Alla lika - alla olika
Jag sov nästan ingenting i natt. Låg i något sorts dvalatillstånd hela natten och tänkte en massa. Jag får oftast mycket idéer sent på natten, idéer som verkar väldigt geniala när dom kläcks men som inte ter sig fullt så fantastiska i dagsljus. När jag får någon sån där idé (det kan vara en romanidé, ett utkast till en dikt eller någon filosofisk tanke) vet jag att det är hopplöst att försöka sova. Jag kommer inte kunna somna förän jag har gått upp och skrivit ner allting, jag måste få ut det ur hjärnan på något sätt annars fortsätter det bara att cirkulera runt, runt.
Inatt skrev jag ingenting, men jag tänkte som sagt en jävla massa och till slut lyckades jag ändå somna. Nu ska jag försöka skriva ner någonting smart om allt det jag låg och tänkte på och det kommer säkert bli väldigt flummigt och väldigt långt. Så nu är ni varnade.
Människorna är ju rätt konstiga djur. Så lika, men ändå så olika. Om man vill vara lite pretentiös och använda sig av metaforer kan man säga att mänskligheten bara är ett stort pussel och att vi ägnar hela livet åt att leta efter den där pusselbiten som vi passar ihop med. Men om vi nu är pusselbitar så är våra former inte helt beständiga, vi kan slipa våra kanter så vi ska passa ihop bättre men egentligen kanske vi inte ska göra det så mycket, vi kanske ska ta vara på våra udda sidor, det är kanske på det sättet som vi verkligen kan passa ihop.
Ta musik till exempel. Det handlar ju mycket om identifiering. Det handlar om att finna sig själv i texterna osv. men samtidigt bör det innehålla något oväntat, något som man inte visste att man tyckte om, något som man kanske till och med stör sig på till att börja med men som man efter hand lär sig att gilla. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Håkan Hellström på radio, jag tror jag gick i nian eller nåt då. Jag tyckte i alla fall att det lät jävligt dåligt då, eller egentligen gjorde jag nog inte det, jag tyckte att det var bra men jag förstod inte varför jag tyckte det var bra och just därför störde jag mig på det. Och så där är det ju med allting, vi dras till folk som liknar oss själva men samtidigt så bör det nästan finnas något som stör och irriterar. Egenheter som vi lär oss att uppskatta. Jag tror att det alltid måste finnas någon sorts balans mellan trygghet och nyfikenhet i livet. Man måste kunna luta sig bakåt och gå framåt på en och samma gång. (Ja, det där lät som en klichée, jag veeet).
Det är lite märkligt också att dom här små sakerna som skiljer oss åt kan leda till så mycket hat. Jag tar musik som exempel igen. Att man kan ogilla en person så mycket bara på grund av vilken musiksmak han/hon har (det är kanske inte så för alla, det finns ju såna där hemska ”allätare” också men jag pratar om mig själv nu). Man kan ju säga att musik bara handlar om olika smaker men jag tror inte att det är fullt så enkelt. Jag ogillar ju inte en person för vilken mat den gillar t.ex. Jag går ju inte runt och hatar folk som gillar surströmming (även om jag har svårt att förstå hur man kan göra det) däremot kan jag irritera mig enormt på folk som lyssnar på dansbandsmusik och schlager. Nu tänkte jag skriva att det beror på att matsmaken inte avslöjar något om hur personen är medan en person som lyssnar på tråkig och förutsägbar musik också är väldigt tråkig och förutsägbar. Men sen kom jag på att jag lyssnar nog också en del på musik som kan klassas som tråkig och förutsägbar, jag gillar ju visor t.ex. och gamla Evert Taube-låtar. Och jag är väl kanske också lite tråkig och förutsägbar men varför känner jag då sånt förakt för en del musik?
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, men det kanske är bra det också.
Inatt skrev jag ingenting, men jag tänkte som sagt en jävla massa och till slut lyckades jag ändå somna. Nu ska jag försöka skriva ner någonting smart om allt det jag låg och tänkte på och det kommer säkert bli väldigt flummigt och väldigt långt. Så nu är ni varnade.
Människorna är ju rätt konstiga djur. Så lika, men ändå så olika. Om man vill vara lite pretentiös och använda sig av metaforer kan man säga att mänskligheten bara är ett stort pussel och att vi ägnar hela livet åt att leta efter den där pusselbiten som vi passar ihop med. Men om vi nu är pusselbitar så är våra former inte helt beständiga, vi kan slipa våra kanter så vi ska passa ihop bättre men egentligen kanske vi inte ska göra det så mycket, vi kanske ska ta vara på våra udda sidor, det är kanske på det sättet som vi verkligen kan passa ihop.
Ta musik till exempel. Det handlar ju mycket om identifiering. Det handlar om att finna sig själv i texterna osv. men samtidigt bör det innehålla något oväntat, något som man inte visste att man tyckte om, något som man kanske till och med stör sig på till att börja med men som man efter hand lär sig att gilla. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Håkan Hellström på radio, jag tror jag gick i nian eller nåt då. Jag tyckte i alla fall att det lät jävligt dåligt då, eller egentligen gjorde jag nog inte det, jag tyckte att det var bra men jag förstod inte varför jag tyckte det var bra och just därför störde jag mig på det. Och så där är det ju med allting, vi dras till folk som liknar oss själva men samtidigt så bör det nästan finnas något som stör och irriterar. Egenheter som vi lär oss att uppskatta. Jag tror att det alltid måste finnas någon sorts balans mellan trygghet och nyfikenhet i livet. Man måste kunna luta sig bakåt och gå framåt på en och samma gång. (Ja, det där lät som en klichée, jag veeet).
Det är lite märkligt också att dom här små sakerna som skiljer oss åt kan leda till så mycket hat. Jag tar musik som exempel igen. Att man kan ogilla en person så mycket bara på grund av vilken musiksmak han/hon har (det är kanske inte så för alla, det finns ju såna där hemska ”allätare” också men jag pratar om mig själv nu). Man kan ju säga att musik bara handlar om olika smaker men jag tror inte att det är fullt så enkelt. Jag ogillar ju inte en person för vilken mat den gillar t.ex. Jag går ju inte runt och hatar folk som gillar surströmming (även om jag har svårt att förstå hur man kan göra det) däremot kan jag irritera mig enormt på folk som lyssnar på dansbandsmusik och schlager. Nu tänkte jag skriva att det beror på att matsmaken inte avslöjar något om hur personen är medan en person som lyssnar på tråkig och förutsägbar musik också är väldigt tråkig och förutsägbar. Men sen kom jag på att jag lyssnar nog också en del på musik som kan klassas som tråkig och förutsägbar, jag gillar ju visor t.ex. och gamla Evert Taube-låtar. Och jag är väl kanske också lite tråkig och förutsägbar men varför känner jag då sånt förakt för en del musik?
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, men det kanske är bra det också.
Kommentarer
Trackback