I Me Mine

Jag fick en plötslig lust att skriva om en galen natt för länge sen. Och eftersom det är min blogg och jag gör som jag vill här tänker jag göra det.

Eller längesen och längesen, det är tre och ett halvt år sen nu. Men det är länge sen för mig för allt var så annorlunda då. Jag var sexton och det där med alkohol var fortfarande ganska nytt och outforskat för mig. Jag hade faktiskt bara varit full en gång tidigare och det hade varit på ett femtioårskalas tillsammans med föräldrar och andra vuxna. Mycket pinsamt.
Men nu skulle det vara fest i Sunnemo folkets hus och Petter skulle ha förfest hos sig. Jag kom dit laddad med förväntningar och med inställningen att jag skulle supa mig rejält packad. Jag hade visseligen bara fyra stycken 5,2:or med mig men jag var oerfaren som sagt och det var tydligen inte bara jag som hade bestämt att jag skulle bli full. Efter ett tag verkade alla som var där ha som enda mål med kvällen att supa ner mig.
Den senare delen av kvällen/natten är dimmig men förfesten kommer jag ihåg förvånansvärt väl. Det var en varm sommarkväll i början av september. Jag kom dit redan vid sex och det var fullt med folk där redan då. Vi stod på balkongen och rökte och jag röker ju inte egentligen men jag ville väl vara tuff eller nåt, jag vet faktiskt inte. Vi lyssnade på The Strokes, The Hives, Kent, Winnerbäck, Håkan... och Petter spelade Ed Harcourt för mig för första gången. han satte på "Those Crimson tears" och beskrev det med orden "Det är lite som jazz. Fast bättre."
Allt var så fint och vackert på nåt sätt så där som det bara kan vara på en ungdomsfest där ingen ännu lärt sig att utekvällar allt som oftast slutar i besvikelse. Alla var fyllda med drömmar och förhoppningar och regnbågar och jag var full och du var full i septembersolen och... Ah, ni vet.
Så kom vi iväg då. Ett överförfriskat gäng vinglade vägen fram och hade, som jag minns det, stora problem att undvika bilar och diken. Det var nog jag som tjatade om att vi skulle gå tror jag för jag var redan asberusad och ville ut och dansa. När vi kom till folkets hus var klockan bara halv tio och det var givetvis knappt en själ där. jag kunde inte fatta var alla var men jag sprang runt och var glad i alla fall och sen la jag mig under ett träd och såg upp mot himlen i vad som kändes som en evighet.
Sen kom det faktiskt en massa folk och jag dansade ett tag och sen är det rätt dimmigt.
Nästa grej jag minns är att jag ville starta ett band och jag sprang runt och tjatade på folk och försökte hitta Mats och Markus sa att han var bakom huset  och jag sprang ut och snubblade och PANG! rakt in  en jävla stenvägg. Jag är glad att jag var så full annars skulle det säkert gjort skitont men nu  fortsatte jag bara skratta och skrek åt folk att jag sprungit in i en vägg. Andreas och en snygg tjej hjälpte mig att torka bort blodet från ansiktet och sen sprang jag iväg och dansade igen. Petter fick tag i mig och drog mig med upp i en gammal biosalong där det fanns ett piano och jag spelade lite och han och en annan kille utförde en liten lustig dans. Sen gick vi ner igen och jag sa att "Vi är som The Ark. Fast Bättre."
Men efter ett tag började jag känna av smärtan i ansiktet, jag tänkte gå hem till Petter och lägga mig men jag var inte säker på att jag skulle hitta, så istället gick jag upp ibiosalongen igen och där däckade jag på några biostolar.
Jag vaknade av att någon skrek "Valdemar!" Jag svarade "Ja, här är jag!" och i nästa stund kom petter och Josef in. Folkets Hus hade stängt för en timme sen och dom höll på och städade. När Petter och dom andra kom hem upptäckte dom att jag inte var där. Dom hade tagit Petters lillebrors stora trehjuling och gett sig ut för att leta efter mig. Dom hade åkt runt och ropat "Valdemar!" och börjat tro att jag ramlat i sjön och drunknat innan dom till slut hittade mig. Sen åkte vi hem, jag låg på flaket på trehjulingen (den var jättestor) och skrattade hela vägen.

När jag vaknade dagen efter insåg jag hur förjävlig jag såg ut. Jag insåg också att det var tur att dom hittade mig där innan dom som städade hann gå därifrån och låsa. Senare fick jag höra att Petter hade dragit upp en tjej som han var kär i samtidigt som jag låg där däckad. Dom hade inte sett att jag var där och jag vet inte vad dom gjorde där uppe. Hursomhelst var jag alltför borta för att märka någonting. Det blev aldrig något band - det blev en sned tand, en fläskläpp och en massa skrubbsår i ansiktet. Det dröjde några veckor innan dom var helt läkta.

Det var en underbar natt.