Lyrikens dilemma

Vi hade lyrikanalys på schemat idag. Det var väl rätt roligt men jag är lite kluven till vad jag egentligen tycker om lyrikanalys. Det är klart att bra dikter och bra sångtexter ofta vinner på att läsas flera gånger precis som en bra film vinner på att ses om. Problemet tycker jag uppstår när man ska börja dissekera dikten och försöka sätta ord på vad som händer och vad olika symboler har för betydelse. Jag tycker att sånt ofta kan förstöra en läsning. Jag menar, en anledning till att det skrivs dikter är ju att vissa saker omöjligt kan formuleras på ett rakt och enkelt sätt.

Förra veckan fick vi lämna in varsin dikt och sångtext som vi gillar, sen satte vår lärare ihop dem i ett häfte och idag satt vi i grupper och analyserade en valfri dikt och sångtext ur detta häfte. Min grupp valde Tomas Tranströmers dikt "Tystnaden" och Bob Dylans låt "I Want You" (eller rättare sagt jag valde dem eftersom ingen annan verkade vilja välja). Två ganska olika verk men ändå lika på det sättet att båda visade sig vara väldigt svåra att analysera. Jag tycker varken Tranströmer eller Dylan är särskilt obegripliga i vanliga fall men just de här texterna är minst sagt vaga.
I båda fallen tror jag faktiskt att upphovsmännen snarare vill förmedla anslående bilder och snygga associationskedjor än någon direkt mening. För hur ska man egentligen tolka en rad som "Svälten är en hög byggnad som flyttar sig om natten"? Och vad har egentligen fulla politiker, spader dam och en dansande pojke med en kinesisk dräkt med varandra att göra? Kanske ingenting. Eller kanske allting.

Det kan kännas frustrerande när man tycker att man inte "förstår" en dikt. Men all poesi behöver kanske inte förstås. Visst kan man kritisera en del poesi för att bara vara en massa snygga ord utan något som helst innehåll. Men det är också lätt att glömma att poesi är så mycket mer än bara mening. Bra poesi är ju en estetisk och emotionell upplevelse likaväl som en intelektuell. Dessutom krävs det stor skicklighet för att kunna vara alldeles lagom vag. Att kunna rita konturerna av ett hus och låta läsaren fylla det med rum, det är något av det svåraste som finns. Men väldigt vackert när det lyckas.

Kommentarer
Postat av: catrin

Jag håller med. Poesi ska fan inte dissekeras som nån jävla fisk.

ang. din ett skepp kommer lastat-kommentar: JO! Jag lovar! Jag tycker också att det är otroligt, men det är alldeles sant. Våra hjärnor är SÅHÄR mäktiga.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback