I Me Mine

Ett utdrag ur den novell jag håller på med just nu. Det stycke som jag är mest nöjd med:


?Hej, är Stefan hemma??

Stefans mamma var en gammal tant som både hade permanentat och färgat håret i en fruktansvärt ful lila nyans. Hon hade ett förkläde på sig när hon öppnade dörren och nu såg hon ner på mig med förvånade ögon.

?Jaa... han är väl uppe på sitt rum, hurså??

?Vi ska göra ett grupparbete tillsammans.?      

?Jaså. På det viset. Ja, men kom in då.? Medan jag tog av mig ytterkläderna pekade hon mot trappan och sa:

?Uppför trappan där och sen första dörren till höger.?

Stefan låg på sängen och läste i en serietidning när jag klev in. Det var ett välstädat, snudd på pedantiskt rum. Bredvid sängen stod en bokhylla med böcker, serietidningar och cd-skivor. I ett hörn stod en garderob och i ett annat ett skrivbord med en dator på. Jag minns att jag tänkte att han måste vara väldigt bortskämd som hade en egen dator. Det satt inga affischer eller något annat som man kunde förvänta sig på väggarna. Vi satte oss vid skrivbordet och plockade upp skolböckerna.

?Jaha... vart var vi någonstans då? Har du kollat upp vad Gustav Vasas andra hustru hette??

Jag vet inte hur länge vi satt där och jobbade men tiden flög iväg rätt snabbt. Eftersom han inte hade något internet så slog jag upp faktauppgifter i olika uppslagsböcker och Stefan skrev ner allt jag sa på datorn. Till slut visste vi allt man kunde veta om Gustav Vasa, han hade tre fruar och en son som hette Erik som dog när han åt ärtsoppa. Dessutom var det han som startade medeltiden i Sverige och slogs mot Kristian Tyrann. Längst ner på uppsatsen skrev Stefan med kursiv stil: Stefan Nilsson och Julia Andersen Klass 8B.

?Jaha, ska du gå hem nu eller?? sa Stefan. Jag nickade.

?Det är ganska mörkt ute. Vill du att jag ska följa med??

?Nej... det behövs inte.?

?Okej. Vi ses på måndag, hej då!?

?Ja det gör vi. Hej då!?

Jag ångrade mig redan i samma sekund som jag lät det där Nejet lämna munnen men jag var ändå halvvägs nerför trappan innan jag bestämde mig för att vända och gå tillbaka.

?Stefan??

?Ja.?

?Jo, jag tror nog att jag vill att du följer med i alla fall.?    

Det hade börjat snöa igen när vi kom ut. Det var nästan inga bilar på vägarna, dom flesta satt nog hemma och åt middag eller såg på teve. Det enda vi mötte var en lastbil på väg genom staden och en buss med ett fåtal passagerare i.

?Vart tror du att dom är på väg?? sa jag till Stefan.

Han tänkte efter en stund.

?Jag vet inte... Dom såg väldigt finklädda ut, dom kanske ska på begravning.?

?Hur dum är du egentligen?! Det är väl inga begravningar på kvällen heller.?

?Nej, det förstås. Då ska dom väl på fest då.?

?Det tror jag också. Såg du inte att Sara i 8C satt på bussen? Jag hoppas att hon blir full och spyr ner den där fula jävla jackan hon har så kanske hon kan ta och sluta skryta sen.?

Stefan skrattade lite.

?Du är kär i Sara, eller hur??

?Nej, det är jag inte. Varför skulle jag vara det??

?För att alla killar i skolan är det.?

?Nej?, sa Stefan ?Jag är inte kär i henne, jag är kär i en annan.?

?Vem då??

?Det säger jag inte.?

Sen sa vi inte så mycket mer och det tog inte så lång stund innan vi var framme vid mitt hus.

?Va! Bor du här?? Sa Stefan.

?Ja, hurså??

?Jag känner en hund som bor här någonstans.?

?Va? Vadå känner en hund??

?Ja, ibland när jag går förbi här brukar jag vissla och då brukar han komma springande mot mig.?

?Säkert.?

?Jag lovar. Om du blundar och räknar till tjugo så kommer han stå här framför dig sen.?

?Inte för att jag tror dig men okej då.? Jag blundade och hörde hur Stefan började vissla.

När jag öppnade ögonen igen såg jag ingen hund, istället såg jag rätt in i Stefans ögon och han hade sina läppar tryckta mot mina.