Dada
Jag har blivit helt besatt av Dadaismen. Jag gillar paradoxer och dadaismen är en extrem paradox. Den var ämnad att göra uppror mot alla konstformer vilket gjorde att den givetvis själv inte fick bli någon konstform... Sålunda dog den ut ungefär 8 år efter att den hade skapats. En av skaparna av dadaismen, Hugo Ball, övergav Dadaismen bara efter ett år. Många av dadaisterna kom senare att bli surrealister. Surrealismen liknar ju dadaismen till stor del men den stora skillnaden är att surrealismen har en bestämd mening och ett mål medan för dadaismen var det ju snarare meningslösheten som var målet.
Bilden ovan föreställer Hugo Ball när han 1916 läser upp det dadaistiska manifestet på Cabaret Voltaire i Zürich. Det är väldigt underhållande men lite väl långt för att citera så jag väljer citera Richard Huelsenbecks deklaration istället, uppläst i samma lokal (som förövrigt låg mittemot det café där Lenin vid samma tidpunkt satt och lade upp planerna för ryska revolutionen):
"Ädla och respekterade borgare i Zürich, studenter, hantverkare, arbetare, vagabonder, vandrare utan mål i alla länder - förenen eder!
I Cabaret Voltaire och min vän Hugo Balls namn, grundare av och ledare för detta sprängfyllda institut, kommer jag ikväll avge en deklaration som kommer skaka er. Jag hoppas inte att några fysiska skador ska drabba er, däremot att det som vi nu har att säga ska träffa er som en kula. Vi har beslutat att sammanfatta våra mångfaldiga aktiviteter under namnet dada. Vi fann dada, vi är dada och vi har dada. Dada påträffades i ett lexikon, det betyder ingenting. Detta är det betydande ingenting, för vilket ingenting betyder någonting. Med ingenting vill vi förändra världen, med ingenting vill vi förändra diktningen och måleriet och med ingenting vill vi få slut på kriget. Vi står här utan avsikt, vi har inte ens för avsikt att roa eller underhålla er! Fast nu när allt detta är som det är på så sätt att det ingenting är, behöver vi inte skiljas åt som ovänner. I samma ögonblick som ni övervinner era borgerliga hämningar och skriver dada på era fanor så är vi åter överens och de bästa vänner. Var vänliga och ta emot dada som en gåva från oss. Den som inte vill ha den är förlorad. Dada är den bästa medicinen och bidrar till ett lyckligt äktenskap. Era barnbarn kommer att tacka er. jag bjuder er nu farväl med en dadahälsning och en dadabockning. Länge leve dada, dada, dada, dada, dada..."
Lite inspirerad av dadaismen har jag skrivit en dikt idag, fast den liknar nog mer Majakovkij (som ju för övrigt också var en väldigt fascinerande person) än dadaismen egentligen.
En dag i ett liv i ett huvud i Valdemar
Dring dring dring
mittemellan dröm och vakenhet försöker en tanke få fäste
men den har inget att hålla sig i rasar
ner i djupet av glömda, drömda tankar bankar
på skallen, säger: vill in men katedralen är redan full Gud
finns när du inte söker honom/henne/den/det/vem/jag/hur/varför?
smulasmula
borstaborsta
Verkligheten är bara på låtsas men jag tvingas
ändå leva i den svårt att säga emot svårt att
drömma i en värld som alltid är på spänn svårt att
leva i en värld som sover
skummaskumma
bläddrabläddra
pippapippapippapippa
bling bling
pippapippapippapippa
bling bling
innehåll finns bara i McDonalds-burgare men
det gör inget för man kan tappa 20 kilo på en vecka
har jag läst
Society for cutting up kvällspressen?
Var skriver jag på?
Låtsas är bara på verkligheten men tvingas
ändå säga ifrån svårt att drömma i låtsasvärldar
svårt att spänna en värld som sover Gud
finns bara på låtsas på riktigt finns bara leken och
allvaret behöver inte vara motsatser vi kan
dansa/sjunga/spela/leka jag tror på ingenting och det är bättre än att
inte tro på någonting
Hör upp mina vänner!
Ni äter en grisrumpa som har skurits i bitar och
stekts i en stekpanna därefter
lagts på en tallrik brevid en sallad och
ni kallar mig absurd?
På slutet av dagen går dagen mot slutet men
slutet är inget riktigt slut inget sånt som på film för
det kommer alltid nya dagar alltid nya nätter inga motsatser
bara svart-vitt svart-vitt
jag behöver båda delarna för att kunna
fylla min hatt med plommon
Landar i soffa framför tv sprutar
ljud och bild
pippapippapippapippa
zapp zapp zapp
Da da da da da da da...
Om att skriva del II
Det känns som jag har kommit på det nu. Hur man gör. I alla fall finns det tre enkla regler som åtminstonde jag måste börja hålla mig till när jag skriver.
1) Om du eftersträvar att skriva en realistisk berättelse; håll dig till ett ämne du känner till och som du har lätt för att skriva om. Skapa en huvudkaraktär som inte behöver vara någon direkt spegelbild av dig själv men som du i alla fall har lätt för att identifiera dig med.
2) Var disciplinerad. Skriv på fasta tider och låt dig inte avbrytas av något när du skriver. Det behöver egentligen inte vara långa perioder, det räcker kanske med att man skriver i en timme vid två tillfällen i veckan. Det viktiga är nog bara att man verkligen håller på dessa tider och inte låter sig avbrytas när man skriver. Annars får man (läs jag) ingenting gjort.
3) Det kanske viktigaste av allt: Var inte för självkritisk. Felet jag ofta gör är att jag vill känna mig helt nöjd med det jag har skrivit innan jag kan gå vidare. Men det leder också bara till att man inte får något skrivet. Gå tillbaka och ändra efteråt istället. Det blir ett mer naturligt flyt i texten på det sättet också.
Jag känner mig grymt inspirerad till att skriva nu. Jag ska göra en novellsamling som handlar om personer som har svårt för att kommunicera med varandra i relationer. Jag känner att det är mitt ämne, det är det enda jag verkligen kan och vill skriva om nu.
