I Me Mine

Det här är historien om ett par skor som jag hade en gång.

Det var ett par svarta Converse All Starsskor i storlek 42 med vit sula, vita skosnören och med den karakteristiska stjärnloggan på sidan. Jag kan inte påstå att de var särskilt speciella, snarare oerhört vanliga. Det är ungefär med Converseskor som med makaroner - de är hyfsat billiga, de sticker inte ut på något sätt och när man har slitit ut ett par så köper man ett par nya. Man tänker inte så mycket, man gör det bara.

Men i alla fall så vill jag minnas att just de här skorna var ovanligt sköna. Jag hade töjt ut dem under en tid vilket gjorde att passformen var perfekt, tyget hade spruckit upp vid hälen (som det alltid gör) men det gjorde inte så mycket. De var ändå väldigt sköna att springa i.

Det här var nu ganska länge sedan och skorna har blivit förvisade till vinden tillsammans med en massa andra saker från förr. Jag har alltid haft problem med att slänga saker och därför är mitt lilla vindsutrymme fullkomligt överbelastat med prylar, alltifrån möbler som jag inte har någon plats för i lägenheten till fotoalbum som jag ändå aldrig kollar i, böcker och cd-skivor som jag har tröttnat på och massor av gamla serietidningar.

Det är väl meningen att man ska sätta fast ett hänglås i gallerdörren till ens lilla utrymme men jag har aldrig brytt mig om att göra det. Därför skulle mina grannar utan svårighet kunna stjäla vad som helst som ligger därinne. Detta var också vad jag trodde hade hänt när jag var uppe på vinden för några veckor sedan för att hämta ner en hylla och inte fick syn på skorna någonstans. Till slut hittade jag dem men under det korta ögonblick då jag trodde att de var försvunna fick jag nästan panik. Jag vet inte riktigt varför de där skorna betyder så mycket för mig, men kanske är det för att de är det enda fysiska minnet jag har av en händelse som ägde rum för flera år sen, när skorna fortfarande var nya och jag precis hade flyttat till Stockholm.

***

Jag har alltid fascinerats över hur ljuset och mörkret påverkar oss. Hur känslor som har hållit sig gömda någonstans hela dagen plötsligt gör sig påminda när solen går ner. För min del har det där alltid varit väldigt tydligt. På dagarna går jag runt som en sömngångare, aldrig riktigt medveten om vad som händer runtomkring mig. Det är först på natten som sinnena vaknar till liv och det är på natten jag vågar göra och säga saker som jag aldrig skulle ha kunnat utföra på dagen.

Det här har förstås ställt till med en del problem för mig. Framförallt har jag alltid haft svårt för att sova på natten. Redan som barn brukade jag ligga och vrida och vända på mig medan tankarna kretsade runt i hjärnan, som en sån där karusell på tivoli som aldrig riktigt vill stanna. Den saktar in och man tror att åkturen är slut men istället för att stanna byter den bara håll och snurrar tjugo varv till. Min hjärna är precis som en sån där karusell, plötsligt känner jag hur sömnen närmar sig men istället för att somna återgår hjärnan till att snurra runt samma tanke som innan - fast åt ett annat håll.

När jag väl somnar drömmer jag ofta väldigt intensiva drömmar. När jag var yngre gick jag ofta i sömnen eller kastade mig av och an i sängen. Detta sker inte särskilt ofta nuförtiden men jag svettas fortfarande mycket när jag sover och kan drömma saker som sedan förföljer mig under dagen.

Med åren har jag alltså gett upp det där med att sova på nätterna. Ett tag försökte jag läsa böcker eller se på tv när jag inte kunde somna men jag märkte snart att det inte fungerade. Problemet var att jag inte kunde koncentrera mig på handlingen eftersom jag var så uppfylld av mina egna tankar och funderingar. Och när jag stängde av teven eller slog igen boken var jag precis lika pigg som innan.

Istället ägnar jag numera nätterna åt att skriva. Förmodligen ser jag ut som nidbilden av en författarbohem när jag sitter i min nedsläckta etta på Allhelgonagatan och skriver nätterna igenom. Eller skriver och skriver förresten. Mesta tiden sitter jag bara och stirrar ut i luften och försöker sortera mina tankar. Sen skriver jag en rad eller två, suddar ut den, skriver igen, suddar ut igen och så vidare. Så fortlöper mina nätter. Jag kan tillägga att jag hittills ännu inte har gett ut någon bok.

Men det händer, det är sällsynt men det händer att jag får en så kraftig inspiration och tilltro till mig själv att orden bara flödar ur mig. Detta tillstånd varar dock sällan mer än en halvtimme. Så snart jag lugnar ner mig och läser igenom det jag har skrivit inser jag hur obegåvat det är, men det är ändå en fantastisk obeskrivlig känsla som infinner sig under dessa korta stunder.

Innan jag börjar skriva vill jag dock känna lugn och ro i kroppen. Numera ägnar jag mig åt yoga men förr i tiden brukade jag alltid ta en springtur innan jag satte mig vid datorn.

Jag vill här passa på att inflika att jag inte är någon sportig person. Jag har aldrig utmärkt mig i någon lagsport och jag har aldrig i hela mitt liv satt min fot på ett gym. Men jag har märkt att det finns likheter mellan att skriva och att springa. Båda sakerna handlar, åtminstone för min del, om att öppna upp spärrar. När jag springer öppnar jag upp kroppen, endorfinerna frisläpps och detta gör också att min hjärna börjar arbeta i ett snabbare tempo.

Om jag hade joggat på dagen hade jag förmodligen letat upp något lämpligt joggingspår men jag är lite rädd för att springa i skogen nattetid (trots att logiken säger att det finns mycket mer saker att oroa sig för i ett tätbebyggt område än ute i en skog) därför håller jag mig i mina hemkvarter som jag känner väl. Jag tycker också om känslan av att springa mellan husen och tänka på att människorna där inne ligger och sover. Jag brukar föreställa mig att jag rör mig i deras drömvärld, att jag är någon sorts John Blund som kutar runt för att hålla igång deras fantasi.

Jag brukar som sagt sällan lämna Söder när jag är ute och joggar men just den här tisdagnatten, som jag nu ska berätta för er om, var ovanligt varm och skön vilket gjorde att jag sprang mycket längre än jag brukar. Jag kryssade runt i stan utan något bestämt mål, sprang genom Gamla Stan, upp på Norrmalm och hamnade till slut på Sveavägen.

Jag stannade till utanför McDonalds brevid Stadsbiblioteket och lutade mig mot en vägg för att hämta andan. När jag stod där kände jag plötsligt att jag var sugen på kaffe och trots att klockan var halv tre verkade McDonalds fortfarande ha öppet. Jag hade förstås kunnat jogga hem och brygga mig en kopp i lägenheten, det hade varit billigare och dessutom är mitt egna kaffe godare än det man köper på McDonalds, men någonting fick mig att vilja gå in och köpa en kopp där. Jag hade aldrig druckit en kopp kaffe på McDonalds klockan halv tre en vanlig tisdagnatt och precis som att hoppa bungyjump, flyga luftballong och ha sex i ett svettigt tält på en festival så kändes det som om det var något man någon gång i livet skulle göra.

Förutom mig var det bara en enda kund till där. En tjej med mörkt hår, spetsig näsa och små runda glasögon som jag gissade var runt tjugofem år (tjejen alltså - inte glasögonen). Hon såg ut som en mycket försynt bibliotikarie, eller möjligtvis lärare. Hon satt vid ett bord ganska nära ingången och bläddrade i en tidning, när jag klev in genom dörren såg hon upp från tidningen i en halv sekund för att sedan återvända till den. Jag gick fram till disken, beställde en kopp kaffe och gick och satte mig vid ett bord lite längre in.

Medan jag satt och drack av kaffet tänkte jag att hon såg snäll ut. Förmodligen skulle hon inte ha något emot att prata en stund, frågan var bara varför vi skulle prata och vad vi skulle prata om. Min blick vandrade runt i lokalen lite som om jag hoppades att något bra samtalsämne skulle ligga och skräpa i något hörn, men det gjorde det inte. När jag hade druckit upp kaffet hade det gått ungefär fem minuter, tjejen satt fortfarande kvar och läste i tidningen och jag hade fortfarande inte hittat någon bra anledning att tilltala henne.

Jag reste mig upp för att gå men när jag kom fram till hennes bord stannade jag upp. Tjejen lyfte blicken från tidningen för andra gången.

"Har du också svårt att sova på nätterna?" frågade jag.

Hon såg på mig lite förvånat och svarade:

"Ja, hurså?"

"Jag vet inte. Du såg bara ut som en sån."

Vadå en sån? Vad menade jag med det? Jag hade ingen aning om vad jag sa men hon verkade tycka om det i alla fall eftersom hon skrattade till lite.

"Jaså, det tycker du."

"Ja" sa jag.

Sen följde en ganska lång tystnad under vilken jag försökte komma på vilket språk det var hon bröt på samtidigt som jag såg ut genom fönstret på bilarna som stod utanför och plussade ihop siffrorna på registreringsskyltarna. Det är en vana jag har, ja man skulle nästan kunna säga att det är en tvångstanke; i nervösa situationer brukar jag alltid se mig om efter bilar och lägga ihop registreringsnumren. Det gör mig lugn.

Just den här dagen blev den sammanlagda summan 28 vilket är lika mycket som min mor var när jag föddes. Jag tror inte att det har någon betydelse för den här historien men jag väljer att nämna det i alla fall.

Slutligen var det hon som bröt tystnaden.

"Om du ska vara kvar så kan du väl lika gärna sätta dig här istället för att stå där och se villrådig ut."Hon gjorde en gest mot soffan mittemot henne.

"Jo, det kan jag väl"

"Ifall du nu har svårt att somna, så är det väl inte så vidare smart av dig att dricka kaffe?" fortsatte hon när jag hade satt mig.

"Nej, kanske inte. Men jag skulle nog inte ha somnat i vilket fall som helst."

"Nej, okej. Jag vet hur det är. Jag har inte haft en god natts sömn på säkert tio år."

"Det är en lång tid" sa jag.

"Jo" sa hon.

"Så... berätta lite om dig själv då" sa hon efter att det återigen hade varit tyst en stund.

Berätta lite om dig själv! Vad jag avskyr den uppmaningen. Man vet aldrig var man ska börja någonstans, vad man ska berätta och vad man inte ska berätta. Man kan ju alltid börja med att säga vad man heter, hur gammal man är och vad man gör. Men sen då? Skulle jag berätta att mina föräldrar var skilda och att min pappa jobbade på ett byggföretag? Skulle jag berätta att jag hade en katt när jag var liten som hette Inez och som såg i kors och som dog när jag var tio år? Skulle jag berätta att jag tyckte att Oasis var ett överskattat band? Vad ville hon egentligen veta?

Jag beslöt mig för att berätta allt det. Och lite till.

"Jag heter Valdemar, jag är 24 år, jag jobbar som författare, eller egentligen jobbar jag inte särskilt mycket alls, men när jag jobbar så skriver jag, om man nu kan se det som ett jobb, jag har en pappa som jobbar på ett byggföretag och snusar, jag har en mamma som varken jobbar eller snusar men röker väldigt många cigaretter, ibland är jag rädd att hon ska dö, jag hade en katt som dog när jag var tio år, hon hette Inez och var svart, jag tycker om svarta katter mer än spräckliga, jag vet inte varför det är så, jag har inte haft något husdjur sen dess, jag har ingen flickvän och inga barn, men jag skulle kanske vilja ha det någon gång, barn alltså, och flickvän också förstås, jag tycker bättre om blåbärspaj än sockerkaka, jag har varit medlem i fantomenklubben sen jag var tolv år och jag tycker Oasis är ett ganska överskattat band."

