I Me Mine

Det var i mitten av augusti och vi satt på taket till Emils föräldrars hus och såg ut över vårt förgätna barndomslandskap. Om två veckor skulle Emil dra till London, han hade pratat om det länge och jag hade som vanligt trott att det aldrig skulle bli av, men nu hade han pratat med kompisar som han skulle bo hos och nu hade han kommit in på en konstskola och nu hade han till och med köpt biljett så allting såg ut att ordna sig. Vi hade varsin folköl i handen och Emil hade slängt av sig t-shirten för att sola sin halvbleka kropp.

När vi satt där fick jag syn på den där kojan som vi hade byggt när vi var små, den låg kanske trettio meter ifrån huset, precis i skogskanten. Jag kom att tänka på sista gången vi var uppe i den. Vi var fjorton då, hade snott en vinflaska från Emils föräldrar och begett oss upp i kojan för vår första riktiga fylla. Jag hade ramlat nerför repstegen sen och skrapat handen mot en sten. Emil hade skrattat åt mig men i alla fall hjälpt mig upp och sen hade vi sprungit genom skogen, ner till älven och tjutande slängt oss i vattnet. Först efteråt kom vi på att vi kanske borde ha tagit av oss kläderna först. Vi gick in i skogen igen, klädde av oss nakna och bredde ut kläderna på marken så dom skulle få torka. En halvtimme senare började det regna. Vi drog på oss våra dyblöta kläder igen och gick huttrande tillbaka till Emils hus, fortfarande jävligt berusade.

"Om du var tvungen att knulla antingen en apa, en gris eller en hund, vad skulle du ta?"
Emils fråga ryckte mig ur mina funderingar och jag stirrade på honom.
"Va? Vad fan är det för jävla fråga?"
"Skit i det. Välj bara en."
"Ingen. Jag skulle aldrig få för mig att knulla med ett djur ens om jag fick en miljard."
"Men om vi säger att hela mänsklighetens överlevnad hängde på det."
"Varför skulle mänsklighetens överlevnad hänga på att jag begick tidelag?"
Emil ignorerade min fråga.
"Alltså, jag tänkte apan först. För vi härstammar ju ändå från aporna, så dom är ju mest lika människorna liksom. Men sen försökte jag föreställa mig hur det skulle gå till och då blev jag så jävla äcklad så jag strök apan."
"Du är sjuk" sa jag och log mot honom.

Jag tänkte att det var typiskt Emil att komma med såna där bisarra frågor. Det roligaste var egentligen inte frågorna i sig utan hans allvarliga min när han sa det, utan ett enda uns ironi, som om det verkligen var någonting han gick runt och tänkte på.
Jag fortsatte att tänka på den där sommaren för fem år sen och kom plötsligt ihåg en annan sak som jag tror hände samma år.
Vi var ute och cyklade. det var varmt och klibbigt och det luktade barr och myrpiss. Jag kommer ihåg att vi stannade till mitt på ett kalhygge för att hämta andan och dricka vatten. Ett flygplan drog ett vitt streck på den ljusblå himlen.
"Vart är dom på väg tror du?" sa Emil.
"Vet inte" sa jag. "Stockholm kanske."
"Ja, eller Spanien."
"Eller USA!"
"Eller Kina!"
Sen tog det stopp. Vi kom inte på fler häftiga ställen att åka till. Vi slängde oss upp på cyklarna igen och åkte nerför en lång nerförsbacke. Nedanför backen kom en skarp kurva till höger, Emil hade lite för hög fart och flög av cykeln. Han landade i gruset och tog emot sig med handen.
"Helvete!" skrek han och jag skyndade mig fram till honom.
"Hur gick det?"
"Jag tror jag har brutit armen."
"Är du säker?"
"Nej, men det gör ont som fan i alla fall."
Vi började gå tillbaka. Han försökte leda sin cykel med armen som han inte hade skadat, jag gick på andra sidan och stöttade honom samtidigt som jag ledde min cykel. Det gick inte fort men vi tog oss framåt i alla fall. När vi hade kämpat oss uppför backen och återigen var ute på kalhygget skrek han plötsligt till.
"Vad hände?"
"Jag blev biten av nåt! Nåt jävla djur!"
Plötsligt började han gråta.
"Fan vi kommer aldrig komma hem igen! Vi kommer att dö här ute!"
"Nej, det är vi klart att vi inte kommer."
"Jesper, om jag dör så får du alla mina fantomentidningar."
"Lägg av. Du kommer inte dö."

"Kanske grisen ändå."
Vi hade varit tysta i säkert tio minuter och jag fattade först inte vad han menade, men så kom jag på att han fortfarande måste vara inne på den där djurporren.
"Vadå, skulle du knulla med en gris?"
"Inte frivilligt såklart. Men om jag var tvungen."
"Om jordens överlevnad hängde på att du gick och satte på en gris?"
"Precis."
Jag nickade och kunde inte låta bli att le när jag såg på hans allvarliga ansikte. Det halvlånga röda håret som han aldrig kammade. Fräknarna som täckte nästan hela ansiktet. Näsan som pekade lite snett uppåt. Sen lutade jag mig över honom och kysste honom på munnen.
"Vad fan gör du?"
"Jag vet inte" mumlade jag och såg ner.
"Du är fan sjuk."
"Ska du säga."

"Nej, ska vi gå ner kanske. Det börjar bli kallt här uppe."
Jag nickade och vi började klättra nerför stegen. När vi var ungefär halvvägs nere sa jag till honom.
"Du Emil?"
"Ja."
"Jag skulle nog ta grisen jag också."