Fan vad bra jag är.
Om att skriva
Det finns en rätt underhållande liten bok av den norske författaren Jostein Gaarder (annars mest känd för Sofies värld) som heter Cirkusdirektörens dotter. Den handlar om en kille med en otrolig fantasi som gör att han kommer på massor av romanidéer hela tiden. Själva skrivandet tycker han dock är rätt tråkigt så han bestämmer sig för att sälja sina idéer till författare som lider av idétorka. Det hela sker i hemlighet så alla ska tro att det är författaren själv som har kommit på idén, killen som kommer på idéerna vinner alltså ingen berömmelse utan bara pengar men han är nöjd i alla fall.
Jag läste den, passande nog, för ungefär två år sen - samtidigt som jag började på skrivarkursen i Motala. Jag insåg rätt snart att jag är precis som den där killen i boken. Jag har alltid varit bra på att kläcka idéer men jag gör aldrig färdigt någonting, jag staplar halvfärdiga noveller på hög. På den tiden var det förvisso lite bättre, då blev jag i alla fall för det mesta klar med det jag hade börjat skriva men nu känns det inte som jag blir klar med någonting längre.
Jag går ju en ny skrivarkurs nu - en sån på distans, en sån där man ska hålla på och jobba med ett och samma projekt väldigt länge. Jag började med ett projekt för ungefär två månader sen och det har väl gått rätt bra fram till nu. Men nu har det tagit stopp och då menar jag totalstopp. Jag känner mig trött på hela historien och dessutom finns det en del brister i logiken som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa. Igår började jag därför skriva på en ny historia, jag skrev två sidor ungefär innan jag bestämde mig för at lägga ner den också. Ett av problemen tror jag är att jag ofta väljer att skriva om ämnen och miljöer som jag inte vet något om. Det innebär att man måste ta reda på en massa fakta om man vill ha någon trovärdighet i texten och sånt tycker jag är så otroligt jobbigt och tråkigt.
Men, i alla fall. När jag låg i sängen igårkväll kom jag plötsligt på en sktibra idé. Jag tänker inte avslöja någonting men jag kan i alla fall säga att den handlar om ett gäng ungdomar i Sverige idag. Så det borde jag kanske ändå klara av att skildra. Men nu när jag har en väldigt bra idé har jag inte tid att skriva (egentligen har jag inte tid att skriva det här heller) eftersom jag ligger lite efter med en massa grejer vi ska ha läst i kulturvetarkursen tills imorgon. Life sucks.
Jag läste den, passande nog, för ungefär två år sen - samtidigt som jag började på skrivarkursen i Motala. Jag insåg rätt snart att jag är precis som den där killen i boken. Jag har alltid varit bra på att kläcka idéer men jag gör aldrig färdigt någonting, jag staplar halvfärdiga noveller på hög. På den tiden var det förvisso lite bättre, då blev jag i alla fall för det mesta klar med det jag hade börjat skriva men nu känns det inte som jag blir klar med någonting längre.
Jag går ju en ny skrivarkurs nu - en sån på distans, en sån där man ska hålla på och jobba med ett och samma projekt väldigt länge. Jag började med ett projekt för ungefär två månader sen och det har väl gått rätt bra fram till nu. Men nu har det tagit stopp och då menar jag totalstopp. Jag känner mig trött på hela historien och dessutom finns det en del brister i logiken som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa. Igår började jag därför skriva på en ny historia, jag skrev två sidor ungefär innan jag bestämde mig för at lägga ner den också. Ett av problemen tror jag är att jag ofta väljer att skriva om ämnen och miljöer som jag inte vet något om. Det innebär att man måste ta reda på en massa fakta om man vill ha någon trovärdighet i texten och sånt tycker jag är så otroligt jobbigt och tråkigt.
Men, i alla fall. När jag låg i sängen igårkväll kom jag plötsligt på en sktibra idé. Jag tänker inte avslöja någonting men jag kan i alla fall säga att den handlar om ett gäng ungdomar i Sverige idag. Så det borde jag kanske ändå klara av att skildra. Men nu när jag har en väldigt bra idé har jag inte tid att skriva (egentligen har jag inte tid att skriva det här heller) eftersom jag ligger lite efter med en massa grejer vi ska ha läst i kulturvetarkursen tills imorgon. Life sucks.
Om äkta musik
"Att vara beroende av ett piano är som att köra en stor långtradare nerför en riktigt smal väg eller att försöka vända en stor båt i en liten vik."
Citatet är hämtat från en intervju med Tom Waits i den senaste Sonic-tidningen. Jag kan verkligen skriva under på det, förra helgen fraktade vi hit mitt piano i en hästkärra. Och när vi skulle ha ur det ur släpkärran tippade hela kärran bakåt. Men det gick rätt bra ändå, pianot blev inte skadat på något sätt och det blev t.o.m. lättare att få ur det ur kärran. Nu står det i lägenheten och är väldigt ostämt men imorgon ska det stämmas, förhoppningsvis kommer jag bo här ett tag nu så jag inte behöver hålla på och flytta det igen.
Nåväl, det var en liten utvikning det där, åter till Tom Waits. Det är en väldigt intressant intervju där Lennart Persson reflekterar en del över det faktum att Tom Waits ständigt spelar en roll när han står framför en kamera eller spelar in en skiva. I Intro-krönikan spinner någon i sonic-redaktionen vidare på den tråden. Författaren hävdar att det inte finns något sådant som "äkta" inom musiken, att alla artister ständigt spelar en roll. Jag håller både med och inte. Jag ska försöka förklara hur jag ser på det.
