I Me Mine

<!--[if !vml]-->

Titel: Hundra år av ensamhet
Författare: Gabriel Garcia Marquez
Land: Colombia
År: 1967
Betyg: 7/10

Jag borde ju älska Hundra år av ensamhet. Jag älskar mustiga släktkrönikor, jag älskar absurda händelseförlopp, jag älskar begreppet "magisk realism". Ändå har jag svårt att riktigt ta Hundra år av ensamhet till mitt hjärta, trots att den är just allt detta. Det är absolut inte någon dålig bok men jag kanske hade lite väl höga förväntningar när jag började läsa den.

Den handlar i alla fall om den fiktiva byn Macondo någonstans i Latinamerika (förmodligen Colombia även om det aldrig nämns rakt ut) och dess invånare. I synnerhet familjen Buendía, en släkt av galna och missförstådda män och tappra och kloka kvinnor. Vid historiens början är Macondo en isolerad by utan någon som helst kontakt med omvärlden förutom några zigenare som kommer dit ibland med en massa märkliga uppfinningar. Byns grundare heter José Arcadio Buendia och hans hustru Ursula Igurán. José Arcadio är en smått besatt uppfinnare och entreprenör, alltid med nya järn i elden, medan hans hustru är den jordnära och principfasta kvinnan som alltid står bakom sin make och suckar lite uppgivet över hans stolligheter.
Ursula och José Arcadio får tre barn; José Arcadio, Aureliano och Amaranta. Den förstnämnda försvinner snart iväg ur byn på grund av kärleken till en zigenarflicka medan den andre sonen, Aureliano, följer i sin fars fotspår och bosätter sig i laboratoriet. När han blir lite äldre utbryter dock ett befrielsekrig mot staten och Aureliano bestämmer sig för att ge sig ut i kriget.

Det är så boken börjar och det är ungefär så den fortsätter. Istället för att ha en rak handling med en tydlig början och slut vrider sig handlingen i cirklar. Om det finns något sorts budskap i Hundra år av ensamhet är det att "allt går igen", såväl händelser som släktdrag. Vi får följa släkten Buendías under drygt hundra år och under denna tid hinner mängder av personer passera revy och även om mycket hinner förändras så förblir också mycket detsamma.

Gabriel Garcia Marquez har ett fantastiskt språk. Han kan måla upp bilder av en liten ödslig by så levande att man nästan kan känna lukterna, han kan skriva långa detaljerade meningar utan att det känns ett dugg jobbigt att läsa, han kan väva ihop fantastiska historier och göra märkliga tidshopp i en och samma mening (ta bara den fantastiska inledningsmeningen: "Många år senare, inför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen."). Egentligen skulle man kunna läsa Hundra år av ensamhet enbart för det fantastiska språkets skull. Men oavsett hur fantastiskt Marquez än skriver och oavsett vilken fabuleringsförmåga han har så räcker det ändå inte riktigt hela vägen. Jag söker efter något mer utan att veta riktigt vad... substans kanske.

Ryska böcker brukar vara lite jobbiga ibland eftersom det (nästan) alltid är massor av karaktärer att hålla reda på och eftersom de har tre namn samt ett smeknamn som de använder sig av lite huller om buller. Hundra år av ensamhet har kanske inte så extremt många karaktärer, det som är lite jobbigt däremot är att nästan alla heter samma sak. Som för att markera det här med att allt går igen så har Marques valt att döpa nästan alla manliga karaktärer till José Arcadio eller Aureliano. Jag vet inte om det är en vanlig sed i Sydamerikanska länder men som västerländsk läsare blir man i alla fall lite förvirrad. Som tur är finns det en släktförteckning på första sidan, annars skulle förvirringen vara total, men jag kommer ändå på mig själv med att blanda ihop karaktärer av och till.
Dessutom känns det som att Marques drar ut på historien lite för länge. Han skulle gott ha kunnat hoppa över en generation utan att det skulle ha gjort boken sämre. Som sagt går många av händelserna igen och till slut blir det en aning tröttsamt.med alla projekt som ska genomföras, regeringar som ska besegras och män som blir galna och låser in sig för att ägna sig åt pergament och guldfiskar.

Men trots detta är Hundra år av ensamhet en underhållande bok, väl värd att läsa. Vissa avsnitt är också väldigt berörande som historien om när en ung Aureliano får se hur tretusen personer skjuts till döds på en tågstation och hur alla sedan vägrar att tro honom.
Det är en bok om minnen, om längtan efter ett mål och en mening och längtan efter kärlek även när man vet att den kan få ödesdigra konsekvenser. Också genom allt detta, som någon sorts röd tråd, den ständiga rädslan för att föda ett barn med grissvans.