Le Fabuleux destin de Raymond Dufayel

Klockan är nio på morgonen en varm aprildag i Paris 1989. På en gata vid Notre-Dame står en fyraårig pojke som precis har lärt sig att räkna. Han håller upp knytnävarna framför ögonen och för varje nytt slag sträcker han upp ett finger i luften. Känner på vinden, ser människorna som passerar och lyssnar på Quasimodo som ringer i klockan.
Mellan varje slag förflyter en evighet som egentligen kanske bara är några sekunder.

Några kvarter därifrån ligger den 104-årige Raymond Dufayel invirad i ett svettigt lakan på sjunde våningen på ett sjukhus och dör.
Mellan varje hjärtslag förflyter en evighet som egentligen kanske bara är några sekunder.


Un

Raymond är fyra år och står och ser upp på det nybyggda Eiffeltornet.
Världens högsta torn.
En manifestation. En hyllning till 100 år av frihet, jämlikhet och broderskap. Han kramar sin mamma hårt i handen och hon kramar tillbaka. Hon har tagit på sig en ny röd kjol som gör att det lyser om henne där hon strosar runt på gatorna och korsar marknadsplatserna. På vägen till invigningen köpte hon en påse med plommon som Raymond nu står och tuggar på. Han suger länge på kärnorna innan han spottar ut dem på marken.
Rutomkring dem står tusentals människor, viftar med flaggor och skriker av upphetsning. Bakom nästa hörn väntar ett nytt sekel på att fyllas av glädje.


Deux

Åtta år senare ska den tolvårige Raymond för första gången få bevittna bröderna Auguste och Louis Lumières fantastiska uppfinning. Det är hundratals människor i salongen men ändå helt mörkt och knäpptyst. Och så plötsligt. Ett ansikte uppenbarar sig på duken längst fram. Som ett stort fotografi men liksom, levande. Han rör sig lika lätt och smidigt som personerna i salongen och ändå är han inte där. Eller är han?


Trois

Året är 1914. På Franz Joseph-gatan i Sarajevo går den 19-årige Gavrilo Princip, förkrossad över att inte ha lyckats med sitt uppdrag, att skjuta Franz Ferdinand, ärkehertig av Österrike-Ungern. I nästa sekund svänger en bil in på gatan. Princip ser direkt vem som sitter i bilen men ändå tvekar han några sekunder innan han lyfter pistolen. Första skottet träffar Franz Ferdinands hustru, Sophie, i magen. Andra gången siktar han bättre. När pekfingret dras några millimeter mot honom hörs en knall som kommar att eka i fyra år i hela Europa.
Fyra år, fyra millimeter.


Quatre

1917 ligger Raymond och hans gode vän Sergé i en skyttegrav vid den tyska gränsen. Sergé ser Raymond i ögonen.
Pour la France, säger han. Sen kastar han sig upp ur skyttegraven, springer mot fiendelinjen och skjuter vilt omkring sig. Han dör såklart. En tragisk och fruktansvärt meningslös död på ett öde fält mitt ute i ingenstans.
Vid obduktionen konstaterar man att om kulan i bröstet hade träffat bara fyra centimeter längre åt sidan hade kanske Sergés liv gått att rädda.



Cinq

Raymond Dufayel står i hallen och ser sin son ta på sig uniformen. Det har gått två år sen Tysklands välbepansrade artilleri på fyra veckor besegrade hela Polens armé. Och den fred som kommer komma om fyra år känns i just detta ögonblick extremt avlägsen.
Fyra år, fyra veckor, fyra centimeter.


Six

Knappt har kriget tagit slut förrän Raymond återigen får se sin son i krigsmundering. Den här gången på väg till Vietnam, ett land långt borta som Raymond bara har bläddrat förbi i kartböckerna utan att fästa någon notis vid. När planet lyfter från flygplatsen vet Raymond redan att han har sett sin son för sista gången.


Sept

Maj 1968. På gatan utanför Raymond och hans fru Maries hus i Paris pågår vilda demonstrationer. Studenter på flykt från poliser sprayar anarkistiska slagord på husväggarna. Slagorden ekar i gränderna i två månader innan allt får ett snöpligt slut och De Gaulle återfår makten. Raymond stänger igen fönstret, det finns inte längre något att höra.


Huit

På en gravsten i utkanten av Paris lägger en åldrad hand ner en blomma. På gravstenen kan man läsa:

Marie Dufayel

1890 ? 1985


Raymond lämnar kyrkogården utan att vända sig om. Medan han går mot den väntande taxin tänker han tillbaka på den där dagen 1889. Hur lätt allt verkade. Hur ljust seklet såg ut. Hur mörkt det kom att bli.


Neuf

På en sjukhusbädd i Paris ligger Raymond Dufayel och ser på sina händer. Dom är nio till antalet, den ena tummen försvann i en skyttegrav 1917. Han minns smärtan när handgranaten exploderade i handen på honom men den var ändå obetydlig jämfört med när Serge sprang över åkern. Det har gått 72 år sen dess men när Raymond sluter ögonen är plötsligt tid såväl som avstånd fullkomligt obetydliga.
Vad är egentligen fyra centimeter? Vad är fyra veckor? Vad är fyra år? Förflyttningar i tid och rum som knappt märks men ändå skapar kaos och förvirring. Förflyttningar lika omärkliga som när långfingret på pianohanden lyfts och förvandlar ett c-dur till ett c-moll. Lika omärkliga som när pekfingret på Gavrilo Princips hand vidrör avtryckaren. Lika omärkligt som när molnen utanför sjukhusfönstret skingras och solen plötsligt lyser in i rummet.


På ett sjukhus i Paris ligger Raymond Dufayel och dör men samtidigt är han mer levande än någonsin.

Kommentarer
Postat av: Anonym

bra bra bra

2007-03-04 @ 10:29:07
Postat av: Helena

Det var fint att läsa, denna långfredag år 2007.

Postat av: Abdirahmankaia

Interesting site. Worth the visit!

2009-09-01 @ 14:20:55
URL: http://abdirahmankaia.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback