I Me Mine

Jag minns att jag gillade den här sången redan när jag var liten men utan att då ha en aning om vad texten handlade om. Sen blev jag äldre och jag blev full och jag blev kär också plötsligt en dag förstod jag precis.
Det är ju en baksmälla det handlar om. Fast inte bara det. Det handlar också om att inte riktigt kunna njuta av stunden eftersom man vet att den snart kommer vara försvunnen.
Det är en förmaning om måttfullhet, från någon som har varit med förr och vet hur det kan gå. Samma beskyddande ton finns i flera andra av Cornelis visor, till exempel "Cool Water på den Gyllene Freden" eller "Blues till Fatumeh". Skillanden är väl att tonen är lite mer ömsint i den här sången. Jag uppfattar det som att Cornelis riktar sången lika mycket till sig själv som till Ann-Katarin.

Nu faller dagg och nu stiger sol men det kan du inte höra.
Du ligger utan blus och kjol med läpparna mot mitt öra.
Tala nu allvar, ber du bestämt:
Du skrattar visor och sjunger skämt.
Du kan men vill inte göra en sång om lyckan den sköra.

Nu stiger sol och nu faller dagg för fattigt folk och för rika.
Men lyckan har en förgiftad tagg som man bör noga undvika
Hon stannar gärna i några dar
men när du vill hålla henne kvar
blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla.

Så faller daggen förutan ljud och gräs och blader blir våta.
Och varje morgon står solen brud fast inga brudpsalmer låta.
Ann-Katarin, du skall veta att
det finns en lycka som dör av skratt.
Men den vill smekas om natten och den är stilla som vatten.

Stig upp ur sängen Ann-Katarin och lyssna på något viktigt:
Det finns ett särskilt slags ädelt vin som man bör njuta försiktigt.
För om man dricker det utan sans
förlorar det sin forna glans
och du får kvar en tom flaska och bittra tårar och aska


För så är det nämligen: älskar man vinet får man huvudvärk, älskar man livet i alltför hög grad får man snubbliga fötter och skrikigt hjärta.