I Me Mine

Den här berättelsen påbörjades någon gång i Mars tror jag, eller om det var februari. Hursomhelst, jag satte mig bara och började skriva utan att ha någon idé alls, vilket är väldigt ovanligt för att vara jag. Det var egentligen mest ett experiment för att se om jag kunde skriva på det där Bukowski/Lundell-sättet. Efter två sidor tröttnade jag eftersom jag egentligen inte hade någon historia. Dessutom är det nog inte riktigt min stil när allt kommer omkring, men den var rätt kul att skriva och den kanske kan vara lite kul att läsa i alla fall. 

Det är mörkt som i muttan på en negerhora när jag glor ut genom rutan, ner över goa gamla moder Svea och tro mig, jag vet vad det är jag snackar om. Jag vet ta mig fan vad jag snackar om, jag har ju sett fler negressmuttor dom senaste åren än farsan såg nersågade trän i skogen och då var han ändå skogshuggare. Ah, nu ser jag ett ljus där framme, ett ensamt ljus i ett ensamt hus långt ute på landet som i nån dikt av Viktor Rydberg. Nu mumlar kaptenen nåt på danska om att vi ska knäppa fast bältena, ja det är väl att bäst att göra som herr kaptenen säger då, vi är ju i Sverige nu, disciplinens och rättssamhällets land. Det är dimma i luften när vi går ner över Arlanda. Älskade jävla mellanmjölksland. Älskade kärringar i kassarna på Konsum, älskade kassar som man släpar och som går sönder och den älskade mellanmjölken som rinner ut över asfalten, älskade grannjävlar som sätter en löjlig klagomålslapp i nån trapp - uppgångar och nedgångar och försenade tunnelbanor och alla jävla vanor, älskade vanor, älskade planer som aldrig blir av och älskade KRAV, älskade disciplin och älskade byråkratsvin, älskade sossementalitet, älskade fiskbullar i skolbespisningen med fula jävla tapeter på väggarna och stolar från IKEA, älskade Ingvar Kamprad! O du store man som gått och blivit sveriges ansikte utåt, du och Björn Borg som börjat sälja kallingar nu, älskade kallsipper, älskade snöslask, älskade tomtar & troll! Jäklar, Sverige! Jag har saknat dig. När jag släpps ut ur den här bunkern ska jag rusa ner och kyssa din fuktiga asfalt såsom jag kysste naveln på den där skådisbruden i Hollywood.   

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna dig så. Men fyra år är en lång tid, till och med när man är så gammal som jag. När vi landar släpper jag en brakskit. Fina fröken på sätet bredvid mig blänger och jag blänger tillbaks. Om man ska få tycka och säga vad man vill ska man fan i mig få prutta var man vill också. Det är min absoluta åsikt. Men det verkar inte fina fröken tycka för hon fortsätter blänga, men hon säger såklart inget, älskade tystnad, älskade ”Att tala är silver men att tiga är guld”-mentalitet. Jag stoppar handen innanför byxorna och kliar mig i skrevet, ”Jävla snuskgubbe!” säger hon men sen kan hon inte låta bli att le lite. Det känns som ett ”Välkommen hem”, jag vet fortfarande hur man ställer sig in hos brudarna. När hon reser sig upp ser jag stringtrosorna mellan skinkorna på henne, dom är mörka och lyser igenom dom vita byxorna. Det är möjligt att det var bättre förr men underkläderna har i alla fall blivit fan så mycket sexigare dom senaste tjugo åren tänker jag medan jag går av planet.  

Det är knappt att jag känner igen henne, hon påminner mer om sin mor nu, samma näsa och mun, samma höga hårfäste, när hon vinkar åt mig är det också som hennes mor brukade vinka, lite försiktigt sådär som om hon inte riktigt vill att det ska synas. Hon har nätstrumpor och en halvlång svart kjol på sig, på överkroppen har hon en vit skjorta och svart kavaj. Hon ser snygg ut, om det inte var för att jag var hennes farsa skulle jag säga att hon var sexig. Hon har nån kille med sig en lång typ med vax i håret och fyradagars skäggstubb. Han är också klädd i skjorta och kavaj, dom ser ut som om dom ska på begravning.  
”Jag är inte död än även om det luktar så” säger jag. Det är dom första svenska orden jag sagt på flera år och det känns konstigt, onaturligt. Hon grymtskrattar lite, också hennes mors sätt.
”Du är dig lik.” säger hon.
”Det är väl klart jag är, men inget lik! He he!” Jag ger henne en stor björnkram och när jag känner hennes doft och brösten som ligger och trycker innanför skjortan känner jag att kuken reser sig, ofrivilligt. Hon verkar bli lite omtumlad av kramen, rodnar och vänder bort ansiktet.
”Det här är Alex, eller Alexandros heter han egentligen, det är min pojkvän” säger hon när hon hämtat sig. ”Tjenare Alex, Sture Svensson” säger jag och vi skakar hand. Han har ett fast handslag och håriga händer, det känns bra. Jag har egentligen inget emot bögar, hur någon man kan låta bli att omfamna dom kvinnokroppar som han stöter på är förvisso en gåta, men jag har ändå inget emot bögar. Dom vågar i alla fall sticka ut hakan lite. Men därmed har jag inte sagt att jag vill att min dotter ska gifta sig med en, nej det är hon på tok för snygg för. Om hon går och blir ihop med nån snubbe som inte vill knulla henne är det ju ett sanslöst slöseri med resurser.  
 ”Hur mår du pappa?” säger hon samtidigt som vi går ut mot den väntande taxin.
”Bättre än på länge, gumman, bättre än på länge.” svarar jag. ”Amerika är ett jävla skitland, dom kan ta sig i röven allihop, det är kul att vara där och svina runt ett tag men jag skulle inte vilja bo där.”
”Är det inte just det du har gjort dom senaste fyra åren?”
”Nej... jag ser det mer som en förlängd semester. Nå, vart bär det av?”
”Jag och Alex flyttade ihop för ett halvår sen ungefär, vi delar en lägenhet i Karlstad nu.Den är ganska stor så du kan ju bo hemma hos oss till att börja med, men sen får du skaffa ett eget ställe så snart som möjligt. Jag antar att förväntade dig att du skulle kunna bo hemma hos mig och att du inte har varit så förutseende att du har börjat kolla efter någonting redan.”
”Hörru, gumman, du tror väl inte att gubben har gått och blivit ordningssam på gamla dar?”
Hon suckar lite teatraliskt samtidigt som vi går ut genom dörren, ut i den svenska vinternatten. ”Och förresten” tillägger jag ”hur fanken tror du jag skulle ha kunnat kolla efter lägenhet i Sverige när jag var i USA?”
”Det finns någonting som kallas för internet vet du, men du kanske har missat det.”
”Du ska inte tro att jag är helt tappad, lilla gumman. Jag har till och med skaffat mig en sån här fjantig yuppienalle, inte för att jag använder den så mycket men jag tänkte väl att det kanske kunde vara bra att ha eller nåt."
”Jag är imponerad.” säger hon. Vi kliver in i taxin, jag och hon i baksätet, greken i framsätet.
”T-centralen” säger hon.  

På stationen blir det återigen väntan. Först var planet försenat i New York, sen fem timmar i köpenhamn och nu det här. Det tär på en gammal man. Centralen är densamma, samma lodisar som står och tigger och spelar en trudelutt på saxofonen, eller vad dom nu råkar ha fått i handen, när man går förbi, panflöjtsterroristerna som istället för att flyga flygplan försöker förstöra ljudrummet – dom lyckas ganska bra, ungar som gnäller, mammor som skäller, stressade kontorsråttor, grabbgäng med jällivarehäng och kepsen på sniskan. Allt är precis som i USA, men ändå omisskänneligt svenskt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, kanske är bara urinstanken lite fränare här. Till och med såna där pizzahyttor har dom apat efter, vi går in där och slår oss ner. Elisabeth har alltid ätit som en mus och greken verkar inte vara ett dugg bättre. Jag har slängt i mig två pizzor på samma tid som dom delat på en.
”Herregeud pappa, ditt bordsskick har verkligen inte blivit ett dugg bättre."
”Ja, ja herrskapet får ursäkta” säger jag och rapar. ”Men det där käket dom serverar på planen är för det första vidrigt och för det andra står man sig inte mer ä en timme på det. Skönt med lite hederligt krubb.”