I Me Mine

Alla kultursnobbars älsklingsteoretiker, Marshall McLuhan, insåg redan på 60-talet det som har präglat modern teknologi mer än något annat. Nämligen att varje nytt medium rymmer ett eller flera äldre medier. Han kallade fenomenet för remediering. För er som inte förstår vad jag menar kan jag ta några exempel:
Radion innehåller tal och musik.
Televisionen innehåller radion samt även stillbild och rörlig bild.
Datorn innehåller televisionen, boken, skrivmaskinen, skrivbordet och så vidare och så vidare.

Som blivande kulturvetare är jag förstås ganska fascinerad av remediering ch de konsekvenser som det för med sig.
Dagens produktutvecklare tycks vara besatta av att trycka in så många funktioner som möjligt i en så liten manick som möjligt. Tänk på alla mobiltelefoner som blir mindre och mindre för varje år men samtidigt får fler och fler häftiga funktioner. Målet man siktar mot är att hela verkligheten - alla dina vänner, bilder, upplevelser och smaker - ska rymmas i något som inte är större än att du kan hålla det i handen.
Givetvis kommer man aldrig nå ända fram. Det är svårt att simulera upplevelser på digital väg så de känns lika fantastiska som de man upplever i den riktiga världen. Oavsett hur avancerade simulatorerna blir kommer de aldrig kunna återskapa såna saker som känslan av att kyssas, befrielsen av att klättra träd, känslan av att dyka under vattnet etc.
Men, man måste ändå säga att de har kommit en bra bit på vägen. De flesta människor spenderar mer och mer av sin tid åt att surfa på internet. Det är knappast någon slump heller att The Sims är världens mest populära dataspel eller att Facebook har blivit så oerhört populärt. Framgångskonceptet ligger förstås i att man skapar en alternativ verklighet som rymmer så mycket att du inte tröttnar på den men samtidigt är fri från de problem som tynger dig i det verkliga livet.

Vad tycker jag då om allt detta? Jag är inte så reaktionär att jag tycker att vi ska göra oss av med alla datorer och återgå till att leva som man gjorde för femtio år sen. Jag tycker ju om att slösurfa och ladda ner musik, jag har ett facebook-konto och även om jag aldrig blev besatt av The Sims älskar jag spel som Sim City och Civilization. Och även om jag hade tyckt att världen var en bättre plats innan datorerna gjorde sitt intrång i den så är jag inte så naiv att jag tror att jag kan stoppa utvecklingen. Två saker är säkra här i livet, det ena är att vi ska dö och det andra är att vi inte kan återvända till det som varit.

Men jag tycker ändå att det kan vara värt att tänka på två konsekvenser som den här utvecklingen för med sig:

1) Jag kommer inte ihåg om Det var Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson eller Lennart Persson som skrev det. Det spelar egentligen ingen roll heller, men jag minns i alla fall en krönika på den legendariska musiksajten "Feber" som handlade om hur mycket enklare det var förr. På den tiden då det bara spelades en timme populärmusik om dagen i radion och man var tvungen att leta med ficklampa efter den musik man verkligen gillade. Idag när vi har tillgång till i princip all musik som någonsin givits ut försvinner mycket av nyfikenheten och upptäckarglädjen.

Det här gäller ju inte bara musik utan allting. Jag tror att det är längtan som driver mänskigheten framåt, det är längtan som får oss att vilja fortsätta leva. Och när vi får allt serverat utan att behöva anstränga oss förlorar livet lite av sin spänning.

2) Det här hänger egentligen väldigt mycket ihop med punkt ett. Det här att vi har tillgång till så mycket och kan göra så många olika saker på en gång gör oss också väldigt rastlösa. Jag kan ge i princip hur många exempel som helst på det; vi zappar rastlöst mellan tv-kanaler, filmer med långsamt tempo anses som "svåra", vi kan hålla igång sju olika MSN-konversationer på en och samma gång och så vidare.

Egentligen liknar den digitala revolutionen på sätt och vis den industriella revolutionen. Precis som vår generation hänförs av alla de möjligheter som internet för med sig måste den generationen som flyttade in till staden från landet ha hänförts av alla möjligheter som stadslivet förde med sig.

Antagligen är allt det här bara en väldigt logisk utvecklingskurva, en process som sattes igång för flera hundra år sen och som sen bara har accelererat. I grund och botten är jag förstås också tacksam för alla de bekvämligheter som vi lever med. Ändå kan jag ibland känna en stark längtan efter en tid då möjligheterna var lite mer begränsade.