I Me Mine

Hallsberg. Hur många hjärtan har inte krossats på din perrong? Hur många människor har inte sprungit längs med tågen som varit på väg att åka, bankat på rutan och mimat desperata ord? Det är här alla tarmarna möts för att bilda en hård knut.

Jag stod här den 27:e november 2004, dagen innan min födelsedag. Jag var på väg hemåt från Motala och stod och väntade på tåget mot Karlstad när mobilen ringde. Det var farsan och jag hörde direkt att det var någonting som hade hänt, det var någonting som han liksom tvekade med att säga, någonting som liksom inte riktigt ville komma fram.
"Jo alltså det är så här att... farfar har dött."
Jag minns inget mer av samtalet. En kvart senare satt jag på tåget och kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Såg på de andra i vagnen och tänkte vad konstigt det var att de inte hade någon aning om vad som hade hänt, att de inte hade någon aning om vem min farfar var.
När jag kom hem satt farsan och spelade piano. Vi sa ingenting, jag gick bara fram till honom och gav honom en kram. Och i det ögonblicket var det som att den där kramen betydde allting.



Karlstad. Älskade, älskade, hatade Karlstad. Hur många nätter har jag inte vinglat hem på dina gator, ibland lycklig men för det mesta olycklig. Hur mycket pengar har jag inte supit upp på Glada Ankan och Nöjesfabriken? Hur många har jag inte dansat med i dimman för att sen aldrig våga prata med?

I mars 2006 var jag på en sjuk lägenhetsfest. Jag hade egentligen inte tänkt gå ut den kvällen men så hade syrrans dåvarande pojkvän fått med mig på den här festen. Några klädde av sig nakna och sprang ut och rullade sig i snön och klättrade upp i träd. En kille slog sönder en gitarr. Mitt i villervallan hittade jag en tjej som såg lika vilsen ut som jag. Vi pratade lite, hon tyckte jag sa att jag läste estniska när jag berättade att jag läste engelska. Själv läste hon kulturvetenskap, samma utbildning som jag hade tänkt börja på till hösten. "Utbildningen för oss som tycker att det behövs en utbildning för att bli arbetslös".
Vi drog in till stan och på vägen förklarade jag för henne att Valdemar var ett kungligt namn och att jag därmed ville bli bemött med respekt. Hon hånskrattade åt mig. Sen tog hon kort på mig när jag stod och pissade.
Jag bjöd på drinkar och vi planerade att leva som hippies i ett stort hus ute i skogen.
Efter det minns jag inte så mycket mer förrän jag stod på gatan utanför och hon var försvunnen. Jag raglade runt på gatorna i Karlstad ett tag utan att riktigt veta vart jag var på väg. Fick till slut tag på en svarttaxi och tänkte berätta mitt livs historia för taxichauffören på vägen hem, men som tur var så var resan bara tio minuter så jag hann inte.



Sunnemo. I den här lilla hålan, som knappt kan kallas by lärde jag mig i början av september 2002 hur viktigt det är med vänskap. Det var den kvällen jag var full för andra gången i mitt liv. Det var den kvällen då jag sprang rakt in i en stenvägg och fick en sned tand och skrapsår i hela ansiktet. Det var den kvällen då jag, tjugo minuter efter nämnda incident, spelade turkisk marsch på pianot och Petter dansade balett. Det var den kvällen då jag somnade i en biosalong och Petter och Josef skjutsade hem mig på en trehjuling klockan tre på natten.



Motala. I juni 2006 återvände jag till Motala för första gången på ett år. I juni 2006 såg jag dig i ögonen för första gången på ett år. Vi sa väl inte så mycket. Du hade ju pojkvän nu. Om några månader skulle du åka till honom i Australien.
Senare blev jag full som vanligt och åkte linbana naken. Olof spelade tv-seriemusik på ett piano och folk sprang ner till teaterförrådet och klädde ut sig till djur.
Dagen efter när vi skulle skiljas såg jag hur du höll dig på avstånd från mig. Antagligen bara för att slippa ge mig en kram. Det har gått över ett år sen dess nu men jag undrar fortfarande, kunde du inte ha gett mig en kram i alla fall? Bara det. Fattar du inte att ibland betyder en kram allting?