I Me Mine

Regi: Roy Andersson
År: 2007
Land: Sverige
Betyg: 9/10

Jag ska börja med att säga att jag inte tyckte så mycket om Roy Anderssons förra film "Sånger från andra våningen". Det kan i och för sig bero på att jag bara var 16 när jag såg den och att jag inte har sett om den sen dess. Vad jag minns tyckte jag att den var lite rolig på sina ställen men också att den var väldigt pretentiös på ett lite jobbigt sätt.

"Du levande" är också pretentiös men den är också fruktansvärt rolig. Estetiken är densamma som i "Sånger från andra våningen" - han visar återigen upp ett Sverige som mest liknar en gammal kommuniststat -, kameran är nästan lika stillastående och han har återigen valt att jobba med okända skådespelare. Det som framförallt skiljer de två filmerna åt är att "Du levande" är roligare och förmodligen lättare att ta till sig.

Jag kan inte komma på någon annan svensk filmskapare som gör det Roy Andersson gör idag. Däremot kommer jag att tänka på vissa serietecknare som Ulf Lundkvist, Nina Hemmingsson och, kanske framförallt, Jan Stenmark.
Det som Roy Andersson har gemensamt med dessa personer är att de visar upp ett Sverige och ett folk som vi för det mesta inte vill låtsas som, som vi försöker sopa under mattan. Det är ett oerhört tragiskt Sverige där det mesta som kan gå fel också går fel, där alla bara tänker på sig själva, där varje dag bara är en exakt upprepning av den förra och där ingen ens orkar bry sig längre. Men vad kan man göra annat än att skratta åt det?
Precis som Ulf Lundkvist har sina gubbar och gummor med stora röda näsor och Nina Hemmingsson har sina hålögda människor har även Roy Andersson ett helt eget galleri. Hans skådespelare är oftast korta och satta, klädda i kostym, bleka i ansiktet och har ett lätt anklagande tonfall som att de undrar varför just de var tvungna att födas till den här förbannade världen. I "Du levande" har dock galleriet fått en liten utökning, det är inte bara medelålders tanter och farbröder det finns också plats för en ung kvinna och hennes drömmar om den ouppnåelige rockstjärnan.
Drömmar spelar överhuvudtaget en stor roll i "Du levande". Roy Andersson är väl medveten om att det är i drömmarna som de känslor vi inte vågar uttrycka i verkliga livet kommer fram. Det finns en helt obetalbar drömsekvens där en man hamnar inför domstolen efter att ha försökt sig på ett festligt partytrick (jag ska inte avslöja vad) och slutar i elektriska stolen. Det hela påminner väldigt mycket om Franz Kafkas "Processen". Kanske är det just Kafkas böcker som är den största inspirationskällan för Roy Andersson, också de beskriver ju ett cyniskt och kallt samhälle där människan tvingas slåss mot den allsmäktiga staten varje dag för sin överlevnad.

Skådespeleriet i "Du levande" är överlag bra men det är svårt att lyfta fram någon enskild skådespelare. I och med att det inte finns någon egentlig huvudroll tillåts inte heller någon ta över föreställningen och överskugga de andras insatser. Det är ett ensemblespel och skådespelarna känns mest som brickor som har placerats ut på olika ställen i Roy Anderssons minutiöst organiserade värld. En värld där folk trängs på busshållplatser, går ut på krogen och dricker en öl på kvällarna, sitter inlåsta i sina lägenheter och övar på sina musikinstrument , känner sig utanför på släktmiddagar, går till frisören och får håret förstört och undrar när livet egentligen ska börja.
Och allt ackompanjeras av de gamla välbekanta tonerna av tradjazz och marschmusik.

När du lämnar biosalongen gör du det med ett leende på läpparna och kanske känner du dig också lite mer levande.