I Me Mine

Jag är en obalanserad person. Jag kan pendla mellan extatisk livsglädje och cynisk hopplöshet inom loppet av några timmar.
Ofta känner jag en stress i kroppen trots att det är totalt obefogat. Som nu till exempel känner jag mig uppstressad över projektarbetet trots att det inte ska vara färdigt förrän om två månader, trots att jag har kommit igång och börjat jobba lite (även om det går lite segt), trots att jag hittils i mitt liv alltid har lämnat in alla uppsatser, hemtentor och projekt i tid.
Jag avskyr hur den där stressen tar över kroppen på mig. Jag får allt svårare att koncentrera mig när jag läser böcker eftersom jag ständigt börjar tänka på något annat och oroar mig för framtiden.
Förmodligen är jag bara ett barn av min tid. Alla möjligheter och val, alla krav på effektivitet och fullklottrade kalendrar gör oss till psykiska vrak.
Men samtidigt skulle jag ljuga om jag påstod att jag hellre ville vara utan möjligheterna och valen, jag skulle ljuga om jag påstod att kraven på effektivitet inte oftast kommer från mig själv. Varje mynt har två sidor.

Men jag längtar ändå så efter att få känna ett fullständigt lugn i kroppen. En total harmoni med livet. Kanske borde jag börja meditera. Eller så behöver jag en lite mer strukturerad vardag.