Pizza

Ibland är livet som
när man ska ringa och beställa pizza
och dom frågar: var det bra så?
och så tvekar man i en, kanske två, sekunder
innan man säger: Ja...
och så lägger man på.
 

Och så går man dit och hämtar sin pizza
går hem, sätter på tjocka barn på teve fyra
i brist på annat att sätta på skrattar han
på kanal fem när man slår över
och alla i publiken skrattar med
inte för att det är kul men för att
om man inte skrattar inser man hur jävla sorgligt det är.
 

För ibland är det lättare att skratta än att inte skratta och
ibland är det lättare att applådera än att inte applådera.
Som när någon tappar en tallrik till exempel
så applåderar jag
inte för att det är bra men för att
jag inte behöver stå där själv och skämmas.
 

När jag gick på mellanstadiet
ritade vi antijantelagspostrar
och tapetserade klassrummet med ord som:
"Du ska TRO att du är något"
innan vi gick ut och slog ner alla som trodde att dom var nåt
jag slogs ju inte förstås
jag stod bara vid sidan om och skrattade lite om nån kom förbi
och applåderade lite när nån tappade en tallrik.
 

Och dom som trodde att dom var något
gick hem och skrev i sina poesiböcker
"Jag är inte som alla dom andra"
tusen gånger och dom hann komma ända till sista sidan
innan dom insåg att det var just det dom var.
 

Det krävs en oerhört komplicerad hjärna
för att kunna känna empati
det är det som skiljer oss från djuren.
Det och att vi är den enda arten som systematiskt utrotar oss själva.
Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop
men eftersom vi är så logiska så måste det ju göra det
på nåt sätt.
 

Och ibland när jag ringer och beställer pizza
och han frågar: Var det bra så?
vill jag svara:
Nej.
Det är inte alls bra
för jag vill veta hur det kommer sig att vi sårar dom vi älskar
jag vill veta varför vi aldrig pratar med främlingar
och varför vi hellre äter vår pizza ensamma framför teven
än på pizzerian
(trots att den blir kall)
 

men jag säger det aldrig
för vad skulle han svara på det?
 

Istället äter jag min pizza och kollar på dom tjocka barnen
skrattar lite åt dom
och tycker lite synd om dom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback