I Me Mine

Jag spelar ju piano själv men jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i vare sig jazz eller klassisk musik. Dock finns det ett fåtal pianister som jag har lärt mig att känna igen på deras spelstil. Keith Jarret till exempel. Och Jan Johansson. Jan Johanssons spelstil kan bäst beskrivas med orden Less Is More. utan att trycka på så fasligt många tangenter som alla andra jazzpianister tycker att man ska göra lyckas han förmedla väldigt mycket.
Jan Johanssons mest kända skiva, Jazz på svenska från 1963, är precis vad det låter som. Jan Johansson letade upp några gamla folkvisor och skrev någon sorts jazzarrangemang till dem. Men Jan Johanssons jazz är ungefär så långt man kan komma från storbandsjazz á la Frank Sinatra. Den är istället enkel, subtil och avskalad. Less is more som sagt.
Jag försöker föreställa mig hur det gick till när Jan Johannson hittade de här visorna. Kanske var han och letade på någon övergiven vind i Utanmyra Folkets Hus (Om det nu finns ett Folkets Hus i Utanmyra och om Utanmyra överhuvudtaget finns...). Där fick han syn på några gulnade papper, musik som ingen hade hört på nästan ett sekel. Sen han satte sig vid ett sånt där ostämt piano som finns i alla riktigt gamla Folkets Hus-lokaler i hela Sverige och började spela. Det är möjligt att det inte alls gick till så men jag hoppas det.
Lika viktig för visorna som Johanssons finkänsliga pianospel är nästan George Riedels basspel (det enda instrumentet på skivan förutom pianot). Eller rättare sagt: det är väl det perfekta samspelet mellan de två som gör att det låter så fantastiskt.

Om man inte orkat läsa Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos så kan man i alla fall lyssna på Emigrantvisa och kanske få en liten känsla av hur Karl-Oskar och Kristina kände sig när de tåg båten över till Amerikatt med vetskapen om att de aldrig skulle återvända.
Det är mer än vad Robert Wells har lyckats få sagt på sjuttielva "Rhapsody In Rock"-turnéer.