Efter jag hade sagt det blev det tyst igen. Sen började hon skratta.

"Jag tror jag tycker om dig" sa hon.

"Så bra" svarade jag. "Det brukar underlätta att tycka om den man pratar med."

Sen började hon berätta. Hon hette Norah och var uppvuxen i Boston, Massachussets (jag hade redan innan dess insett att hon pratade med amerikansk brytning). Båda hennes föräldrar jobbade inom vården, de hade en hyfsad inkomst men var långtifrån rika. Hon var mycket flitig i skolan och när hon var 17 år och just hade börjat på high school gick hon med i ett cheerleadinglag. Det var på den vägen hon träffade Tom som spelade baseball i det lag som de brukade stötta.

"Vi var de mest typiska high school-sweethearts du kan föreställa dig Vi pluggade, gick på bio och åkte på fester tillsammans. Redan när vi var arton förlovade vi oss och ett år senare gifte vi oss."

"Det var värst" utbrast jag, för att hon skulle förstå att jag fortfarande lyssnade och inte hade börjat tänka på annat.

"Vi åkte på bröllopsresa till Kanarieöarna, badade varenda dag och kollade på ungar som lekte i sanden. Det roligaste på resan var när vi såg en tjock gubbe som snubblade på en solstol. Annars kommer jag mest att tänka på dimmiga engelska gränder under 1800-talet när jag tänker på den där resan eftersom jag var inne i en Dickensperiod då. Jag läste säkert fem-sex Dickensböcker under dagarna på stranden."

Hon blev tyst en stund och såg ner i bordet.

"Är det inte konstigt att man ständigt längtar iväg någonstans, men när man väl kommer dit man längtar märker man knappt omgivningen eftersom man i tanken redan är på väg någon annanstans?"

"Det är väl mänskligt antar jag. "The grass is greener on the other side", säger ni inte så i Staterna?"

"Jo... men jag önskar bara att jag kunde leva lite mer i nuet och inte bara oroa mig för framtiden. Just nu till exempel så jag tänker mest på hur jag ska orka ta mig upp till jobbet imorgon."

"Vad jobbar du med?"

"Jag är sjuksköterska" svarade hon och log lite. "För vissa människor är deras värsta mardröm att bli som sina föräldrar men faktum är att jag trivs ganska bra med mitt yrke. Det känns bra att kunna hjälpa folk."

"Är det inte ett väldigt psykiskt jobbigt yrke? Långa arbetspass, kräver mycket koncentration och så vidare..."

"Jo, det är det väl. Men man vänjer sig, som med allt annat. Men för att återgå till min berättelse... Vi gick ut high school en regnig junidag. I samma veva flyttade vi också ihop i en lägenhet i Roxbury... har du någonsin varit i Boston förresten?"

"Nej."

"Okej, Roxbury är en stadsdel till större delen bebodd av afroamerikaner. Varken jag eller Tom är afroamerikaner. Toms farfar är från Irland förresten, har du varit på Irland?"

"Nej."

"Inte jag heller. Men jag skulle vilja åka dit. I alla fall... var var jag någonstans... Just det, Roxbury. Det var en skön atmosfär där. Ungarna spelade basket på gatan utanför vårt fönster och alla hälsade på en i trappuppgången. Jag började läsa till läkare på Boston University medan Tom utbildade sig till flygkapten. Vi hade ett ganska bra liv. Tråkigt kanske vissa skulle säga, men jag trivdes. Då i alla fall."

"Och hur hamnade ni i Sverige?"

"Det började med att Tom fick en flygning hit och jag följde med. Eftersom Tom är ute på flygningar större delen av året så händer det att jag följer med honom för att vi ska få någon tid tillsammans. Vi stannade i Stockholm två nätter och jag märkte genast att jag gillade staden. Alla de här medeltida gränderna i Gamla Stan, vattnet och broarna, Vita Bergen och Kungsträdgården på sommaren, ja det mesta faktiskt..."

"Så då bestämde ni er för att flytta hit?"

"Well... Fullt så enkelt var det väl inte. Den viktigaste orsaken till att vi bestämde oss för att flytta utomlands var att jag inte stod ut med hur sjukvården fungerar i USA. Det är rätt sjukt egentligen, om du inte har någon försäkring är du chanslös. På det sättet har ni det ju betydligt bättre här i Sverige. Sen är det en del andra saker som jag också ogillar med USA. All rasism till exempel, visst finns det rasism här också men det är inte riktigt en del av vardagen på samma sätt. I alla fall har inte jag upplevt det så. Så vi bestämde oss för att lämna USA, det var inget lätt beslut förstås men jag kände att det inte fanns något annat val. Nu har vi bott här i fyra år och jag trivs. Sverige är ju ganska likt Amerika egentligen, bara lite mindre och lite bättre."

Precis då kom en tjej fram till oss och sa att de stängde. Klockan hade hunnit bli tre, jag hade egentligen bara gått in för att köpa en kopp kaffe men hade blivit kvar i en halvtimme.

"Vill du gå hem och lägga dig eller har du lust att följa med på en promenad" frågade hon.

"Ja."

"Ja vadå?"

"Ja, jag vill följa med."

"Saknar du inget med USA?" frågade jag när vi gick genom Observatorielunden.

"Jo, visst gör jag det. Min familj och mina vänner förstås. Paraderna den 4:e juli, utsikten över Boston och att man kan få en Marshmallowpizza på de nästan alla pizzerior."

"Saknar du verkligen det där sista?"

"Om jag gör. Men vi åker dit rätt ofta så jag får i alla fall några Marshmallowpizzor om året."

"Ni funderar aldrig på att flytta tillbaka då?"

"Nja, så farligt är det inte. Ni har ganska goda pizzor här i Sverige också."

"Jag menade inte så."

"Det förstod jag väl. Nej men allvarligt... vi har väl funderat på det ibland, men jag tror vi kommer stanna här. Fast jag utesluter inte helt att vi flyttar tillbaka."

Vi fortsatte längsmed Kungstensgatan bort till Sabbatsberg.

"Det är där jag jobbar" sa hon och pekade på sjukhuset.

"Verkligen? Min far bodde här när han var liten" berättade jag. "Han har sagt att han ibland brukade vakna mitt i natten av att någon skrek inifrån sjukhuset."

"Tack för det. Nu kommer säkert nattpassen bli ännu muntrare."

"Förlåt. Det var inte meningen att skrämma dig. Jag kommer bara att tänka på det, alltid när jag går förbi här."

Vi gick genom Vasaparken fram till St. Eriksplan där vi skildes åt.

"Jag ska som sagt upp ganska tidigt imorgon och vill nog i alla fall ha några timmars sömn inann dess. Men om du har svårt att sova någon mer natt kan du ju alltid komma förbi McDonalds vid två-halv tre, jag brukar sitta där då."

Den följande dagen vaknade jag inte klockan två på eftermiddagen. Jag gick upp och lagade till lite spaghetti och köttfärssås medan jag funderade på natten som varit och den som skulle komma. Jag kände att jag ville träffa henne igen, samtidigt ville jag inte verka för påflugen. Hon hade ju trots allt en man så det skulle bara vara dumt av mig att gå och inbilla mig något som förmodligen ändå inte skulle komma att ske.

Så jag beslöt mig för att vänta ett tag. Kanske hade hon ljugit för mig, kanske brukade hon inte alls sitta där varenda natt. I såna fall skulle jag förmodligen aldrig få träffa henne igen. Men det var värt ett försök.

Fyra nätter senare knöt jag alltså återigen skosnören på mina Converseskor och joggade upp till Sveavägen. Det visade sig att hon inte hade ljugit, hon satt på precis samma plats som sist och nickade åt mig när jag klev in som om vi vore gamla bekanta.

"Var har du varit de senaste nätterna? Jag har ju suttit här och väntat på dig."

"Va? Är det sant?"

"Nej, kanske inte riktigt. Men jag blev faktiskt lite förvånad över att du inte dök upp redan natten efter vi sågs sist."

"Jag har varit lite tveksam till om jag verkligen borde träffa dig igen. Det känns som ett lite konstigt sätt att ses på."

"Jo, kanske. Men det var trots allt du som började prata med mig och inte tvärtom."

"Ja, det har du rätt i." Jag köpte en kopp kaffe även den här gången och satte mig brevid henne.

"Borde du inte köpa nya skor?" frågade hon.

"Jag kanske borde det" medgav jag "men jag tycker om dom här."

"Ja, det är din ensak. Men jag skulle ha slängt dom för länge sen."

"Du är en ganska osentimental person va?"

"Tja... kanske det. Jag brukar säga att jag är praktisk, men det kanske är samma sak."

Det regnade den natten men varken jag eller hon led av det. Jag tycker tvärtom att det är rätt skönt att gå i regn, väldigt uppfriskande om man som jag spenderar nästan all sin tid inomhus. Vi strosade runt om Vasastan och pratade om allt möjligt - böcker, musik och varför pingviner alltid framställs som onda i tecknade filmer.

Den tredje gången vi sågs frågade hon om jag ville ha sex med henne. Vi hade promenerat längsmed Strandvägen under tystnad och hade precis kommit fram till Djurgårdsbron när hon sa det. När jag inte svarade något direkt skyndade hon sig att tillägga:

"Det är inte det att jag är kär i dig. Inte alls faktiskt, du ser bra ut och sådär men jag har inga direkta känslor för dig. Det är lika bra att jag säger det nu direkt så du inte går och inbillar dig något. Dessutom har jag ett lyckligt äktenskap."

"Okej..." svarade jag medan jag funderade på om jag verkligen hade hört rätt. "Men varför vill du då ha sex med mig?"

"Det är enkelt. Tom är så sällan hemma och när han är hemma är han aldrig sugen. Det är en jävla lögn det där att det alltid är tjejen som inte vill. Hos oss är det i alla fall precis tvärtom. Jag tror det är nästan två månader sen vi hade sex sist, så jag börjar bli lite desperat. Ärligt talat vet jag inte vad jag gör om jag inte får knulla snart."

Jag letade efter bilar som jag kunde räkna registreringsnummer på men jag fick inte syn på några.

"För du tycker väl att jag är snygg?" sa hon.

"Jo, det gör jag ju" sa jag.

Och eftersom Tom som vanligt inte var hemma så gick vi hem till henne och knullade. De bodde i en stor lägenhet på Surbrunnsgatan med högt i tak och massor av antika möbler. Jag tänkte att jag skulle fråga hur de kunde ha råd att köpa så mycket dyra möbler men jag kom av mig eftersom hon så snart vi hade kommit in i lägenheten började klä av sig.

Hon klädde av sig snabbt, utan att göra någon stor affär av det, som om hon bara skulle gå och lägga sig. När hon bara hade trosorna och behån kvar stod jag fortfarande i hallen med ytterkläderna och skorna på mig.

"Vad väntar du på?" frågade hon.

"Jag vet inte, det känns bara... väldigt underligt det här."

"Äh, kom igen. Om du är nervös för att Tom ska få veta nåt så kan jag lugna dig. Det finns ingen chans i världen att han får reda på det här."

"Nej, det är inte det. Det är bara..."

"Du har inga kondomer eller hur? Lugn, jag har p-piller här i handväskan."

"Det var inte riktigt det jag tänkte på heller."

"Vad var det då?"

"Nej, jag vet inte."

Det dröjde en stund innan jag kunde slappna av men när jag gjorde det så var det otroligt skönt. Jag har bara legat med tre kvinnor i mitt liv men jag har inte haft tillnärmelsevis så bra sex med någon av de andra som jag hade med Norah. Hon var väldigt vacker förstås. Och väldigt vild i sängen, mycket mer vild än jag hade kunnat föreställa mig när jag klev in på McDonalds den första natten och trodde mig se en försynt bibliotikarie.

