Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre
Den tyske filosofen Martin Heidegger utvecklade teorin om att vi förskjuter dom stora frågorna och gömmer dom bakom vardagens rutiner. Så länge tillvaron flyter på med sin stilla lunk så behöver vi aldrig fråga oss vilka vi är. Det är först när allting krackelerar som vi ser oss i spegeln och frågar oss själva vad som är meningen med livet, vad vi egentligen vill ha ut av tillvaron.
Därför, menar Heidegger, är kriserna nödvändiga för vår personliga utveckling. Vårt moderna liv där vi hela tiden är en del av ett socialt sammanhang gör att vi väldigt sällan får chansen att brottas med dom här frågorna. För att få en chans att reflektera över tillvaron, att få tänka över vad det innebär att vara människa så flyr vi till konsten.
Kanske var det Heideggers längtan tillbaka till en mer okomplicerad tillvaro, kanske var det hans föraktfulla syn på massmänniskan som gjorde att han sedermera blev nazist. Oavsett vilket så tycker jag ändå att han förstod något väldigt viktigt. Synd att det gick som det gick.
Jean-Paul Sartre är en av de mest välkända existensialisterna. Han hävdade att det inte finns någon gud som styr våra steg, inte heller är vi dömda på förhand till att bli någonting. Vi har en total frihet, vilket både kan verka skrämmande och upplyftande.
På sista sidan i sin självbiografi skriver Sartre såhär:
"Det som jag älskar i mitt vanvett är att det från första stund har skyddat mig från elitens frestelser: jag har aldrig trott mig vara den lycklige innehavaren av en talang: min enda strävan var att bli frälst - tomhänt och med tomma fickor - genom mitt arbete och min tro. Med den påföljd att mitt rena uppsåt inte höjde mig över någon människa: utan verktyg och utan redskap gick jag med hull och hår till verket för att rädda mig själv med hull och hår. Om jag städar undan den omöjliga frälsningen på rekvisitavinden vad återstår då?
En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och jämlike för vem som helst."
Det är tänkvärda ord. För i övrigt rekkomenderar jag alla att läsa Sven-Eric Liedmans "I skuggan av framtiden", den ger en fantastisk inblick i idéhistorien.
Därför, menar Heidegger, är kriserna nödvändiga för vår personliga utveckling. Vårt moderna liv där vi hela tiden är en del av ett socialt sammanhang gör att vi väldigt sällan får chansen att brottas med dom här frågorna. För att få en chans att reflektera över tillvaron, att få tänka över vad det innebär att vara människa så flyr vi till konsten.
Kanske var det Heideggers längtan tillbaka till en mer okomplicerad tillvaro, kanske var det hans föraktfulla syn på massmänniskan som gjorde att han sedermera blev nazist. Oavsett vilket så tycker jag ändå att han förstod något väldigt viktigt. Synd att det gick som det gick.
Jean-Paul Sartre är en av de mest välkända existensialisterna. Han hävdade att det inte finns någon gud som styr våra steg, inte heller är vi dömda på förhand till att bli någonting. Vi har en total frihet, vilket både kan verka skrämmande och upplyftande.
På sista sidan i sin självbiografi skriver Sartre såhär:
"Det som jag älskar i mitt vanvett är att det från första stund har skyddat mig från elitens frestelser: jag har aldrig trott mig vara den lycklige innehavaren av en talang: min enda strävan var att bli frälst - tomhänt och med tomma fickor - genom mitt arbete och min tro. Med den påföljd att mitt rena uppsåt inte höjde mig över någon människa: utan verktyg och utan redskap gick jag med hull och hår till verket för att rädda mig själv med hull och hår. Om jag städar undan den omöjliga frälsningen på rekvisitavinden vad återstår då?
En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och jämlike för vem som helst."
Det är tänkvärda ord. För i övrigt rekkomenderar jag alla att läsa Sven-Eric Liedmans "I skuggan av framtiden", den ger en fantastisk inblick i idéhistorien.
Kommentarer
Postat av: Julianfreya
Very interesting & professional site.
Trackback