I Me Mine

"Att vara beroende av ett piano är som att köra en stor långtradare nerför en riktigt smal väg eller att försöka vända en stor båt i en liten vik."

Citatet är hämtat från en intervju med Tom Waits i den senaste Sonic-tidningen. Jag kan verkligen skriva under på det, förra helgen fraktade vi hit mitt piano i en hästkärra. Och när vi skulle ha ur det ur släpkärran tippade hela kärran bakåt. Men det gick rätt bra ändå, pianot blev inte skadat på något sätt och det blev t.o.m. lättare att få ur det ur kärran. Nu står det i lägenheten och är väldigt ostämt men imorgon ska det stämmas, förhoppningsvis kommer jag bo här ett tag nu så jag inte behöver hålla på och flytta det igen.

Nåväl, det var en liten utvikning det där, åter till Tom Waits. Det är en väldigt intressant intervju där Lennart Persson reflekterar en del över det faktum att Tom Waits ständigt spelar en roll när han står framför en kamera eller spelar in en skiva. I Intro-krönikan spinner någon i sonic-redaktionen vidare på den tråden. Författaren hävdar att det inte finns något sådant som "äkta" inom musiken, att alla artister ständigt spelar en roll. Jag håller både med och inte. Jag ska försöka förklara hur jag ser på det.

Man kan jämföra musiker lite med författare. När jag läste en skrivarkurs för två år sen pratade vi mycket om att hitta sin egen röst. Men när jag läser mina egna texter har jag svårt för att hitta någon gemensam nämnare i själva språket. Det är möjligt att andra kanske kan göra det bättre än jag men min poäng är att jag ser på författande som på skådespeleri - jag försöker leva mig in i en roll när jag skriver. (det här gäller alltså när jag skriver noveller - i mina dikter utgår jag mer ifrån mig själv). På samma sätt tror jag det är med många artister, dom tar på sig en roll eftersom dom tycker deras vanliga person är alltför tråkig. Och det är givetvis inget fel med det, i alla fall inte så länge dom spelar sin roll tillräckligt skickligt. Att hävda att en artist måste ha upplevt allt det han/hon sjunger om är ungefär lika smart som att säga att en skådespelare ska ha upplevt allt det han/hon gestaltar.
Men tror jag även att det finns artister som inte alls spelar någon roll, som bara är sig själva på scen och på skiva och överallt. Ta Håkan Hellström till exempel, jag har visserligen aldrig träffat honom men alla intervjuer brukar visa att hans scenperson ligger väldigt nära hans vanliga jag. Såvida han inte spelar en person i intervjuer också förstås men jag har svårt att tro det.
Egentligen spelar det kanske ingen roll, det är bara två olika sätt att se på artisteri. Antingen är man bara sig själv eller så spelar man en eller flera roller och inget av sätten är egentligen sämre än det andra. 

Men i ett avssende tycker jag ändå att man kan prata om äkthet så tillvida att även om man spelar en roll måste man kunna relatera till de känslor man gestaltar. En skådespelare måste kunna leva sig in i den rollfigur han/hon spelar och på samma sätt måste en artist försöka få publiken att tro att han/hon verkligen menar det han/hon sjunger.

Till sist: I intervjun med Tom Waits ger han också ett recept på hur man botar vårtor. Väldigt passande eftersom jag har haft problem med vårtor på händerna i flera månader och skitgrejerna man köper på apoteket hjälper inte alls. Så här lyder Toms botemedel:


"Slå ihjäl en svart katt. Begrav den i en svart nylonstrumpa tillsammans med en tuppkam. Stjäl en blodig biff och gräv ner den, när du har gnuggat den med ett skalat äpple, tillsammans med ett snöre med en knut på, där tre vägar korsar varandra. Tag sedan en påse och lägg ner lika många stenar i den som du har vårtor och kasta sedan bort den. det bör lösa ditt vårtproblem."

Skitbra! Jag ska bara få tag på en svart katt och en tuppkam så ska jag testa det sen.