Pianola
innan jag hunnit säga nåt
men blandade och tänjde dem
så när de kom ut var det ändå dina egna så
vardagliga men ändå vackra så
påtagliga men ändå overkliga
och varje gång det hände
var det som att känna hur någonting lossnade
det var som att plötsligt vara fem igen
det var som att stå och se på
när de öppnade upp forsen där hemma
och lät vårfloden komma
i samma strida ström kom orden nu
liksom bubblandes
liksom tumlandes
i svallvågorna
efter explosionen
och när jag spelade Sonate Pathètique
var det ju egentligen dina strängar jag försökte slå an
med mina klumpiga händer
du visste det men du sa inget
du bara log och
kröp upp med benen i soffan
och jag vet inte men
kanske lärde jag mig lite för väl
vilka tangenter jag skulle trycka på för
resonansens skull
eller så var det
frånvaron av disharmoni
och omöjliga drömmar
i vilket fall
blev musiken allt tystare
tills det bara var ett svagt sorl av
urvattnade parmiddagar
men någonstans dröjde sig ändå
de första orden kvar
som ett eko
som ett eko
Du är fortfarande en av de skickligaste outgivna poeterna jag stött på. Du har ett särpräglat djup, en fingertoppskänsla, och lyckas skapa poesi som skulle passa lika bra i en bok som på en caféscen.
Känslan är behaglig, och vacker. Inte ansträngande eller svår att ta till sig. Naivt, men samtidigt extremt moget. Du skapar ett eget rum i den svenska poesin. Jag hälsar gärna på när som helst. Tack.
Tack. Verkligen. Det var nog en av de finaste kommentarer jag har fått.
Ja faktiskt. Sterner knows how to put it! Jag rös speciellt när du jämförde med forsen som öppnades. Det är nåt magnifikt över ett barns fascination för de där vardagliga tingen. Och sen kan jag mycket väl tolka det hela väldigt bokstavligt och det känns ändå hur romantiskt som helst. (jag tror jag har hört tonerna i min egen musik försvinna in i dimman av en relation... så jag kan koppla ganska väl till det du skriver)
Min tolkning är att dikten egentligen handlar om rädslan för att skapa friktion i en relation... hur en relation smälter samman och tillslut tar kål på sig själv om personerna endast stryker varandra medhårs. Utan individualism kvävs en relation... men utan förmåga att vara nära och kompromissa så lever man bara två personer sida vid sida utan att egentligen vidröra varandra. Mitt emellan låter spontant som ett gott råd för relationer... ha ha... Hegel kunde eventuellt ha sagt det bättre än mig där!
Vacker dikt helt enkelt.
Tack du också, Conny.
Jaja, du får hitta stycken med fler dissonanser än Pathetique. FåR DU poesin att korrespondera med Pathetique blir den kanske platt. ta Appasionata istället! Oavsett det musikaliska ackompanjemanget är det lysande! O
Hope you enjoyed your visit.