I Me Mine

Om det nu är så att Justin Timberlake har tagit tillbaka sexigheten till dansgolvet så vill ju inte jag vara sämre. Men jag tänker som så här att man får satsa på det man är bra på. Bliv vid din läst liksom. Om man nu, som jag, inte är världens sexigaste kille får man satsa på att vara svårmodig, missförstådd och allmänt dryg rödvinspoet istället.
Därför ska jag från och med nu ta tillbaka pretentionerna till den degenererade och allmänt sekulariserade bloggosfären. Med andra ord ska jag bli ännu mer torr, akademisk, elitistisk och svårmodig. Jag kommer få Horace Engdahl att framstå som Eddie Meduza och ni kommer behöva ha ett Rapakalja-spel nära till hands för att förstå innebörden i alla ord jag ska börja använda.

"Men", säger ni, "om du ska hålla på sådär kommer du ju aldrig få några läsare".
Nej", svarar jag, "det är just det som är meningen." Som att popularitet någonsin har haft något att göra med konstnärlig kvalitet.
Kafka, den gamle juden, hade som ni säkert vet inte heller så roligt. Förutom att han led av tuberkolos och social fobi hade han också svår prestationsångest och vågade knappt publicera något som han hade skrivit. De fåtal noveller som han trots allt publicerade fick inte heller särskilt stor uppmärksamhet. Hundra år senare anser många att han är den viktigaste 1900-talsförfattaren.
Alex Schulman, som nu lägger ner sin blogg på Aftonbladet, hade ungefär 250 000 unika besökare i veckan. Men om hundra år kommer han (förhoppningsvis) vara lika bortglömd som valfritt avsnitt av Miami Vice.


Eller så kan jag ju förstås bara skita i hela grejen och fortsätta att skriva just det som faller mig in. Det är ju också en möjlighet.