Jag var i Australien i tre månader i höstas. En dag när jag gick in i en liten souvenirbutik i Melbourne för att köpa vykort fick jag syn på ett vykort med en gubbe som stod och pissade. Bredvid honom stod det en flock duvor på rad och gubben stod där och kollade ner på dom och höjde på ögonbrynen. Direkt som jag fick syn på det där vykortet kom jag att tänka på Jens Lekman, och plötsligt slogs jag av hur länge sen det var jag lyssnade på Lekman och förbannade lite att jag inte hade tagit med mig någon Lekman-skiva. Om jag bara hade haft hans adress hade jag kanske köpt vykortet, skrivit några rader och skickat till honom, det hade känts helt självklart att göra. Men eftersom jag såklart inte hade någon adress hoppas jag att Jens har hittat vykortet och köpt det själv, han har ju ändå turnerat runt en del i Australien.
 
Jag önskar att jag hade det där vykortet så ni kunde se, jag skulle visa det för er och då skulle ni säkert fatta vad det är jag försöker säga. Jag tror att det är ett sånt vykort som Jens Lekman skulle kunna skicka till en tjej när han skulle göra slut med henne. Det är lite så hans låtar funkar också; oftast väldigt uppriktiga, högtflygande kärleksförklaringar som kraschlandar på marken när han kommer med någon göteborsk-engelsk ordvits. Som när han sjunger ?Did you take tram number 7 to heaven? Did you eat your banana from seven eleven?? eller givetvis ?She said it was all make believe, but I thought she said maple leaves?. Och jag tycker att det är så himla fint, den där rädslan för dom stora känslorna. Ungefär som att man aldrig, aldrig kan säga ?jag älskar dig? utan att lägga till något ironiskt efteråt. Inte för att Jens Lekman är först med det där egentligen. Stephen Merritt spelade ju in en trippelskiva med 69 låtar som bara bestod av kärleksförklaringar kryddade med cynismer och ironier. Eller ta Jonathan Richman för den delen. Det är väl någonting med djupa basröster och ordvitsar som får mig att smälta.
 
En annan grej som är rätt symptomatisk för Lekman är att han inte har brytt sig om att ge ut några av sina bästa låtar på skiva utan bara lagt ut dom på hemsidan, och nu tror jag till och med att han har tagit bort rätt många av dom därifrån också. Som ?Are birthdays happy??, ?The Past, The Present and The Future?  och den famtastiskt fina ?Do Impossible Things?. När han sjunger ?We?ll never be as beautiful as the parakites in Istanbul? bryr jag mig inte om han har varit i Istanbul eller om han bara tog den staden för att det rimmar (nåja, nästan i alla fall) på beautiful. 
 
Om jag hade det där vykortet här nu skulle jag skriva till Jens och be honom bryta sin tystnad; för att jag saknar honom ikväll och för att laughter is the only way into my heart.