I Me Mine

"Tid... du är dig inte lik
en knuten hand
i fickan..."

Jocke Berg


"Kan man aldrig få känna sig lugn och trygg?!"

Farbror Joakim




Hej Sandi, minns du mig? Din liderliga satyr som brukade sitta på din sängkant, stryka dig i håret och tjata om att få göra DET. Killen som du planerade att flytta till karibiska havet med., du skulle jobba som marinbiolog och jag skulle guida dumma turister, minns du det Sandi?
Det är längesen det där. Jag kom att tänka på det idag att det är precis trettio år sen vi sågs för sista gången på Hotell Ignatius. Det är märkligt vad tiden gör med oss - hur mycket som förändras och hur lite som förändras.
Jag blev galen efter den där natten, Sandi. Fullständigt bananas. Det var värst på nätterna. Fantomerna kommer alltid på nätterna och man hinner aldrig värja sig. Man försöker ducka för slagen, man försöker finta bort dom men det funkar inte. Dom är på en hela tiden, slår och hugger från alla håll och det är bara att kämpa på, rond efter rond.
Men jag blev bättre sen. Precis som du blev bättre efter att jag lämnade dig. Precis som det mesta blir bättre till slut. Men jag åldrades säkert tio år på en månad och jag har fortfarande kvar ett hål efter dig och efter pappa. Det känns som att stora delar av mitt liv har varit en jakt på saker som ska kunna fylla igen det där hålet. Det är väl därför som jag har kastat mig in i - och ut ur - så många förhållanden. I början sökte jag efter kvinnor som påminde om dig men till slut insåg jag att du inte gick att ersätta så som man ersätter en TV eller taklampa. Det gick lite lättare då.
Jag känner ibland en oro över hur flyktigt allting är. Det som vi tar för givet idag kan vara förändrat imorgon. Jag har aldrig varit mycket för förändringar, Sandi. Det skulle vara skönt om man hade lite mer stabilitet här i livet, lite fler fasta ideal, någonting att tro på. Men vi tillhör en icketroende generation, Sandi. Vi tillhör den första generationen som hade ett överflöd på fritid och prylar som vi inte vet vad vi ska göra med. Vi tillhör en generation som vägrar sluta lyssna på rockmusik fast vi har fyllt femtio.

Varför skriver jag till dig nu Sandi, efter alla de här åren? Vore det inte bättre att bara låta det som har varit vara istället för att pilla på det där varet och dra upp gamla sår? Förmodligen. Men jag är alldeles för full och sentimental när jag skriver det här för att kunna låta bli. Det är inte det att jag vill träffa dig igen. Det skulle bara leda till att vi blev ledsna och besvikna igen, och det vill vi väl inte? Jag vill inte se hur du har förändrats, jag vill att du fortfarande ska vara den där tjejen med de perfekta tänderna som satt på Dagmars Konditori och kastade lasso runt mig med rökringarna.

Nej, jag vill bara att du ska veta att jag fortfarande tänker på dig ibland. Och med tanke på alla omständigheter så mår jag ändå helt okey. Om du har hört några rykten om min död så är de betydligt överdrivna.

Yours Truly
Flipperkungen