Man kan jämföra musiker lite med författare. När jag läste en skrivarkurs för två år sen pratade vi mycket om att hitta sin egen röst. Men när jag läser mina egna texter har jag svårt för att hitta någon gemensam nämnare i själva språket. Det är möjligt att andra kanske kan göra det bättre än jag men min poäng är att jag ser på författande som på skådespeleri - jag försöker leva mig in i en roll när jag skriver. (det här gäller alltså när jag skriver noveller - i mina dikter utgår jag mer ifrån mig själv). På samma sätt tror jag det är med många artister, dom tar på sig en roll eftersom dom tycker deras vanliga person är alltför tråkig. Och det är givetvis inget fel med det, i alla fall inte så länge dom spelar sin roll tillräckligt skickligt. Att hävda att en artist måste ha upplevt allt det han/hon sjunger om är ungefär lika smart som att säga att en skådespelare ska ha upplevt allt det han/hon gestaltar.
Men tror jag även att det finns artister som inte alls spelar någon roll, som bara är sig själva på scen och på skiva och överallt. Ta Håkan Hellström till exempel, jag har visserligen aldrig träffat honom men alla intervjuer brukar visa att hans scenperson ligger väldigt nära hans vanliga jag. Såvida han inte spelar en person i intervjuer också förstås men jag har svårt att tro det.
Egentligen spelar det kanske ingen roll, det är bara två olika sätt att se på artisteri. Antingen är man bara sig själv eller så spelar man en eller flera roller och inget av sätten är egentligen sämre än det andra.
Men i ett avssende tycker jag ändå att man kan prata om äkthet så tillvida att även om man spelar en roll måste man kunna relatera till de känslor man gestaltar. En skådespelare måste kunna leva sig in i den rollfigur han/hon spelar och på samma sätt måste en artist försöka få publiken att tro att han/hon verkligen menar det han/hon sjunger.
Till sist: I intervjun med Tom Waits ger han också ett recept på hur man botar vårtor. Väldigt passande eftersom jag har haft problem med vårtor på händerna i flera månader och skitgrejerna man köper på apoteket hjälper inte alls. Så här lyder Toms botemedel:
"Slå ihjäl en svart katt. Begrav den i en svart nylonstrumpa tillsammans med en tuppkam. Stjäl en blodig biff och gräv ner den, när du har gnuggat den med ett skalat äpple, tillsammans med ett snöre med en knut på, där tre vägar korsar varandra. Tag sedan en påse och lägg ner lika många stenar i den som du har vårtor och kasta sedan bort den. det bör lösa ditt vårtproblem."
Skitbra! Jag ska bara få tag på en svart katt och en tuppkam så ska jag testa det sen.
Remediering och porr
Igår hade jag en otroligt intressant föreläsning. Den handlade om olika former av mediering. Man brukar dela upp mediering i två kategorier; direktmediering och hypermediering. Direktmediering innebär att genom ett medium försöka efterlikna verkligheten i så hög grad som möjligt, alltså att försöka utplåna gränsen mellan fiktion och verklighet. Det bästa exemplet på det idag är virtual reality men det är egentligen ingen ny företeelse, nästan alla filmer och böcker försöker skapa en direktmediering genom att ?suga upp? läsaren/åskådaren.
Hypermediering innebär att använda sig av det unika i mediet. Jag kan nämna två exempel:
1) Pop-up fönster. Dessa har ingen representation i verkligheten utan har formats av internet-mediet. Fönstret i sig kan man ju säga har en symbolisk verklighetsförankring. Men det här att ha flera fönster staplade på varandra och fönster som plötsligt ?poppar ut? ligger ganska långt från verkligheten.
2) Berättar-rösten i romaner. I en roman kan fiktionen plötsligt brytas av att berättaren kommer in och förklarar något för läsaren. Även detta är ett exempel på hypermediering, man utnyttjar alltså det unika för det här mediet.
Men vad är då remediering undrar ni? Jo, precis som det låter så är det användadet av gamla medier i nya medier. Många hävdar att alla gamla medier lever kvar i nya. I en dator finns idag i princip alla gamla medier samlade, från det klassiska skrivbordet till böcker, filmer, bilder, radio osv. Jag tycker det är fascinerande att tänka på det här, hur vi försöker samla medier som tidigare var vitt skilda till en och samma maskin. Idag har fortfarande dom flesta en teve, en cd-spelare, en dvd-spelare osv. trots att det egentligen inte behövs. Det räcker ju med en dator. Eller kanske en mobiltelefon. Till slut kommer det nog bli så att vi kommer slänga alla maskiner, det enda vi kommer ha kvar är en mobiltelefon som allting finns i. Den slutgiltiga formen av remediering. Ett problem kan ju verka oöverkomligt i och för sig, nämligen storleken. Man vill ju inte gärna se på film eller läsa en bok på mobilen. Så vi kanske kommer ha varsin storbildsskärm också som vi kan koppla mobilen till.
Jag tycker inte riktigt om den här utvecklingen, jag har svårt att sätta fingret på exakt varför men det känns obehagligt.
Bortsett från virtual reality är nog porren det närmaste vi kommer direktmediering idag. Porrtidningarna var t.ex. de första tidningarna som använde sig av färgfotografier och målet med porrbilder är ju att stimulera betraktarens fantasi så mycket som möjligt.
Apropå porr, jag såg lite av det här ?Being Bingo? igår. Jag kommer inte göra om det misstaget om jag säger så. Mer intetsägande program får man nog faktiskt leta efter. En damp-skadad porrfixerad idiot springer runt i Stockholm och New York med sin bimboflickvän och tjugo andra bimbos och tror att alla människor fascineras av hans otroligt coola liv. ?Being bingo? äger verkligen inget som helst existensberättigande och om jag hade varit lite mer elitistisk hade jag sagt detsamma om huvudpersonen också. Det är bara ett fruktansvärt slöseri med pengar och resurser och det värsta är att han inte ens skäms för det.
Jag tycker inte porr i sig är något förkastligt men porrindustrin är det. Så till alla utvikningsbrudar: Jag ser inte ner på er p.g.a. att ni väljer att vika ut er. Det är helt upp till er själva men ni ska vara medvetna om att ni hjälper till att uprätthålla ett samhälle där män fortsätter betrakta kvinnor som objekt. Och så länge den kvinosynen finns kvar hos stora delar av den manliga befolkningen så kommer inte kvinnor spela i samma division som männen. Så enkelt är det. Man kan ju invända mot det här och säga att det finns manliga utvikningsmodeller också. Men det är sällan med den här ?kom-och-ta-mig-blicken? utan snarare ?Ha-ha-nu-kommer-jag-blicken?.
Man kan fundera på hur mycket det patriarkala väldet i världen beror på
1) att män generellt sett har större muskler.
2) att män innehar ett hemligt vapen som kallas kuk.
Jag tror faktiskt att dom två enkla biologiska skillnaderna är nyckeln till varför samhället ser ut som det gör idag. Att män har kuk och muskler innebär att män kan våldta. Och kan man våldta någon på ett fysiskt plan så blir det också mycket lättare att våldta någon på ett psykiskt plan.
Som tur är har ju dom flesta män begåvats med något vi kallar hjärna också vilket gör att dom inte går runt och våldtar kvinnor hur som helst. Men männen har ändå förmågan och därigenom makten och kan man inte våldta någon fysiskt kan man som sagt göra det psykiskt.
Se där, nu fick ni en lektion i både medie- och genusvetenskap i samma paket. Vad kan man säga mer än Bingo?
Hypermediering innebär att använda sig av det unika i mediet. Jag kan nämna två exempel:
1) Pop-up fönster. Dessa har ingen representation i verkligheten utan har formats av internet-mediet. Fönstret i sig kan man ju säga har en symbolisk verklighetsförankring. Men det här att ha flera fönster staplade på varandra och fönster som plötsligt ?poppar ut? ligger ganska långt från verkligheten.
2) Berättar-rösten i romaner. I en roman kan fiktionen plötsligt brytas av att berättaren kommer in och förklarar något för läsaren. Även detta är ett exempel på hypermediering, man utnyttjar alltså det unika för det här mediet.
Men vad är då remediering undrar ni? Jo, precis som det låter så är det användadet av gamla medier i nya medier. Många hävdar att alla gamla medier lever kvar i nya. I en dator finns idag i princip alla gamla medier samlade, från det klassiska skrivbordet till böcker, filmer, bilder, radio osv. Jag tycker det är fascinerande att tänka på det här, hur vi försöker samla medier som tidigare var vitt skilda till en och samma maskin. Idag har fortfarande dom flesta en teve, en cd-spelare, en dvd-spelare osv. trots att det egentligen inte behövs. Det räcker ju med en dator. Eller kanske en mobiltelefon. Till slut kommer det nog bli så att vi kommer slänga alla maskiner, det enda vi kommer ha kvar är en mobiltelefon som allting finns i. Den slutgiltiga formen av remediering. Ett problem kan ju verka oöverkomligt i och för sig, nämligen storleken. Man vill ju inte gärna se på film eller läsa en bok på mobilen. Så vi kanske kommer ha varsin storbildsskärm också som vi kan koppla mobilen till.
Jag tycker inte riktigt om den här utvecklingen, jag har svårt att sätta fingret på exakt varför men det känns obehagligt.
Bortsett från virtual reality är nog porren det närmaste vi kommer direktmediering idag. Porrtidningarna var t.ex. de första tidningarna som använde sig av färgfotografier och målet med porrbilder är ju att stimulera betraktarens fantasi så mycket som möjligt.
Apropå porr, jag såg lite av det här ?Being Bingo? igår. Jag kommer inte göra om det misstaget om jag säger så. Mer intetsägande program får man nog faktiskt leta efter. En damp-skadad porrfixerad idiot springer runt i Stockholm och New York med sin bimboflickvän och tjugo andra bimbos och tror att alla människor fascineras av hans otroligt coola liv. ?Being bingo? äger verkligen inget som helst existensberättigande och om jag hade varit lite mer elitistisk hade jag sagt detsamma om huvudpersonen också. Det är bara ett fruktansvärt slöseri med pengar och resurser och det värsta är att han inte ens skäms för det.
Jag tycker inte porr i sig är något förkastligt men porrindustrin är det. Så till alla utvikningsbrudar: Jag ser inte ner på er p.g.a. att ni väljer att vika ut er. Det är helt upp till er själva men ni ska vara medvetna om att ni hjälper till att uprätthålla ett samhälle där män fortsätter betrakta kvinnor som objekt. Och så länge den kvinosynen finns kvar hos stora delar av den manliga befolkningen så kommer inte kvinnor spela i samma division som männen. Så enkelt är det. Man kan ju invända mot det här och säga att det finns manliga utvikningsmodeller också. Men det är sällan med den här ?kom-och-ta-mig-blicken? utan snarare ?Ha-ha-nu-kommer-jag-blicken?.
Man kan fundera på hur mycket det patriarkala väldet i världen beror på
1) att män generellt sett har större muskler.
2) att män innehar ett hemligt vapen som kallas kuk.
Jag tror faktiskt att dom två enkla biologiska skillnaderna är nyckeln till varför samhället ser ut som det gör idag. Att män har kuk och muskler innebär att män kan våldta. Och kan man våldta någon på ett fysiskt plan så blir det också mycket lättare att våldta någon på ett psykiskt plan.
Som tur är har ju dom flesta män begåvats med något vi kallar hjärna också vilket gör att dom inte går runt och våldtar kvinnor hur som helst. Men männen har ändå förmågan och därigenom makten och kan man inte våldta någon fysiskt kan man som sagt göra det psykiskt.
Se där, nu fick ni en lektion i både medie- och genusvetenskap i samma paket. Vad kan man säga mer än Bingo?
Fördomar
Det har gått ett dygn sen Alliansen vann valet. Jag känner mig fortfarande ledsen och besviken men det är inte mycket att göra åt. Nästa val får ni rösta på Thunder Party istället, mitt och Marias nystartade parti. Vi lovar fred, glädje och små knappar som det står "I love Edinburgh" på till alla. Partiprogram kommer inom kort.
Men något som är ännu värre än att alliansen vann och som jag verkligen inte kan smälta är att Sverigedemokraterna fick så jävla mycket röster. Tack och lov kom dom inte in i riksdagen i alla fall, men tredje största partiet i Landskrona! Och de kommer få in folk i åtskilliga kommuner, Karlstad bl.a. Herregud, vart fan är vi på väg egentligen.
