I Me Mine

Jag har inte sett så många Ingmar Bergman-filmer. Innan den här har jag bara sett Fanny & Alexander, Det sjunde inseglet och Viskningar & Rop. Det är tre fantastiska filmer men ingen av dem berör mig så mycket som Persona från 1966.
Jag tror egentligen att det är omöjligt att recensera den här filmen. Om jag skulle göra det skulle jag bli tvungen att försöka "förklara" hur jag tolkar den och det vill jag inte göra. Det är lite som att recensera en dikt, det låter sig inte heller göras så lätt.
Men jag kan ju i alla fall konstatera att den innehåller två helt otroliga skådespelarprestationer av Liv Ullman och Bibi Andersson, att Sven Nykvist foto som alltid är väldigt vackert och att de långa monologerna är så välskrivna att man sitter som trollbunden.
Jag tror också att Persona är en av Ingmar Bergmans mest personliga filmer, man kan nog nästan se den som ett självporträtt. Det är en film om konstnärligt skapande och den ensamhet som det kan innebära (ja, nu tolkade jag den visst i alla fall - förlåt mig!). Det låter förstås väldigt pretentiöst och det är det också. Men jag tycker synd om dem som avfärdar den efter några minuter av den anledningen. Pretentioner är aldrig fel, det är vad vi gör med dem som är det viktiga.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att citera en av Bibi Anderssons monologer som jag tycker är så underbart vacker, som en dikt nästan:

"Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller."