I Me Mine

"Vi måste prata" sa jag. Och du:
"Nej, Valdemar. Vi har ingenting att prata om."

Jag tänker nu att du kanske hade rätt.
Jag tänker att du kanske hade rätt för vi sa aldrig så mycket till varann.
Inte för att det inte fanns saker att säga snarare så att det inte fanns
tillfällen att yttra tillfälligheter på det fanns aldrig
ögonblick att blicka dig i ögonen på och säga:
Du, jag förstår precis
jag förstår precis
jag förstår precis att jag
förstår ingenting.



Jag förstår inte hur människorna vet vad de ska säga. Kanske är det så som jag tänkte när jag var liten att det finns någon hemlig handbok med repliker för alla situationer. Själv vet jag aldrig vad jag ska säga. Det är därför jag tiger för det mesta eller i vissa stunder säger saker som jag inte borde säga så att det blir lite sådär tyst en stund och så att folk liksom stirrar lite på en för att sedan återgå till det där vad det nu var som dom höll på med innan och låtsas som om ingenting har hänt.
Men ni behöver inte låtsas längre för det är ingenting som har hänt.

Ingenting har hänt och troligen kommer heller ingenting att hända.
Det som händer händer i våra huvuden, sällan i våra händer och
det som händer händer aldrig här och nu utan där och då och sen och
det som inte har hänt kommer förmodligen inte att hända igen.



Jag vet fortfarande inte om du har förlåtit mig för att jag en gång lät fantasin ersätta verkligheten. Du skrev en gång till mig att du inte ville vara någon uppdiktad fantasifigur i mina anekdoter och jag var väl för dum och för självupptagen då för att inse vad du menade men jag tror jag förstår nu. Jag förstår nu att jag inte förstod någonting.

Vi var så dumma på den tiden.
Vi var så dumma och naiva och oskuldsfulla på den tiden.
Men det är längesen och vi är äldre nu.
Vi är äldre nu och vi har gått vidare och vi är
äldre nu och det där är längesen och
ja, jag vet
det är
2 år sen.



Jag begär inte så mycket.
Jag önskar bara att det fanns nån som jag kunde dela
en kanelbulle, en säng och ett liv med.
Jag fattade för längesen att det inte skulle bli vi två men ändå
är det ibland liksom svårt att släppa taget och jag undrar
om det är straffet för att jag aldrig lämnade dig ifred att du
aldrig lämnar mig ifred nu.

Och om du inte vill prata om det Karolina så behöver du inte.
Någonstans räcker det ändå med att du finns.