Kollar på musikministeriet på svt. Dom snackar om "kvinnligt" och "manligt" inom musiken. Ett flertal personer som jobbar på olika reklamradiokanaler hävdar att det finns specifik kvinnlig och manlig musik. Dom gör också ett test som ska bevisa det. Det intressanta är dock när dom frågar en reklamradiosnubbe vad det kan bero på, han svarar: "Nej... det vet jag inte. Vi gör ju bara undersökningar..."
Kanske kan det vara så att han innerst inne vet att det är han och hans kollegor som hjälper till att skapa dom här fördomarna. Genom att bara spela artister som har funnit sig i dom här könsrollerna visar dom tydligt för lyssnarna hur det ligger till. Om dom vågade spela ett band som till exempel Sahara Hotnights (inte för att jag har så mycket till övers för Sahara Hotnights men dom vågar ju i alla fall vara självständiga) kanske dom skulle kunna bryta dom här könsmönstren.
Just det, jag glömde, dom spelar ju Pink. Och hon är ju såååå cool och självständig. Fan vad jag hatar Pink.
Ibland känns det som jag har vaknat upp i en värld där det plötsligt är helt naturligt och självklart att invandrare inte får några jobb och att kvinnor ska stå och se söta ut. Eller drömmer jag bara?
Men något som är ännu värre än att alliansen vann och som jag verkligen inte kan smälta är att Sverigedemokraterna fick så jävla mycket röster. Tack och lov kom dom inte in i riksdagen i alla fall, men tredje största partiet i Landskrona! Och de kommer få in folk i åtskilliga kommuner, Karlstad bl.a. Herregud, vart fan är vi på väg egentligen.
Kollar på musikministeriet på svt. Dom snackar om "kvinnligt" och "manligt" inom musiken. Ett flertal personer som jobbar på olika reklamradiokanaler hävdar att det finns specifik kvinnlig och manlig musik. Dom gör också ett test som ska bevisa det. Det intressanta är dock när dom frågar en reklamradiosnubbe vad det kan bero på, han svarar: "Nej... det vet jag inte. Vi gör ju bara undersökningar..."
Kanske kan det vara så att han innerst inne vet att det är han och hans kollegor som hjälper till att skapa dom här fördomarna. Genom att bara spela artister som har funnit sig i dom här könsrollerna visar dom tydligt för lyssnarna hur det ligger till. Om dom vågade spela ett band som till exempel Sahara Hotnights (inte för att jag har så mycket till övers för Sahara Hotnights men dom vågar ju i alla fall vara självständiga) kanske dom skulle kunna bryta dom här könsmönstren.
Just det, jag glömde, dom spelar ju Pink. Och hon är ju såååå cool och självständig. Fan vad jag hatar Pink.
Ibland känns det som jag har vaknat upp i en värld där det plötsligt är helt naturligt och självklart att invandrare inte får några jobb och att kvinnor ska stå och se söta ut. Eller drömmer jag bara?
Det tänkande djuret
Scenario:
Det är lördagkväll.
Du sitter ensam i ett hörn, på en stol vid ett bord på en nattklubb i valfri svensk stad och undrar vad du gör där. På dansgolvet spelas Usher och Pussycat Dolls på väldigt hög volym. Ibland sätter DJ:n på en låt med Carola eller Gyllene Tider. Då dansar alla, skriker och vevar med armarna i luften som besatta. Du undrar varför ni inte kunde ha stannat kvar på förfesten där det
1) spelades bra musik
2) var trevligt folk
3) spriten var gratis
För att ingen ska tro att du är ensam reser du dig och går bort till baren och köper en öl. Sen går du fram till några du känner. Du skriker för att göra dig hörd, men det är ändå ingen som lyssnar på dig. Efter ett tag ger du upp. Du dansar en stund, inte för att du vill men för att du inte har något annat att göra. Plötsligt skäms du lite för att du står och dansar till äcklig svennediskomusik. Du går bort till baren och köper en öl till. Du blir ännu fullare än du redan är. Du tänker att du kanske skulle våga gå och fram och stöta på en vacker person av det andra könet. Det gör du inte. Istället går du tillbaka till baren och köper en öl till. Sen känner du att du måste gå på toaletten. Eftersom du inte klarar av att pissa bredvid en massa andra män som står och glor på dig står du och väntar på att den enda toaletten ska bli ledig. Det blir den inte. Det är säkert något fyllo som har låst in sig och somnat där inne. Du ställer dig i ett hörn av pissoaren och lyckas till slut uträtta ditt behov. Du tvättar händerna och går ut igen.
Du går tillbaka till dina vänner och försöker återigen göra din röst hörd. Det går inte så bra den här gången heller. Du ser en tjej som du varit intresserad av ett tag. Skrikandes frågar du om hon vill följa med och sätta sig på uteserveringen ett tag. Till din stora förvåning nickar hon och ni går ut. Utanför är musiken lite lägre, ni slår er ner vid ett bord. Du pratar fort och osammanhängande om musik och om film och om din uppväxt och om plugget och om framtiden och om om om... Hon skrattar lite åt dig. Du låter henne inte säga så mycket men varje gång hon gör det nickar du som en idiot. Du frågar henne om hon vill följa med till baren så kan du bjuda på en drink. Hon säger att hon tyvärr måste gå tillbaka till sin pojkvän.
Besviken sitter du kvar en stund och förbannar din olyckliga stjärna. Sen går du in igen och tar en till öl. Plötsligt stänger dom. Alla trängs för att komma först till garderoben. När du till slut lyckats ta dig ut försöker du hitta dina kompisar men dom har försvunnit. Du köper en hamburgare med extra allt på. Efter att du har ätit den känner du dig lite illamående. Eftersom bussarna har slutat gå får du till slut tag på en taxi och åker hem ensam. Taxametern blir dyrare än du trodde men du kan inte göra något annat än att betala.
När du kommer in i din tysta, mörka lägenhet känner du för att slå sönder något. Men det gör du inte. Vad skulle det tjäna till? Dessutom sover ju grannarna.
