Verkligheten som vägrade infinna sig

Det största problemet med universum är att det är så stort.


Det är liksom omöjligt att få någon överblick trots att vi verkligen anstränger oss och gör vårt bästa. Med biblar eller matematiska formler försöker vi förklara världens uppkomst. Men kan vi verkligen förklara någonting av vilket vi bara är en liten del?
Vi väver ett nät bestående av perfekta kartrutor och kastar det runt jorden. Men kan vi verkligen stänga in något så stort och vackert som jorden i våra små mänskliga perfekta rutor?


Kan vi inte bara kapitulera och inse våra begränsningar?



Det är väldigt lätt att känna sig liten och bortglömd i ett oändligt universum. Det är lätt att känna hur meningslösheten kryper ner genom halsen och fastnar som en klump i magen.


För att exemplifiera:
Det finns en scen i filmen Adaptation där Nicholas Cage går upp till sin chef och säger att han vill göra en filmatisering där det inte händer så mycket, som liknar verkligheten.
Varpå chefen svarar ungefär:
"Vadå? Påstår du att det inte händer något i verkligheten? Folk blir rånade! Barn föds! Människor blir förälskade och gör slut! Andra människor svälter! Hur kan du komma här och påstå att det inte händer något i verkligheten?"
Nicholas Cage nickar och svarar typ:
"Yeah, yeah. You're probably right."

Ibland känner jag mig precis som Nicholas Cage i den scenen.



Ett annat problem med universum är att det inte finns någonstans att fly. Det går inte att rymma från en rymd som rymmer allting. Världen är alltid närvarande på ett eller annat sätt, till och med när du sover så händer det saker utanför ditt fönster.
Tiden är kanske ett mänskligt påfund men likväl är den omöjlig att värja sig från.



                                                                                          ***



I ett litet hörn av universum får jag syn på mig själv sittandes på en stol i någons kök, brevid mig står en kille och skriker i mitt öra att han är full.
Oj, oj, oj vad full han är.

Går ut på balkongen där det står ett nyförälskat par och hånglar. Överväger konsekvenserna av att ta tag i dom och kasta dom över räcket men kommer fram till att det nog inte är någon vidare bra idé. Återvänder därför till köket där jag snart finner mig själv inbegripen i en disskusion, jag vet inte vad den handlar om bara att jag har stått där förut och sagt precis samma saker. 

Ibland vet jag inte vad som gör mig mest spyfärdig; spriten eller verkligheten.


Kanske begär vi helt enkelt för mycket. Lycka handlar bara om att våga ge sig hän. Att svälja det absurda utan att tugga, att omfamna det abnorma, att le åt det förbryllande, att skratta, gråta och älska på en och samma gång.

Det vackraste med universum är att det är så stort.


Kommentarer
Postat av: Hon som alltid står på din sida

Det här är nog en av de bästa texter du har skrivit på länge. Vi grubblar för mycket och lever för lite. Det är därför människor som mår dåligt kan bli bättre av att umgås med djur, vistas i naturen eller odla.

2006-11-16 @ 20:41:24
Postat av: valle

Vem är du, o du mystiska dam som alltid står vid min sida?

2006-11-16 @ 21:06:19
Postat av: Anonym

Detta fick mig att tänka på Heidenstam.

"En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla. "

Sweet dude.

2006-11-16 @ 21:57:32
Postat av: Pete

Heidenstamgrejen skrev Pete. Det här också.

2006-11-16 @ 21:58:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback