I Me Mine

Tanken är att Grön Ungdom Värmland ska anordna en festival i sommar. Den 7/7 -07 närmare bestämt, lätt och bra att komma ihåg. Dock är Grön Ungdom Värmland ett ungdomsparti där det tänks ganska mycket och görs... kanske inte riktigt lika mycket. Och därav har vi ännu inte kommit så långt i förberedelserna av denna festival. Men igår var vi i alla fall och visiterade platsen där vi har tänkt att festivalen ska hållas. Det var jag, Conny och Mari som begav oss ut i den friska vinden. Om jag hade haft en hatt på huvudet hade den säkerligen blåst av, men förtänksam som jag är beslöt jag mig för att lämna hatten på hyllan och lät istället vinden bita tag i mitt hår så jag såg ut som en ung hjälte på väg mot nya strapatser.
Väl där fann vi dock att någon ond gubbe hade placerat ut ett tivoli. Rättare sagt kände vi till att det skulle pågå någon form av jippo, men vi visste bara inte att det skulle vara av den omfattningen som det nu var. Det var karuseller som snurrade runt runt, gräslig musik, uttråkade tonårsgäng... ja, jag tror ni fattar grejen.
Vi (i synnerhet Mari) blev lite förskräckta av denna åsyn och flydde hals över huvud till en skogsdunge. Där började vi filosofera lite kring varför människor dras till den här typen av underhållning, och det var egentligen det jag tänkte att det här blogginlägget skulle handla om.

Vi lever i en extrem tid. Vårt behov av upplevelser och kickar tycks vara nästan omättligt. Och varje upplevelse ställer dessutom större krav på nästa upplevelse, att den ska vara större, häftigare, snabbare osv. Jag tror det är förödande. Jag tror inte att sökandet efter upplevelser i sig är förödande, men just alla krav vi ställer, vårt ständiga missnöje. Jag vill inte påstå att jag är så mycket bättre själv. Jag är också rastlös och otålig och vill alltid vara med där det händer. Men ibland slås jag av hur meningslös den här jakten är. Ibland kan jag önska att vi bara satte oss ner och njöt av det vi har istället för att köpa nya prylar som ska göra oss ännu lyckligare. För små saker kan ju göra så ofantligt mycket. Till exempelvis kan en cykeltur i solsken eller en kraftig regnskur väcka starkare känslor hos mig än en påkostad hollywood-film som jag ser i en stor biosalong med jättebra ljud.

En annan sida av samma mynt är att vi vill att upplevelserna inte ska ställa några krav på oss. Vi vill kunna ta del av det spektakulära men det ska helst ske utan ansträngning.
Ta en roman på 500 sidor skriven någon gång under 1800-talet eller början av 1900-talet. Ta sen en filmatisering av samma roman. Jag gissar att 80% av befolkningen hellre väljer att se filmen än att läsa boken (möjligtvis med undantag för Sagan om Ringen). Jag vill inte säga att en bok per automatik är bättre än en film, men i nio fall av tio ställer en bok högre krav på publiken än en film gör eftersom man inte får allting serverat, eftersom man måste använda det som kallas fantasin. Jag skulle kunna spinna vidare på det här och nämna dokusåpor och kvällstidningar men jag litar på att ni är så kloka att ni förstår vart jag vill komma

Konsekvenserna av den här upplevelsehysterin tror jag är att vi blir blasé. Känslonerverna trubbas av, allt blir likgiltigt. Vi är kanske inte där än, men på god väg.

Nu kanske ni tror att jag efterlyser något sorts buddhistiskt tillstånd av harmoni och balans. Men det är inte det är frågan om. Jag tycker det är viktigt att kunna leva ut sina känslor, att känna att man lever, men jag tror att man kan göra det med ganska små medel. Även om det är kul att slå på stora trumman är det kanske inte alltid nödvändigt. Jag tar inte helt avstånd från alla påkostade och spektakulära shower som ser mer till yta än innehåll (se melodifestivalen). De äger givetvis också sitt berättigande, men man måste kunna se bortom dem. Vi måste helt enkelt lära oss att se det lilla i det stora och det stora i det lilla.

Jag går barfota i en affär
tar en glassbåt; jag är kär
förut var jag sur och tvär
kanske kan jag trivas här