Nästa morgon vaknar du och känner dig som att du har blivit överkörd och hjärnlobotomerad. Du ligger kvar i sängen halva dagen, till slut orkar du ta dig upp och äta lite frukost. Sen går du och lägger dig igen. Du intalar dig själv att det inte var värt det och att du aldrig mer ska göra samma sak igen.
Det går en vecka. Det blir lördagkväll. Du sitter ensam i ett hörn, på en stol vid ett bord på en nattklubb i valfri svensk stad och undrar vad du gör där...
Det är lördagkväll.
Du sitter ensam i ett hörn, på en stol vid ett bord på en nattklubb i valfri svensk stad och undrar vad du gör där. På dansgolvet spelas Usher och Pussycat Dolls på väldigt hög volym. Ibland sätter DJ:n på en låt med Carola eller Gyllene Tider. Då dansar alla, skriker och vevar med armarna i luften som besatta. Du undrar varför ni inte kunde ha stannat kvar på förfesten där det
1) spelades bra musik
2) var trevligt folk
3) spriten var gratis
För att ingen ska tro att du är ensam reser du dig och går bort till baren och köper en öl. Sen går du fram till några du känner. Du skriker för att göra dig hörd, men det är ändå ingen som lyssnar på dig. Efter ett tag ger du upp. Du dansar en stund, inte för att du vill men för att du inte har något annat att göra. Plötsligt skäms du lite för att du står och dansar till äcklig svennediskomusik. Du går bort till baren och köper en öl till. Du blir ännu fullare än du redan är. Du tänker att du kanske skulle våga gå och fram och stöta på en vacker person av det andra könet. Det gör du inte. Istället går du tillbaka till baren och köper en öl till. Sen känner du att du måste gå på toaletten. Eftersom du inte klarar av att pissa bredvid en massa andra män som står och glor på dig står du och väntar på att den enda toaletten ska bli ledig. Det blir den inte. Det är säkert något fyllo som har låst in sig och somnat där inne. Du ställer dig i ett hörn av pissoaren och lyckas till slut uträtta ditt behov. Du tvättar händerna och går ut igen.
Du går tillbaka till dina vänner och försöker återigen göra din röst hörd. Det går inte så bra den här gången heller. Du ser en tjej som du varit intresserad av ett tag. Skrikandes frågar du om hon vill följa med och sätta sig på uteserveringen ett tag. Till din stora förvåning nickar hon och ni går ut. Utanför är musiken lite lägre, ni slår er ner vid ett bord. Du pratar fort och osammanhängande om musik och om film och om din uppväxt och om plugget och om framtiden och om om om... Hon skrattar lite åt dig. Du låter henne inte säga så mycket men varje gång hon gör det nickar du som en idiot. Du frågar henne om hon vill följa med till baren så kan du bjuda på en drink. Hon säger att hon tyvärr måste gå tillbaka till sin pojkvän.
Besviken sitter du kvar en stund och förbannar din olyckliga stjärna. Sen går du in igen och tar en till öl. Plötsligt stänger dom. Alla trängs för att komma först till garderoben. När du till slut lyckats ta dig ut försöker du hitta dina kompisar men dom har försvunnit. Du köper en hamburgare med extra allt på. Efter att du har ätit den känner du dig lite illamående. Eftersom bussarna har slutat gå får du till slut tag på en taxi och åker hem ensam. Taxametern blir dyrare än du trodde men du kan inte göra något annat än att betala.
När du kommer in i din tysta, mörka lägenhet känner du för att slå sönder något. Men det gör du inte. Vad skulle det tjäna till? Dessutom sover ju grannarna.
Nästa morgon vaknar du och känner dig som att du har blivit överkörd och hjärnlobotomerad. Du ligger kvar i sängen halva dagen, till slut orkar du ta dig upp och äta lite frukost. Sen går du och lägger dig igen. Du intalar dig själv att det inte var värt det och att du aldrig mer ska göra samma sak igen.
Det går en vecka. Det blir lördagkväll. Du sitter ensam i ett hörn, på en stol vid ett bord på en nattklubb i valfri svensk stad och undrar vad du gör där...
vlogg.
Ja, ni läste rätt. Efter bloggen och bilddagboken kommer givetvis vloggen, d.v.s. videodagboken. Jag såg lite om det på tv igår, i staterna är det tydligen redan hur stort som helst och dom som vet säger att det kommer växa enormt i Sverige under 2006.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag tänker mycket på det där med självexhibitionism. All konst är ju ett skrik på uppmärksamhet, jag skapar alltså finns jag liksom. Men är det egentligen någon skillnad på en dokusåpadeltagare som söker till tv för att han "vill bli känd" och en seriös författare som skriver för att han tycker han har något viktigt att säga. Egentligen vill dom ju bara samma sak; göra sin röst hörd. Man kan givetvis säga att författaren är viktigare eftersom han försöker bidra med något, för att han försöker skapa något som inte funnits förut. men det finns ju inget som säger att en dokusåpadelatagare inte skulle kunna göra likadant. I själva verket tror jag att dokusåpan är ett utmärkt forum för att utmana folks fördomar och skapa en debatt även om det sällan används på det sättet. Vloggen är ju lite samma sak som en dokusåpa, skillnaden är bara att här håller man i kameran själv och har därmed större möjlighet att påverka innehållet. Jag ser framför mig hundratusentals ointressanta videor av typen "Här sitter jag och äter frukost" och "Här går jag till skolan", men samtidigt är det ju en oerhörd möjlighet för folk att skapa något bra och nå ut med det till andra, snabbt och enkelt. Det är samma sak med fildelning när jag tänker på det.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag tänker mycket på det där med självexhibitionism. All konst är ju ett skrik på uppmärksamhet, jag skapar alltså finns jag liksom. Men är det egentligen någon skillnad på en dokusåpadeltagare som söker till tv för att han "vill bli känd" och en seriös författare som skriver för att han tycker han har något viktigt att säga. Egentligen vill dom ju bara samma sak; göra sin röst hörd. Man kan givetvis säga att författaren är viktigare eftersom han försöker bidra med något, för att han försöker skapa något som inte funnits förut. men det finns ju inget som säger att en dokusåpadelatagare inte skulle kunna göra likadant. I själva verket tror jag att dokusåpan är ett utmärkt forum för att utmana folks fördomar och skapa en debatt även om det sällan används på det sättet. Vloggen är ju lite samma sak som en dokusåpa, skillnaden är bara att här håller man i kameran själv och har därmed större möjlighet att påverka innehållet. Jag ser framför mig hundratusentals ointressanta videor av typen "Här sitter jag och äter frukost" och "Här går jag till skolan", men samtidigt är det ju en oerhörd möjlighet för folk att skapa något bra och nå ut med det till andra, snabbt och enkelt. Det är samma sak med fildelning när jag tänker på det.
Så det kanske är nåt bra ändå, jag vet inte. Vad jag är rädd för är bara att folk ska sluta lyssna på varandra. Jag kan ta mig själv som exempel, jag skriver oftare egna dikter än läser andras dikter. Jag kommer ofta på mig själv med att inte lyssna när någon pratar med mig, samtidigt som jag såklart vill att andra ska lyssna jättenoga när jag har något att berätta. Det är rätt sjukt egentligen.
Att tala är silver men att lyssna är guld.
Att tala är silver men att lyssna är guld.
Storebror ser dig (ser du på storebror?)
?Stackars dom som stänger in sig
hundra dagar utan heder
stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur konstigt kan man må??
Stackars - Lars Winnerbäck
Jag såg på Big brother för några dar sen. Och då var det en kille där som hade åkt ut i början av säsongen och sen hade han suttit inspärrad i en liten vrå av huset bara för att ha chansen att komma med i programmet igen. I en månad hade han suttit där utan att göra ett skit, han hade sovit på en madrass på golvet och varit utanför huset i typ fyra timmar under den här tiden.
?Jamen, han var ju med på det. Han får ju skylla sig själv.?
Javisst. Men jag undrar bara varför en del människor tycker att det är värt att utsätta sig för nästan vad som helst bara för att få synas i teve.
Jag är egentligen inte emot själva konceptet dokusåpor. Det är väl inget fel med att filma en grupp människor under en period och sända det i teve (så länge dom är med på det såklart). Det finns ett fåtal bra dokusåpor, malmvägen till exempel tycker jag är rätt trevlig. Det är bara den här cyniska inställningen som jag är så trött på. Utröstningsmomentet till exempel. Det är ju inte direkt konstigt att det är så vanligt förekommande med mobbning i svenska skolor. Det är ju bara att se hur dom gör på teve, ?Honom tycker vi inte om så han får inte vara med och leka.?
Jag kommer ihåg en gång när jag var elva eller tolv år. En tjej som var ett år äldre än mig hade blivit mobbad ett bra tag och det slutade med att hon vägrade gå till skolan. Jag minns hur våran lärare skällde ut mobbarna inför hela klassen. jag har aldrig sett en så arg person i hela mitt liv, varken förr eller senare. Jag vet inte om det var rätt av honom att göra så, men vad jag vet är at jag kan förstå hans ilska nu.
?Jag såg ett dreglande lejon
stod på toppen och sa:
Jag ger bara folket
vad folket vill ha?
Mareld - Lars Winnerbäck
Men om man bara har blivit matad med skit hela livet är det då så konstigt att man fortsätter svälja?
Jag bara undrar.
Jag tror inte att folk är så jävla dumma egentligen.
Vi måste bara våga öppna ögonen och se att livet består av så mycket mer än sex, lögner och intriger.
There?s more to life than this.
Lyssna istället på:
Suburban Kids With Biblical Names - #3
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nått nytt, nåt lånat, nåt blått
The Supremes - precis vad som helst
Och läs:
Norwegian Wood av Haruki Murakami
Värme.
Kärlek.
Respekt.
hundra dagar utan heder
stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur konstigt kan man må??
Stackars - Lars Winnerbäck
Jag såg på Big brother för några dar sen. Och då var det en kille där som hade åkt ut i början av säsongen och sen hade han suttit inspärrad i en liten vrå av huset bara för att ha chansen att komma med i programmet igen. I en månad hade han suttit där utan att göra ett skit, han hade sovit på en madrass på golvet och varit utanför huset i typ fyra timmar under den här tiden.
?Jamen, han var ju med på det. Han får ju skylla sig själv.?
Javisst. Men jag undrar bara varför en del människor tycker att det är värt att utsätta sig för nästan vad som helst bara för att få synas i teve.
Jag är egentligen inte emot själva konceptet dokusåpor. Det är väl inget fel med att filma en grupp människor under en period och sända det i teve (så länge dom är med på det såklart). Det finns ett fåtal bra dokusåpor, malmvägen till exempel tycker jag är rätt trevlig. Det är bara den här cyniska inställningen som jag är så trött på. Utröstningsmomentet till exempel. Det är ju inte direkt konstigt att det är så vanligt förekommande med mobbning i svenska skolor. Det är ju bara att se hur dom gör på teve, ?Honom tycker vi inte om så han får inte vara med och leka.?
Jag kommer ihåg en gång när jag var elva eller tolv år. En tjej som var ett år äldre än mig hade blivit mobbad ett bra tag och det slutade med att hon vägrade gå till skolan. Jag minns hur våran lärare skällde ut mobbarna inför hela klassen. jag har aldrig sett en så arg person i hela mitt liv, varken förr eller senare. Jag vet inte om det var rätt av honom att göra så, men vad jag vet är at jag kan förstå hans ilska nu.
?Jag såg ett dreglande lejon
stod på toppen och sa:
Jag ger bara folket
vad folket vill ha?
Mareld - Lars Winnerbäck
Men om man bara har blivit matad med skit hela livet är det då så konstigt att man fortsätter svälja?
Jag bara undrar.
Jag tror inte att folk är så jävla dumma egentligen.
Vi måste bara våga öppna ögonen och se att livet består av så mycket mer än sex, lögner och intriger.
There?s more to life than this.
