I Me Mine

Av alla engelska och amerikanska singer-songwriters med nästan lika många sverigestämplar i passet som låtar i bagaget kommer Ed Harcourt alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.
Som så mycket annan musik jag upptäckte under mina gymnasieår var det min gode vän Petter som först introducerade mig till honom. Det skedde på en fest för nästan precis fem år sen. Jag kommer fortfarande ihåg att han satte på "Here Be Monsters" och sa att "Det låter lite som jazz, fast bättre". Jag tycker fortfarande att det är den mest klockrena beskrivningen av Ed Harcourts musik jag har hört.
Några månader senare, på en annan fest, började han återigen prata om Ed Harcourts genialitet och efter det var jag helt enkelt tvungen att kolla upp honom lite närmare.
Så jag surfade in på hans hemsida och såg för första gången den fantastiskt fina videon till "Apple of My Eye". Efter det beställde jag "Here Be Monsters".
"Here Be Monsters" är Ed Harcourts första och förmodligen bästa fullängdsskiva. I efterhand har jag ju förstått att han har hämtat en massa inspiration från alla hjärtekrossade barpianisters gudfader Tom Waits, Brian Wilson, Jeff Buckley, Chet Baker m.fl. Men när jag hörde den för första gången hade jag aldrig hört något liknande. "Here Be Monsters" är ljudet av en inrökt pub när alla vänner har gått hem, det är ljudet av att gå runt huset i ösregn eftersom man inte har något bättre för sig, det är ljudet av att sitta och stirra ut genom fönstret och drömma om Shanghai.
Skivan är full av konstiga, skruvade ljud men de viktigaste instrumenten är förstås Ed's piano, Hadrian Garrard's trumpet och Ed's röst.

Några månader efter att jag hade köpt "Here Be Monsters" släppte Ed en ny skiva, "From Every Sphere". Även om "From Every Sphere" har några fantastiska låtar ("The Birds Will Sing For Us", "Bleed A River Deep" och Metaphorically Yours") så är den lite för spretig och ibland lite för platt för att riktigt kunna mäta sig med "Here Be Monsters". Den är full av fantastiska idéer men den skulle förmodligen ha tjänat på att bantas ner lite.

Efter att ha lyssnat väldigt mycket på dessa två skivor en period kom jag fram till att jag nog behövde hans debut-ep "Maplewood" också.
"Maplewood" är inspelad på en portastudio i Ed's hus och alla instrument spelas av Ed själv förutom trumpeten av Hadrian Garrard. Ibland önskar jag att Ed inte hade fallit för sina storslagna planer utan fortsatt att bara spela in såna här skivor. "Maplewood" är nämligen sex låtar man aldrig tröttnar på, sex låtar fyllda av en raspig röst, mjukt pianospel och en sordinfylld trumpet.
Två av låtarna, "Apple of My Eye" och "Hanging With The Wrong Crowd" finns med på "Here Be Monsters" också men i något annorlunda versioner. Men det absolut vackraste höstlövet är är ändå "Whistle of A Distant Train". Eller snöflingan kanske jag ska säga. För av någon anledning som jag aldrig riktigt förstår känns alltid "Whistle of A Distant Train" som den definitiva jullåten trots att den inte innehåller ett ord om tomtar, granar eller ens snö. Kanske beror det på att den utstrålar så mycket värme, som en brasa i en öppen spis eller som en kram precis innan din älskade ska kliva på tåget. Även om Ed Harcourt har skrivit massor av lysande popmelodier efter "Maplewood" har han fortfarande inte skrivit något som fyller kroppen med så mycket välbehag som "The Whistle of A Distant Train" gör. Frågan är om det ens är möjligt.

Efter "From Every Sphere" har Ed släppt ytterligare två skivor. "Strangers" som kom 2004 och "The Beautiful Lie" som kom 2006. "Strangers" har fått lite oförtjänt dålig kritik, "This One's For You" och "Loneliness" till exempel hör till hans bästa låtar. Men som helhet är den ändå lite tråkig och den av hans skivor som jag lyssnar på mest sällan. "The Beautiful Lie" är som en bok från 1800-talet inbunden i franska band. Den innehåller såväl sjaskiga Londonmiljöer som storslagna kärleksballader. Det är en sån skiva som man lätt kan luras till att älska ett tag, men efter att ha lyssnat på den intensivt i några månader känner man sig lika mätt som när man har ätit en trerättersmiddag. Just därför är "The Beautiful Lie" en väldigt träffande titel även om det kanske inte var riktigt så han tänkte.
Han har också släppt en skiva enbart digitalt med titeln "Elephant's Graveyard". Jag hade den på datorn ett tag men nu har jag lyckats slarva bort den. Just när jag skriver det här inser jag dock att jag måste försöka få tag i den igen, för även den innehåller en del låtar som det är svårt att leva utan, till exempel en otroligt vacker cover på Brian Wilsons "Still I Dream of It".


Under årens lopp har jag sett Ed live tre gånger. Den första och finaste gången var i Göteborgs Konserthus 2003. Sen har jag också sett honom på Arvikafestivalen och Peace & Love-festivalen. Men jag har fortfarande inte sett honom på någon rökig pub, och det är trots allt där som jag tror att hans låtar gör sig allra bäst.

Den 8:e Oktober släpper Ed Harcourt sin första samlingsskiva som går under titeln "Until Tomorrow Then: The Best of Ed Harcourt". Egentligen tycker jag ju att alla människor borde köpa alla hans skivor men om ni bara vill ha en skiva med honom rekomenderar jag er verkligen att köpa den. Om jag själv hade satt ihop en sån här skiva hade den nog nästan sett likadan ut, förutom att jag förmodligen hade bytt ut en låt som "Shadowboxing" mot "Metaphorically Yours". Den innehåller också en helt ny låt som heter "You Put A Spell On Me" samt en annan version av världens vackraste "Whistle of A Distant Train". Bara en sån sak.