I Me Mine

Händelserna jag nu kommer redogöra för ägde rum sommaren 1958. Det var samma år som en 14-årig Bobby Fischer blev amerikansk mästare i schack och samma år som en tre år äldre Edson Arantes do Nascimento, mer känd som Pelé, blev världens bäste fotbollsspelare. Det var samma år som en 18-årig Phil Spector skrev "To Know Him Is To Love Him" och genom den låten fick sin första Billboard-etta. Samma år som en lika gammal Dion DiMucci fick sitt genombrott med singeln "I Wonder Why" tillsammans med The Belmonts.
Det var det året då vi fyllde 18 och vi lovade varandra att aldrig bli gamla.



Vi hyrde en vindsvåning på den tiden i ett litet samhälle som jag har glömt namnet på. Tanten som vi hyrde våningen av kallade den för "muséet" eftersom den var fylld från golv till tak med gamla saker som hennes man hade samlat på sig ända fram till sin död tre år tidigare. Det var bland annat en spinnrock, ett skrivbord från 1700-talet, en gammal amerikakoffert och så många böcker att det skulle krävas tio livstider för att plöja igenom alla. Mitt i denna röra stod också en liten smal säng och det var där vi sov tillsammans.

Ibland brukade jag vakna mitt i natten av att det regnade. Jag petade dig i sidan så att du också vaknade innan jag gick upp ur sängen och fram till skivspelaren som stod placerad i ett hörn och som förmodligen var det modernaste föremålet i hela huset. Jag satte på någon av singlarna som låg i en hög på golvet brevid, ganska lågt så det inte skulle höras ner till tanten som sov två trappor ner men ändå såpass högt att man skulle kunna höra det uppe på taket. Sen fällde vi upp takluckan och klättrade försiktigt ut på det våta teglet.
Vi brukade sätta oss mitt på taknocken, med våra ryggar vilandes mot skorstenen och låta regnet spola rent våra kroppar. Vi brukade sitta där länge och låta ljudet av regndropparna som slog mot taket blanda sig med ljudet av någon bil långt borta och tonerna av Chuck Berrys "Sweet little sixteen", Buddy Hollys "Heartbeat", Jackie Wilsons "He's so fine" och Dion. Alltid Dion.


Ibland frågade du mig, mest på skoj, vad jag ville bli när jag blev stor och jag roade mig med att komma på nya svar varje gång.
En gång sa jag att jag ville bli upptäcksresande.
"Jag vill bli upptäcksresande" sa jag. "Som Marco Polo, Vasco Da Gama och Christopher Columbus! Jag vill mönstra på ett fartyg till Sydamerika. Jag kan svabba däck eller klättra i masten eller vad som helst. Sen, när vi kommer fram, vill jag dansa på borden på en bar i Rio de Janeiro hela nätterna. Och när jag har tröttnat på det vill jag ge mig ut på en expedition i djungeln och upptäcka platser där ingen människa tidigare har satt sin fot.
Eller så vill jag bygga ett eget skepp och bara segla runt i flera månader tills jag stöter på ett helt nytt land. Och när jag kliver iland på ön kanske jag stöter på ett helt nytt folkslag. De kommer förstås vilja att jag ska bli deras hövding men då kommer jag visa dem ett fotografi på dig och då kommer de förstå att jag måste resa tillbaka igen. Men innan jag åker måste jag lova dem att aldrig berätta för någon om att den här ön existerar. Och när jag far iväg kommer de stå på stranden och vinka till mig och gråta."

"Tror du verkligen att det här folket, som aldrig har sett en kamera, kommer förstå att du måste återvända bara för att du håller fram ett fotografi?" frågade du klentroget. Jag ryckte på axlarna.
"Förresten", fortsatte du, "tror jag inte att det finns några såna öar kvar. Du är försent ute, Columbus, hela världen är redan upptäckt."


För att bevisa motsatsen skar jag ett snitt i din panna. Sen plockade jag ur din hjärna, vecklade ut den som en världskarta och pekade på alla vita fläckar.


En annan gång sa jag att jag ville bli uppfinnare.
"Jag vill bli uppfinnare", sa jag, "Som Edison, Einstein och professor Kalkyl! Jag vill uppfinna en cykel som man kan flyga med och åka under vattnet med! Jag vill uppfinna en tablett som smakar som en hel måltid! Jag vill uppfinna en klocka som man stannar tiden med! Jag vill...
Det var där du avbröt mig med att påminna mig om att jag bara hade svagt godkänt i både matte och fysik. Men trots att jag tänkte så det knakade förstod jag aldrig varför man måste kunna matte och fysik för att uppfinna en klocka som stannar tiden.

En gång kom jag på att jag ville bli cirkusclown.
"Tänk dig att åka runt med en cirkus i hela världen. Du skulle kunna jobba som lindansös och min farmor skulle kunna följa med som spågumma. Vi skulle kanske lära känna en puckelryggig dvärg som efterhand visar sig vara Rasputins okände son. På kvällarna skulle vi kunna spela poker med den flygande kanonkulan innan vi somnade i våra tält och tidigt nästa morgon skulle vi packa ihop tältet för att bege oss iväg mot en ny stad. Skulle inte det vara underbart?"

Du såg på mig lite fundersamt och sen sa du:
"Jag måste erkänna att det låter rätt trevligt och jag tror nog att du skulle bli en bra clown. Men är det verkligen det du vill, mest av allt i hela världen?"

"Nej", svarade jag.
"Mest av allt i hela världen vill jag nog bara bli liten igen..."