Lyssna istället på:
Suburban Kids With Biblical Names - #3
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nått nytt, nåt lånat, nåt blått
The Supremes - precis vad som helst
Och läs:
Norwegian Wood av Haruki Murakami
Värme.
Kärlek.
Respekt.
Linda Skugge behövs!
Jag köpte Linda Skugges "Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad" tidigare idag. Och efter att jag läst några gamla krönikor kom jag att tänka på att Linda Skugge behövs. Låt mig förklara: Om man gör världen lite vackert svart-vit, vilket kan vara väldigt bekvämt ibland, så kan man säga att det finns saker som behövs och saker som inte behövs. Exempel på saker som inte behövs: tamagotchis, kungafamiljen och The Sounds. Dom fyller liksom ingen funktion. The Sounds t.ex. är bara störiga, jobbiga och tråkiga (om dom finns fortfarande, det kanske dom inte gör när jag tänker på det). Hursomhelst, Linda Skugge kan också vara störig och jobbig, rätt ofta t.o.m. Men hon är sällan tråkig. Tvärtom är hennes krönikor oftast mycket underhållande att läsa.
Jag har alltid haft någon sorts hat-kärleksförhållande till Linda Skugge. Det mesta hon skriver tycker jag är vettigt men ibland kommer hon med någon så jävla dum åsikt så man undrar om hon verkligen menar det eller bara är ute efter att reta upp folk. Men det är kanske ändå är bra att jag stör mig lite på henne för det är trots allt hennes syfte. Och har väl så varit ända sen hon började skriva krönikor. När ingen stör sig på det hon skriver längre kan hon lika gärna lägga av. Om man läser krönikorna i den här boken kan man också tycka att hon bara skriver om samma sak hela tiden. Men det är ju också syftet, det är ju inte direkt för mig hon skriver utan för alla mansschauvinister (som i och för sig kanske inte läser hennes krönikor), nervösa tonårstjejer, gnälliga tanter m.fl. Och det enda sättet att få många av dessa att fatta nåt är genom tjat, tjat och åter tjat.
Jag kan nästan gå så långt som att säga att Linda Skugge är allt jag inte är men skulle vilja vara. Framförallt för att hon går in för en sak till 100% och framför sina argument med en glöd och ett engagemang som få andra. Jag är alldeles för okoncentrerad och flummig för att kunna gå in så helhjärtat för en sak.
Och då kan man förlåta att hon t.ex. tycker att Idol är ett "bra och lärorikt program" och att hon tycker att vi ska införa skoluniform. Jag förstår givetvis varför hon vill att vi ska ha skoluniform i Sverige men jag tycker att det är fel väg att gå. Om Sverige inför skoluniform blir vi verkligen en sovjetstat (som om vi inte redan var det) det enda rätta måste vara att öka toleransen bland ungdomar och få dom att respektera var och ens klädstil. Det är givetivis 100 gånger svårare än att införa skoluniform, men som jag ser det är det enda alternativet.
Så som sagt, Linda Skugge behövs. Bengt Ohlsson skrev förresten ett väldigt bra förord till den här boken också där han berättar om hur han började kalla sig feminist. Det påminner mig lite om hur jag för några år sen tyckte det var kul att reta upp feminister genom att säga att jag tyckte att kvinnans enda uppgift var att stå vid spisen och föda barn. Det var visserligen nästan ingen som tog mig på allvar, vilket ju var tur, men en dag kom jag i alla fall fram till att det var rätt barnsligt att hålla på så där. Och antagligen ungefär lika roligt som att gå fram till en svart person och säga att alla negrer är lata vildar eller nåt i den stilen.
Jag har alltid haft någon sorts hat-kärleksförhållande till Linda Skugge. Det mesta hon skriver tycker jag är vettigt men ibland kommer hon med någon så jävla dum åsikt så man undrar om hon verkligen menar det eller bara är ute efter att reta upp folk. Men det är kanske ändå är bra att jag stör mig lite på henne för det är trots allt hennes syfte. Och har väl så varit ända sen hon började skriva krönikor. När ingen stör sig på det hon skriver längre kan hon lika gärna lägga av. Om man läser krönikorna i den här boken kan man också tycka att hon bara skriver om samma sak hela tiden. Men det är ju också syftet, det är ju inte direkt för mig hon skriver utan för alla mansschauvinister (som i och för sig kanske inte läser hennes krönikor), nervösa tonårstjejer, gnälliga tanter m.fl. Och det enda sättet att få många av dessa att fatta nåt är genom tjat, tjat och åter tjat.
Jag kan nästan gå så långt som att säga att Linda Skugge är allt jag inte är men skulle vilja vara. Framförallt för att hon går in för en sak till 100% och framför sina argument med en glöd och ett engagemang som få andra. Jag är alldeles för okoncentrerad och flummig för att kunna gå in så helhjärtat för en sak.
Och då kan man förlåta att hon t.ex. tycker att Idol är ett "bra och lärorikt program" och att hon tycker att vi ska införa skoluniform. Jag förstår givetvis varför hon vill att vi ska ha skoluniform i Sverige men jag tycker att det är fel väg att gå. Om Sverige inför skoluniform blir vi verkligen en sovjetstat (som om vi inte redan var det) det enda rätta måste vara att öka toleransen bland ungdomar och få dom att respektera var och ens klädstil. Det är givetivis 100 gånger svårare än att införa skoluniform, men som jag ser det är det enda alternativet.
Så som sagt, Linda Skugge behövs. Bengt Ohlsson skrev förresten ett väldigt bra förord till den här boken också där han berättar om hur han började kalla sig feminist. Det påminner mig lite om hur jag för några år sen tyckte det var kul att reta upp feminister genom att säga att jag tyckte att kvinnans enda uppgift var att stå vid spisen och föda barn. Det var visserligen nästan ingen som tog mig på allvar, vilket ju var tur, men en dag kom jag i alla fall fram till att det var rätt barnsligt att hålla på så där. Och antagligen ungefär lika roligt som att gå fram till en svart person och säga att alla negrer är lata vildar eller nåt i den stilen.