Med anledning av den obefintliga snön

Jag hörde Thomas Öberg prata på radion förut om rätten att vara idiot. Jag förstår precis vad han menar, rätten till att "gå på en smäll och sen rusa som en tjur rakt in i nästa", rätten till att fortsätta hävda att 2x2 = 5 trots att man vet att man har fel.
Ibland känns det som att envisheten är den viktigaste egenskapen av alla, viktigare än kärleken, kanske till och med viktigare än empatin. Det är så mycket vi bara finner oss i, det är så mycket vi bara accepterar utan att ifrågasätta. Och det gör livet oerhört tråkigt. Det gör att vi lever på ungefär samma sätt allihop trots att vi egentligen borde kunna leva på tusen olika.

Vi förväntas finna oss i logikens lagar. När vi inte gör det uppfattas vi som barnsliga för barn har ännu inte insett att det är lönlöst att kämpa mot logiken, att man alltid förlorar. Men jag tycker man måste kunna kämpa även när man vet att man kommer att förlora. Allt blir så grått annars, till slut sitter vi och säger att "Ja det var ju sorgligt att så många dog i jordbävningen, men det var ju oundvikligt." Att säga något sånt är ungefär detsamma som att säga "Det är ingen mening med att leva vi ska ju ändå dö någon gång." Det är att vika sig, det är att ge upp och det är själva motsatsen till att leva.

Kanske har allt det här något med kristendomen att göra. Det är ju en gammal tanke att Gud blir ond på de som försöker göra uppror mot hans/hennes lagar och att de då ska bestraffas. Kanske lever vi med den tanken i bakhuvudet jämnt och ständigt och därför har vi den där rädslan för att gå över gränser, för att säga det opassande. Kanske inte.

Men det är i revolterna som gnistorna till livet finns. Det låter så klyschigt men det måste vara så. Och det är när revolterna lyckas, när känslorna mot all förmodan lyckas besegra förnuftet som vi påminns om varför vi lever. Och det är alltid när filmer slutar så som jag börjar gråta.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback