I Me Mine

Sjukdomsjournal 1475.
Patienten pratar oavbrutet. Han bedöms vara psykiskt labil och bör ligga kvar på avdelningen för vidare undersökningar.



Ni förstår doktorn, jag är en väldigt sjuk människa. Förlåt? Ni tycker inte att jag ser sjuk ut? Nej, det kan hända. Fysiskt sett är det väl inga större fel på mig. Sjukdomen sitter mer här inne. Det är en psykisk sjukdom även om den kan ta sig vissa fysiska uttryck ibland om ni förstår hur jag menar.
Ni förstår inte? Nåväl, låt mig då förklara.

Min sjukdom tar sig sitt uttryck på många olika sätt. Jag vet inte om de olika symptomen egentligen har någonting med varandra att göra. Det är möjligt att det är så. Det är också möjligt att det inte är så. Det är mycket som är möjligt doktorn.
Det är i alla fall så att ibland uppsöks jag av en väldig rädsla och nervositet. I synnerhet vid tillfällen då jag tvingas framträda offentligt framför ett stort antal personer. Det är något som jag tvingas till ibland trots att jag försöker undvika det. Vid dessa tillfällen kan jag börja svettas, darra och till och med få hjärtklappning. Är det inte märkligt doktorn? Jag intalar mig själv att det inte är något att vara rädd för men det är som att min kropp inte låter sig övertygas. Låter det löjligt? Ni får säga till om jag låter löjlig doktorn, då ska jag genast sluta.

Ett annat sjukdomssymptom är det hat som jag ibland känner för hela mänskligheten. Jag hatar alla och skulle helst vilja ta en kulspruta och skjuta ner varenda jävel. Visst låter det hemskt doktorn? Nåväl, jag är i alla fall inte så sjuk att jag gör det. Men det kanske är illa nog att jag tänker det. Tänk om det fanns ett piller som fick människor att bara tänka goda tankar, skulle inte det vara underbart? Då skulle vi ju slippa oroa oss för att kanske stå brevid en massmördare på bussen. Och då skulle jag slippa känna den rädsla för mig själv som jag ibland känner. Men det värsta är inte att jag hatar andra människor, det värsta är att jag hatar mig själv lika mycket. Kanske mer. Jag hatar mig själv. Sen älskar jag mig själv. Sen hatar jag mig igen. Men jag är aldrig likgiltig till mig själv som jag däremot kan vara till andra människor. För det mesta känner jag faktiskt bara en stor likgiltighet över allting. Men det är väl i alla fall bättre än hat doktorn? Att inte känna någonting måste väl vara bättre än att känna alldeles för mycket?

Trots att jag ibland hatar människor och trots att jag ibland bara känner en trött likgiltighet så slutar jag inte tro på den mänskliga förmågan och skaparkraften. Jag tror att människan är kapabel till att utföra fantastiska saker, mycket mer än hon själv tror är möjligt. Ni får gärna förklara för mig hur detta hänger ihop doktorn för jag förstår det då inte. Hur kan jag förakta människor och samtidigt beundra dem? Ni hör väl själv hur ologiskt det låter? Jag är som sagt en väldigt sjuk människa.

Jag har också ett väldigt märkligt förhållande till pengar. Rättare sagt, jag förstår inte värdet i dem. Detta måste väl ändå vara det slutgiltiga beviset för att jag är galen? Jag förstår inte riktigt varför man blir lycklig av att ha flera miljoner på sitt bankkonto. Kanske beror detta på att någon del av min hjärna har blivit skadad. Jag hoppas i såna fall att doktorn kan åtgärda det för jag vill verkligen förstå detta mysterium som jag har grubblat på i hela mitt liv.


Trots allt detta som jag nu har redogjort för er så kanske ni tycker att jag har varit klok som ändå har gått hit. Att jag inser att jag är sjuk måste ju betyda att jag fortfarande har någon sans kvar i kroppen. Men det värsta är egentligen inte något av det jag har berättat för er. Det allra värsta är att jag tror, hur underligt det kanske än låter, att det är denna besynnerliga sjukdom som håller mig vid liv.