I Me Mine

Okej. Jag har tänkt lite mer och jag har diskuterat det här med en kompis och kommit fram till följande:

Den här frustrationen, den här viljan att sätta sig emot logiken kommer väl från drömmarna. Alltså: Vi utgår ifrån att det finns en "verklig" värld och en "drömvärld" (det finns ingenting som säger att det kanske i själva verket förhåller sig precis tvärtom men jag gör det lite enkelt för mig). I den verkliga världen gäller logikens spelregler, i drömvärlden gäller dem inte. När vi ser hur våra drömmar inte uppfylls på grund av logiska hinder blir vi givetvis besvikna. Ibland växer sig den där besvikelsen så stark att vi gör motstånd mot logiken rent obstinat, trots att vi inte vet riktigt varför och trots att det är meningslöst. Det är det som kallas envishet.

Med detta som grund skulle man kunna dra slutsatsen att människor med livlig fantasi har svårt för logik, eller i alla fall att acceptera logiken. Det stämmer inte. Jag har vänner med väldigt livlig fantasi som samtidigt har lätt att finna sig i det logiska. På samma sätt vet jag nog personer som inte har mycket fantasi alls och som också också har svårt med det logiska.
Så vad vill jag bevisa? Jag vet inte. Kanske vill jag bara säga att dessa två världar måste få existera sida vid sida. Och på samma sätt som vi försöker styra våra tankar i en viss riktning måste vi kanske också våga känslorna styra våra handlingar. Ibland. Jag säger inte at vi ska låta känslorna styra varje steg vi tar. Men att vi måste acceptera dem som en del av oss och inte bara avfärda dem som "barnsliga".

De ögonblick vi kommer ihåg och de som betyder något är oftast när vi har låtit känslorna ta över. Antingen grämer vi oss över att vi har gjort något överilat eller också njuter vi av att vi kunde "flyta med". Men det logiska handlandet är det som leder oss fram till dessa ögonblick och därför givetvis helt nödvändigt. Men det är kanske när logiken inte utmynnar i det vi hade tänkt oss som vi hatar den. Om vi tar ett mattetal som exempel:
Vad är det som driver människor att lösa matematiska problem? Givetvis är det glädjen som infinner sig när man lyckas. Och på så sätt kan man säga att även det mest logiska är känslobaserat. Men när vi räknar fel blir vi frustrerade. Den frustrationen kan hos vissa människor bli en drivkraft som tvingar en till att fortsätta räkna tills man når ett tillfredsställande resultat. Men andra ger upp framför hindret och börjar slå på det. Det kanske är att bli vuxen att söka sig vidare och inte börja slå på hinder. Men det är också att slutligen acceptera att det är den "verkliga" världen som är den verkliga världen. Och det är slutligen, som jag skrev tidigare, att göra livet tristare, mindre innehållsrikt.  

Återigen; jag vet inte exakt vad jag vill säga. Jag bara rör ihop tankarna hela tiden. Jag skriver mest det här för att jag ska förstå själv. Men jag hoppas också att det kan väcka tankar hos någon. Jag tror det är viktigt att tänka på det här ibland.