I Me Mine

Då jag tidigare idag promenerade till den närbelägna matvarubutiken för att inhandla ett stycke kassler och diverse andra saker som jag ämnade använda för att göra min söndagsmåltid så aptitlig som möjligt så inträffade något högst besynnerligt. Emot mig kom en man, han torde vara strax över medellängd och i tjugofemårsåldern eller strax däröver. Han bar en lång rock och gick emot mig med distinkta men samtidigt eleganta steg som om han planerade att lägga världen för sina fötter. Han hade en kal hjässa som blänkte i månljuset och ett mörkt och förhållandevis långt skägg. Därutöver bar han också ett par små, klotrunda glasögon.
Detta måste vara en rysk futurist tänkte jag i mitt stilla sinne. Jag blev för ett ögonblick ängslig att han skulle tilltala mig, inte för att jag vet varför han skulle göra det men man kan aldrig vara helt säker på vad ryska futurister tar sig till. Jag blev som sagt ängslig för hur tilltalar man egentligen en rysk futurist, bör man nia honom eller har de kanske rentutav olika titlar som man bör använda sig av? Som tur var blev det aldrig aktuellt ty när vi möttes öppnade han inte munnen utan nickade bara i samförstånd som om jag redan vore indragen i det hemliga sällskap som långt senare skulle leda till min tredje hustrus död. Därom visste jag ännu intet.
Låt oss, så här långt i berättelsen, stanna upp och en stund och fundera. Den skarpsinnige läsaren undrar kanske hur jag kunde vara så säker  på att mannen jag mötte verkligen var en futurist och inte bara en simpel bedragare och lögnhals. Kanske var det till och med en nihilist förklädd till futurist! Jag förstår att tvivlen hopar sig såsom klumparna i ett för gammalt mjölkpaket eller som dammet på en chiffonjé men jag har inte nämnt alla detaljer kring mötet. En förfalskare skulle förmodligen anstränga sig för att verkligen visa att han var en futurist, inte sant? Kanske skulle han sy fast ett av futuristernas hemliga tecken på sin rock men något sådant kunde jag inte se ens när han trädde fram i det dunkla skenet från gatulamporna. Dessutom hade jag en dröm för några nätter som inkluderade ett badkar, en ficklampa och en symaskin. Jag visste inte då vad det skulle komma att betyda men nu började jag ana att jag var något stort på spåren.
Jag gick vidare i natten försänkt i grubblerier. Döm om min förvåning då jag på vägen tillbaka mötte samme man igen, på samma plats och, vad som förvånade mig mest av allt, vid samma tidpunkt! Jag hade alltså inte bara vandrat i cirklar utan så hade även tiden. Men vår berättelse slutar inte där ty plötsligt började den ryske futuristen skruva på huvudet och ut kom en likadan futurist, dock i mindre storlek. Även denne futurist skruvade på huvudet och proceduren upprepade sig. Till slut stod det inte mindre än tio futurister, alla i olika storlekar, framför mig. Den minste futuristen, som var knappt mer än en tvärhand hög, trädde fram och knackade mig på stortån. Plötsligt kände jag hur något stort och obehagligt började växa i munnen på mig och ut kom ett paraply!  Jag blev så paff att jag tappade den matvarukasse jag höll i handen, en burk med vitpeppar ramlade ur och rullade iväg längsmed trottoaren. 

Krampaktigt försökte jag med logikens hjälpa reda ut situationen. Jag hade ett stycke kassler, en rysk futurist som betedde sig som en docka, ett paraply, ett badkar, en ficklampa och en symaskin. jag pusslade ihop alla dessa bitar men när jag sedan stod med det färdiga pusslet i min hand var jag fortfarande inte mycket klokare. Jag ryckte på axlarna och bestämde mig sålunda för att kapitulera inför det absurda i situationen. Med berett mod spände jag upp mitt paraply och lät vinden föra med mig till Amsterdam där jag slog följe med en skeppare i några år. När nordanvinden blåste kall igen följde jag den till världens ände där jag tog en kopp the med en irrationell man som försökte överyga mig om att zebrornas ränder bara var en modern myt, påkommen enbart för att hålla proletariatet i schack. De sju dvärgarna skakade bekymmersamt på huvudet åt dessa besynnerliga idéer innan de återgick till högläsningen av Brott och straff.
Jag stannade där en tid men slutligen fann jag dock det hela en aning tröttsamt så jag lät återigen vinden svepa tag i mitt paraply. 
Efter åtskilliga äventyr och strapatser återvände jag hem och kunde så äntligen, under behagliga former, avnjuta min söndagsmiddag. Därefter somnade jag och drömde att jag skar mig på en papperskant.