I Me Mine

Jag satt alltid längst bak till höger i klassrummen. Där man inte syntes men kunde se allting. Kanske säger det något om vem jag är. Eller vem jag var. Jag vet inte riktigt.
Jag var aldrig utstött. På rasterna satt jag nästan alltid vid något bord tillsammans med andra. Men jag sa inte så mycket. Jag lyssnade mest. Min mardröm var att läraren skulle ställa en fråga direkt riktad till mig och att jag inte skulle komma på något att svara.
Kanske var det denna längtan efter upplevelser utan att behöva vara delaktig som gjorde att jag på min fritid hellre sökte mig till filmer, musik och böcker än till mina jämnåriga. Ibland fantiserade jag om att vara en fluga som kunde flyga runt och se allt som hände utan att bli upptäckt. Ibland fantiserade jag om att folk såg vad jag gjorde även när jag var helt själv. Jag tänkte att det kanske fanns hemliga övervakningskameror överallt som gjorde att man kunde se vem man ville när som helst och att alla visste om detta utom jag.

Vi gick inte i samma klass men vi brukade åka med samma buss och våra skåp stod nästan brevid varandra i kapprummet. Du hade en väska som det stod The Beatles på. Jag minns att jag reagerade på det för det var ingen annan på min skola som gillade Beatles. Utom jag då. Och du.
"Tycker du om Beatles?" sa jag till dig en gång.
"Nej, jag tycker dom är skitdåliga. Vad tror du?"
"Jag trodde att du tyckte om dom, eftersom du har en väska som det står The Beatles på" svarade jag sanningsenligt.
"Ja, det är väl klart att jag tycker om dom" sa du och såg på mig lite förvånat. Sen var det tyst en stund. Sen sa jag:
"Visste du att John Lennon och Paul McCartney möttes för första gången på en trädgårdsfest utanför St. Peter's Church i Liverpool den 6:e juli 1957?"
"Öh... nej, det visste jag inte. Vad du kan."
"Jag kan ganska mycket om Beatles. Jag har en bok som jag brukar läsa i."
"Okej. Jag, måste gå nu, men det var kul att prata med dig. Antonia heter jag förresten."
"Jag vet" sa jag. "Jag heter Valdemar."

En annan gång så satte du dig brevid mig på bussen. Jag funderade på om det bara var för att det var nästan fullt eller om du skulle ha satt dig där även om det fanns många lediga säten. Under tiden som jag tänkte på det satte du på dig dina hörlurar.
"Lyssnar du på Beatles?" sa jag efter en stund.
Du verkade inte höra vad jag sa så jag upprepade det, lite högre.
"Va?" sa du och tog av dig hörlurarna.
"Lyssnar du på Beatles?" sa jag en tredje gång.
"Nej" sa du och log lite. "Jag lyssnar på ett band som heter Belle & Sebastian, har du hört dom?"
"Nej."
"Vill du lyssna?"
"Ja."
Du satte på mig dina hörlurar och jag lyssnade.
"Det låter inte riktigt som Beatles" sa jag efter en stund. "Men det är bra i alla fall."
"Kul att du tycker det."
"Är det Sebastian som sjunger?"
"Nej, han heter Stuart. Jag tror namnet kommer från en fransk barnbok."
"Jaha. Namnet The Beatles kom till John Lennon i en dröm, innan dess hette dom Beetles med två e istället för ea. Det betyder skalbaggar."
"Mmm... jag vet" sa du. "Du kan fortsätta lyssna om du vill."
Så jag gjorde det och kollade ut genom fönstret och det regnade ute men jag tänkte att det gjorde inte så mycket för jag tycker om när det regnar för då kan man sitta inne och läsa fantomentidningar och det är ingen som säger att man måste gå ut och jag tänkte på att jag tycker väldigt mycket om att vara sjuk när det regnar och sova länge på morgonen och äta rostat bröd med jordgubbsmarmelad på. Sen tänkte jag på eskimåer en stund.

En annan dag var det torsdag och på torsdagar hade jag sovmorgon så jag brukade ta en senare buss än vanligt till skolan. Det var nästan tomt på bussen den gången. Men efter några hållplatser klev du på.
"Hej" sa jag när du kom in i bussen.
"Hej" sa du och satte dig på sätet bakom mig.
"Är det bra?" sa du sen.
"Ja, det är ganska bra. Men jag har glömt att ta med mig en penna."
"Här, du kan få låna en" sa du och plockade upp en blyertspenna ur väskan.
"Tack."
"Det är lugnt. Skönt för dig att inte ha några värre problem än så."
"Har du värre problem?"
"Ja, det kan man verkligen säga. Jag har ett matteprov om två timmar som jag inte har läst på till. Och jag har ingenting att ha på mig imorgon när jag ska på fest hos Hanna. Fan! Jag har verkligen bara fula kläder. Jag fattar inte hur alla har råd att köpa nya kläder jämt. Men dom har väl generösa föräldrar förstås som skämmer bort dom. Tycker du jag pratar för mycket?"
"Nej, jag tycker om när du pratar."
"Haha. Jag också. Men alltså... känner inte du också ibland att det finns så jävla mycket krav som man måste leva upp till hela tiden och om man inte gör det betraktas man som misslyckad."
"Jo, kanske det" sa jag.
"Jag önskar att det inte var en sån jävla konkurrens om uppmärksamhet jämt. Tänk om folk kunde acceptera varandra för vilka dom är och inte för vilka dom kämpar för att vara. Som det är nu är ju livet bara en jakt på status, den som har mest vänner och mest prylar är den som är mest lyckad. Men tänk om man värderar trofasta vänner mer än ytliga bekanta, tänk om man hellre köper saker som man verkligen vill ha än nya grejer hela tiden som man slänger efter en vecka. Är det säkert att jag inte pratar för mycket?"
"Nej då."
"Vad bra. Det är många som tycker det nämligen. Ja, ja nu ska jag vara tyst en stund."

Det verkade som att du också hade sovmorgon på torsdagar, i alla fall åkte vi alltid med samma buss då och du brukade för det mesta sätta dig bakom mig och prata om allt möjligt. Jag tyckte om att lyssna på dig och bussresan till skolan gick för det mesta mycket snabbare när du var med.
En torsdagmorgon när du kom in i bussen såg du så glad ut. Jag blev lite förvånad för annars brukade du alltid bara vara trött eller ledsen.
"Vad glad du ser ut" sa jag.
"Mmm... jag är glad. Jag måste berätta för dig, det är så himla fantastiskt. Jag var på en fest i helgen och där träffade jag en kille som heter Jimmy. Vi satt och pratade ganska länge och han var jättetrevlig och snäll och när jag skulle gå så bytte vi nummer. Och vet du vad? Igår fick jag ett SMS där han frågade om vi skulle fika idag. Fattar du att jag är glad eller? Tänk om han verkligen tycker om mig. På riktigt."

"Det är så skönt med dig, Valdemar" sa du sen. "Det är så skönt med någon som verkligen lyssnar, som man bara kan prata med utan att det behöver vara något mer."
Och jag sa inte så mycket. Jag lyssnade mest.