Bokrecension: Norwegian Wood - Haruki Murakami
Det var länge sen jag läste en bok som påverkade mig så här starkt. Om det inte hade varit för att jag var tvungen att läsa en väldigt komplicerad, och tråkig bok, som ingår i engelskakursen hade jag förmodligen läst ut den på några dagar. Men nu blev jag alltså tvungen att avbryta mig när jag hade kommit halvvägs och det känns ju aldrig kul, särskilt inte när det är en bra bok. Inatt plockade jag dock upp Norwegian Wood igen och när jag väl börjat läsa igen kunde jag inte lägga den ifrån mig förrän jag läst ut den. När jag läste dom sista sidorna hade jag tårar i ögonen.
"I once had a girl
or should I say she once had me..."
Boken "Norwegian Wood" påminner faktiskt om låten, såväl till stämningen som till karaktärerna. Det är givetvis inte alls samma historia, och den grymhet med vilken jaget i låten hämnas på i slutet återfinns inte i boken, men den fysiska känslan man får av att höra låten och läsa boken är densamma, åtminstonde för mig.
Det handlar om den unge Toru Watanabe, en ung japansk man, och hans kärleksbekymmer. När Toru går på gymnasiet tar hans vän Kizuki livet av sig. det blir ett hårt slag såväl för Toru som för Kizukis flickvän, Naoko. Flera år senare, när Toru flyttat till Tokyo för att börja på universitet, möter han Naoko igen. Så länge Kizuki levde umgicks de flitigt men lärde aldrig riktigt känna varandra. Även nu när de återknyter kontakten är de till att börja med blyga och rädda för att göra närmanden. Men allteftersom tiden går upptäcker de att det inte bara är sorgen efter Kizuki som de delar, utan många fler känslor. Naoko har dock psykiska problem och efter ett tag reser hon till ett behandlingshem för att bli botad. Under tiden förälskar sig Toru i en annan kvinna, Midori. Midori och Naoko liknar varandra på flera sätt men samtidigt skiljer de sig åt. Båda har en nyfiken och rätt naiv syn på livet men samtidigt har båda lätt för att sjunka ner i ett melankoliskt träsk. Men medan Midori lyckas ta sig ur det genom intensiva utbrott tycks Naoko bara sjunka djupare och djupare.
Båda dras dem till Toru, kanske för att Toru utåt sett verkar vara en sån trygg och stabil person. I själva verket är han dock minst lika instabil och osäker som Midori och Naoko.
En sak jag slås av flera gånger när jag läser "Norwegian Wood" är hur lite som ändå skiljer Japan på 60-talet (då boken utspelar sig) från Sverige idag. Jag är långt ifrån någon expert på Japan men genom åren har jag ju i alla fall fått i mig en del japansk populärkultur i form av manga, Kurosawafilmer, modern japansk skräck m.m. Men jag har alltid haft uppfattningen att det japanska tankesättet skiljer sig till stor del från vårt svenska synsätt. Men så känner jag inte längre efter att ha läst "Norwegian Wood". Jag har lätt för att identifiera mig med Toru, eftersom vi liknar varann till stor del. Han är en osäker, universitetsstuderande 20-åring som tycker om att vara för sig själv, läsa, lyssna på musik och se på film. Jag vet inte om Toru är Haruki Murakamis självbiografiska alter ego och jag bryr mig inte så mycket, men jag skulle inte bli förvånad om författaren är ungefär som Toru i boken. (Jag noterar också ett litet lustigt sammanträffande; Toru bor på ett studenthem i ett år efter att han slutat gymnasiet och flyttar därefter till sin första egna lägenhet i mars när han är 20 år, precis som jag.)
"Norwegian Wood" har mycket dialog och det är genom dialogen som personerna träder fram. Boken liknar på det sättet en film. (Jag skulle inte bli förvånad om det kommer en amerikansk filmatisering av boken med säg Nathalie Portman och någon mer i huvudrollen). Förutom dialogen är språket okomplicerat, Haruki Murakami snöar inte in sig på detaljer men plockar ofta fram enskilda detaljer för att förstärka närvarokänslan.
”Norwegian Wood” innehåller en hel del sex (varning, varning!). Men det som gör sexskildringarna intressantare att läsa än många andra sexskildringar är Midoris oskuldsfulla fascination och nyfikenhet på sex. Det finns en obetalbar scen när Toru och Midori går på porrbio. Toru tycker att det är lite smått pinsamt medan Midori går helt in i filmen och brister ut i häpna kommentarer.
En annan av alla de scener som dröjer sig kvar efter att jag har läst ut ”Norwegian Wood” är när Toru hälsar på hemma hos Midori för första gången. Plötsligt börjar det brinna i huset bredvid. Toru och Midori går ut på balkongen och ser på branden. Sen sätter dem sig på en filt, Midori plockar fram en gitarr och sjunger ”Puff, The Magic Dragon”. Det känns väldigt mycket Belle & Sebastian-indie, trots att boken är skriven 1987 och som sagt utspelar sig i slutet av 60-talet.
Kort sammanfattat: Jag tycker väldigt mycket om ”Norwegian Wood”.
Hur mycket tycker jag om den egentligen?
Så mycket att tigrarna i världens alla djungler smälter och blir till smör.
Precis så mycket.
"I once had a girl
or should I say she once had me..."
Boken "Norwegian Wood" påminner faktiskt om låten, såväl till stämningen som till karaktärerna. Det är givetvis inte alls samma historia, och den grymhet med vilken jaget i låten hämnas på i slutet återfinns inte i boken, men den fysiska känslan man får av att höra låten och läsa boken är densamma, åtminstonde för mig.
Det handlar om den unge Toru Watanabe, en ung japansk man, och hans kärleksbekymmer. När Toru går på gymnasiet tar hans vän Kizuki livet av sig. det blir ett hårt slag såväl för Toru som för Kizukis flickvän, Naoko. Flera år senare, när Toru flyttat till Tokyo för att börja på universitet, möter han Naoko igen. Så länge Kizuki levde umgicks de flitigt men lärde aldrig riktigt känna varandra. Även nu när de återknyter kontakten är de till att börja med blyga och rädda för att göra närmanden. Men allteftersom tiden går upptäcker de att det inte bara är sorgen efter Kizuki som de delar, utan många fler känslor. Naoko har dock psykiska problem och efter ett tag reser hon till ett behandlingshem för att bli botad. Under tiden förälskar sig Toru i en annan kvinna, Midori. Midori och Naoko liknar varandra på flera sätt men samtidigt skiljer de sig åt. Båda har en nyfiken och rätt naiv syn på livet men samtidigt har båda lätt för att sjunka ner i ett melankoliskt träsk. Men medan Midori lyckas ta sig ur det genom intensiva utbrott tycks Naoko bara sjunka djupare och djupare.
Båda dras dem till Toru, kanske för att Toru utåt sett verkar vara en sån trygg och stabil person. I själva verket är han dock minst lika instabil och osäker som Midori och Naoko.
En sak jag slås av flera gånger när jag läser "Norwegian Wood" är hur lite som ändå skiljer Japan på 60-talet (då boken utspelar sig) från Sverige idag. Jag är långt ifrån någon expert på Japan men genom åren har jag ju i alla fall fått i mig en del japansk populärkultur i form av manga, Kurosawafilmer, modern japansk skräck m.m. Men jag har alltid haft uppfattningen att det japanska tankesättet skiljer sig till stor del från vårt svenska synsätt. Men så känner jag inte längre efter att ha läst "Norwegian Wood". Jag har lätt för att identifiera mig med Toru, eftersom vi liknar varann till stor del. Han är en osäker, universitetsstuderande 20-åring som tycker om att vara för sig själv, läsa, lyssna på musik och se på film. Jag vet inte om Toru är Haruki Murakamis självbiografiska alter ego och jag bryr mig inte så mycket, men jag skulle inte bli förvånad om författaren är ungefär som Toru i boken. (Jag noterar också ett litet lustigt sammanträffande; Toru bor på ett studenthem i ett år efter att han slutat gymnasiet och flyttar därefter till sin första egna lägenhet i mars när han är 20 år, precis som jag.)
"Norwegian Wood" har mycket dialog och det är genom dialogen som personerna träder fram. Boken liknar på det sättet en film. (Jag skulle inte bli förvånad om det kommer en amerikansk filmatisering av boken med säg Nathalie Portman och någon mer i huvudrollen). Förutom dialogen är språket okomplicerat, Haruki Murakami snöar inte in sig på detaljer men plockar ofta fram enskilda detaljer för att förstärka närvarokänslan.
”Norwegian Wood” innehåller en hel del sex (varning, varning!). Men det som gör sexskildringarna intressantare att läsa än många andra sexskildringar är Midoris oskuldsfulla fascination och nyfikenhet på sex. Det finns en obetalbar scen när Toru och Midori går på porrbio. Toru tycker att det är lite smått pinsamt medan Midori går helt in i filmen och brister ut i häpna kommentarer.
En annan av alla de scener som dröjer sig kvar efter att jag har läst ut ”Norwegian Wood” är när Toru hälsar på hemma hos Midori för första gången. Plötsligt börjar det brinna i huset bredvid. Toru och Midori går ut på balkongen och ser på branden. Sen sätter dem sig på en filt, Midori plockar fram en gitarr och sjunger ”Puff, The Magic Dragon”. Det känns väldigt mycket Belle & Sebastian-indie, trots att boken är skriven 1987 och som sagt utspelar sig i slutet av 60-talet.
Kort sammanfattat: Jag tycker väldigt mycket om ”Norwegian Wood”.
Hur mycket tycker jag om den egentligen?
Så mycket att tigrarna i världens alla djungler smälter och blir till smör.
Precis så mycket.
Kommentarer
Trackback