I Me Mine

Det finns ett beteende som jag tycker är rätt irriterande. Det är när man har varit och hälsat på hos någon och när man går ut därifrån så hör man direkt bakom sig hur han eller hon låser dörren. Jag menar, man kan väl i alla fall vänta med att låsa tills besökaren har hunnit en bit bort. Det känns så jävla oartigt att bara stänga igen dörren och låsa, det är ungefär som att säga "Åh vad skönt att den där jobbiga typen gick nu, nu får jag äntligen vara för mig själv igen."
Det kanske bara är för att jag kommer från ett hem där vi aldrig låste dörren, förutom när vi skulle åka bort i flera dagar. Bor man mitt ute i skogen finns det ingen större anledning att låsa dörren.

Jag tycker det är rätt sorgligt att vi är så rädda för yttervärlden att vi bara kan slappna av när vi har låst in oss och skärmat av. Jag är inte så mycket bättre jag, jag låser också dörren när jag går och handlar och när jag går och lägger mig. Men ibland kan jag önska att jag inte gjorde det.
Det är kanske inte i första hand oss själva vi skyddar när vi låser dörren utan våra saker. Detta berg av prylar som vi har samlat på oss.
Jag älskar mina saker. Jag skulle bli förkrossad om någon bröt sig in i min lägenhet och stal min stereo, dator och cd-skivor (det är väl ungefär det jag har som någon kan tänkas vilja stjäla - pianot är lite för tungt för att vara stöldbegärligt). Men samtidigt kan det säkert vara nyttigt att utsättas för ett rån. Då kanske man äntligen lär sig att allt materiellt är flyktigt.



väggarna dörrarna låsen
det uråldriga hantverket

all tid som gått åt
all skicklighet som lagts ned

på att skydda oss från varandra



Ur "Dimman av allt" - Bruno K. Öijer