I Me Mine

Ibland är det bara; ord, ord, ord.
Ord utan språk.
Ord som bara finns där för att
vi ska slippa den där pinsamma
tystnaden.
Och ibland är jag livrädd att vi ska drukna i alla ord
att vi kommer att dra ner varann eftersom vi så desperat
klamrar oss fast i varandra.

Orden finns där för att vi inte ska behöva vara ensamma
men ibland skapar dom ett tomrum
som gör oss mer ensamma än någonsin.




Ibland är det som om varje samtal
var en kamp
en kamp på liv och död
en kamp om vems fackla som lyser starkast.
Jag önskar att vi kunde
försöka skapa nåt
tillsammans istället.
Någonting stort och fint
någonting som vi kan känna stolthet över
någonting som vi inte bara spyr upp dagen efter.

Men det går inte
för vi har inget golv att
stå på för
alla ideologier dog ungefär då när jag föddes.

Och på min teve är det 1968 och kårhusockupation
och allt ser så svartvitt och enkelt ut.
Dom verkade inte riktigt veta vad dom ville
men dom visste vad dom inte ville
och dom gjorde något
och ibland är det faktiskt handlingen och
inte tanken som räknas.

Nu kan vi bara le och säga
"Whatever."
eller "Det där funkar ju inte i praktiken."
Och sen kan vi fortsätta ironisera
ironin kanske borde vara död vid det här
laget men den lever kvar för att den är
ett skrik på hjälp.
Den är ett skrik på hjälp och
kanske det enda vi har att klamra oss fast vid
när golvet sviktar under våra fötter.

Vi är generationen som stannade på våra rum och såg dagarna gå.

Vi är generationen som köpte fler cd-skivor än vi hann lyssna på
och vi får vad vi förtjänar.

Eller är det bara jag?