I Me Mine

Ja, ni läste rätt. Efter bloggen och bilddagboken kommer givetvis vloggen, d.v.s. videodagboken. Jag såg lite om det på tv igår, i staterna är det tydligen redan hur stort som helst och dom som vet säger att det kommer växa enormt i Sverige under 2006.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag tänker mycket på det där med självexhibitionism. All konst är ju ett skrik på uppmärksamhet, jag skapar alltså finns jag liksom. Men är det egentligen någon skillnad på en dokusåpadeltagare som söker till tv för att han "vill bli känd" och en seriös författare som skriver för att han tycker han har något viktigt att säga. Egentligen vill dom ju bara samma sak; göra sin röst hörd. Man kan givetvis säga att författaren är viktigare eftersom han försöker bidra med något, för att han försöker skapa något som inte funnits förut. men det finns ju inget som säger att en dokusåpadelatagare inte skulle kunna göra likadant. I själva verket tror jag att dokusåpan är ett utmärkt forum för att utmana folks fördomar och skapa en debatt även om det sällan används på det sättet. Vloggen är ju lite samma sak som en dokusåpa, skillnaden är bara att här håller man i kameran själv och har därmed större möjlighet att påverka innehållet. Jag ser framför mig hundratusentals ointressanta videor av typen "Här sitter jag och äter frukost" och "Här går jag till skolan", men samtidigt är det ju en oerhörd möjlighet för folk att skapa något bra och nå ut med det till andra, snabbt och enkelt. Det är samma sak med fildelning när jag tänker på det.

Så det kanske är nåt bra ändå, jag vet inte. Vad jag är rädd för är bara att folk ska sluta lyssna på varandra. Jag kan ta mig själv som exempel, jag skriver oftare egna dikter än läser andras dikter. Jag kommer ofta på mig själv  med att inte lyssna när någon pratar med mig, samtidigt som jag såklart vill att andra ska lyssna jättenoga när jag har något att berätta. Det är rätt sjukt egentligen.
Att tala är silver men att lyssna är guld.