När vi var klara reste hon sig ur sängen och gick ut i badrummet. Tio minuter senare kom hon tillbaka insvept i en morgonrock och med blött hår.

"Jag är ledsen, men jag måste nog sova lite nu. Så det är väl bästa attt du går."

"Jaha" svarade jag.

"Ja, alltså... jag förstår om det verkar konstigt, men jag vill inte att det ska utvecklas till något mer. Jag vill bara att vi ska ha sex. Det räcker för mig."

"Visst, jag förstår" sa jag och började klä på mig.

"Du blir inte sur va?"

"Nejdå" ljög jag. "Det var väldigt skönt i alla fall."

"Det tyckte jag också" sa hon och log.

Och sen gick jag.

Vi hade sex fyra gånger totalt, under en månads tid. Alla gånger skedde det på ungefär samma sätt. Vi kom hem till hennes lägenhet, klädde av oss och sen gick jag igen. Trots att jag nu visste var hon bodde så fortsatte vi att ses på McDonalds. Det hade nästan blivit till en vana och jag tror inte att någon av oss reflekterade så mycket över det. Däremot slutade vi med promenaderna. Vi satt på McDonalds och pratade en kort stund och gick sedan direkt upp till hennes lägenhet. Den sista gången var inte annorlunda än de andra gångarna. Men jag minns att jag tänkte på hur fel allt hade blivit när jag låg i sängen efter att vi hade knullat. Hon var utan tvekan en av de mest underbara människor jag har stött på i hela mitt liv och dessutom märkte jag redan första kvällen att hon gillade mig. Om omständigheterna bara hade varit lite annorlunda, rättare sagt om Tom inte hade funnits, så hade allt varit perfekt. Men Tom fanns och han skulle förmodligen bli galen om han fick reda på vad vi höll på med. Att skilja sig från honom verkade heller inte existera i hennes föreställningsvärld. Förmodligen älskade hon honom ändå, trots att han nästan aldrig var hemma och trots att han inte ville ha sex med henne.

Den gången som jag trodde skulle bli den femte kom jag till McDonalds vid halv två som vanligt. Men för första gången var hon inte där. Jag tänkte att hon säkert snart skulle dyka upp och satte mig därför på platsen där hon brukade sitta och väntade. Men hon kom inte. Efter en stund fick jag syn på en papperslapp som var fastkilat bakom ryggstödet på soffan. Jag drog ut den och såg att någon hade skrivit något på den med spretig handstil.

Förlåt för att jag inte klarar av att säga det här till dig öga mot öga, Valdemar. Jag vill inte göra dig ledsen men jag vet att det kommer bli svårt att undvika.

När du läser det här sitter jag i Toms privatplan på väg till USA. Vi har bestämt oss för att flytta tillbaka. Egentligen bestämde vi oss för flera månader sedan, innan jag träffade dig för första gången. Om det inte hade varit för det hade jag nog aldrig vågat ge mig in på en sån här affär.

Anledningen till att vi flyttar är framförallt att vi saknar alla släktingar och vänner där borta så mycket. Ärligt talat trodde vi nog aldrig att vi skulle bo här i mer än några år. I grund och botten är vi fortfarande väldigt mycket amerikanare även om det ibland kan kännas svårt att erkänna.

En del möbler har vi gjort oss av med och en del har vi packat på planet, det är i alla fall ingenting kvar i lägenheten. Nästa vecka flyttar ett nytt par in.

Jag är ledsen att det blev såhär. Men du ska veta att jag tycker mycket om dig och jag tror att du säkert kommer träffa någon ny tjej snart.

Norah.

***

Innuti vänsterskon låg brevet fortfarande kvar. Jag gick fram till fönstret för att läsa det för säkert tusende gången samtidigt som jag märkte att det hade börjat spöregna ute.

När jag hade läst klart brevet blev jag stående en stund med skorna i handen. Sen satte jag på mig dem och sprang ut i regnet.

Jag sprang och sprang och stannade aldrig.