I Me Mine

Jag tänker skriva om Elvis.
Inte för att jag någonsin har lyssnat på Elvis musik.
Den har alltid bara funnits där som en trögt flytande sås.
Men sagan om Elvis
är mycket vackrare än nån av hans låtar.
 
Sagan om Elvis
handlar om en pojke
som körde lastbil genom Amerika.
Lärde sig att älska som ett barn.
Lärde sig att gråta som en man.
 
Dom säger att han var vild som ung
att han stod på jukeboxen
med uppknäppt skjorta
som en ylande varg.
För att sedan gråta sig till sömns
Över ratten.
Ett litet lamm i vargakläder.
 
Det är berättelsen om en pojke
som hamnade i armén.
”Vi ska göra en man av dig!”
skrek dom
och tog bort hans manlighet
tog bort hans kvinnlighet
och gjorde honom till en könsneutral stridsspets
riktad mot Amerikas tonåringar.
 
Han tuggade tuggummi
och blåste en bubbla
stor för hela USA.
Och dom sa:
”Här har vi det bra, här ska vi bo.
För här slipper inte stora stygga kommunisten in.”
 
Men bubblan sprack.
För det vart krig i Vietnam.
Långhåriga typer
demonstrerade på gatorna.
Men Elvis var kvar inne i bubblan
och hans läppar klistrades igen.
 
Det är berättelsen om någon
som kom tillbaka.
Som blåste bort alla som tvivlat på honom
bara genom att andas.
 
Och när sagan närmade sig slutet
var han fet & ful.
Och folk började skratta åt honom.
Dom skrattade
för dom såg inte att
det var samme pojke som grät sig till sömns över ratten.
 
Innan han blev till ett väloljat skjutvapen.