I Me Mine

Den första, och hittills enda, gången jag hörde talas om de flygande pingvinerna var på tåget mellan Adelaide och Alice Springs. Alla som någon åkt tåg mellan Adelaide och Alice Springs vet att det tar nästan ett dygn och att utsikten är, minst sagt, enformig. Detta var jag givetvis förberedd på och hade därför tagit med mig flera böcker och en fulladdad Mp3-spelare.
På sätet mittemot mig satt en äldre man och på andra sidan mittgången ett gäng holländare som skrattade nästan precis hela tiden. Jag ägnade inte särskilt stor uppmärksamhet åt någon av dem utan försjönk snabbt i min bok.

Efter några hundra sidor började jag dock tröttna på att läsa och bestämde mig för att sova en stund. Men sätena på de australiensiska tågen är inte gjorda för att man ska kunna sova bekvämt och jag insåg ganska snart att det inte skulle bli mycket sömn den natten. Jag är vanligtvis inte den som börjar prata med främlingar på tåg men då jag reste ensam och knappt hade pratat med någon under de senaste fem dagarna så fann jag ändå för gott att tilltala mannen mittemot.

"Reser du ensam?" frågade jag, vilket var en ganska dum fråga eftersom det inte satt någon på sätet bredvid honom och eftersom han inte heller hade talat med någon sedan vi klev på tåget. Den främmande mannen verkade också tycka att det var en dum fråga. Han höjde på ögonbrynen, slog ut med ena armen och svarade:
"Ja, uppenbarligen." Jag skämdes lite över mitt klumpiga försök till isbrytare, jag hade velat få igång ett samtal men istället hade jag dumförklarat mig själv bara genom att öppna munnen. Ändå gjorde jag ett nytt försök.
"Vad ska du göra för något i Alice Springs?"
"Jag ska hälsa på min dotter. Hon bor där sedan en tid tillbaka. Märkligt ställe att bo på tycker jag, men det är hennes liv inte sant?"
"Jovisst" nickade jag.
"Och du ska göra det vanliga antar jag? Se Ayers Rock, köpa aboriginska souvenirer, kanske träffa andra backpackers och dricka öl med dem? Stämmer det?"
Jag nickade igen. När jag reser själv gör jag alltid mitt bästa för att inte se ut som någon typisk turist men den här mannen hade genast lyckats genomskåda mig.
"Hur såg du att jag var turist?" frågade jag. Han pekade på mina fötter.
"En australiensare skulle aldrig ha strumpor på sig under sandaler. Det är bara européer, och möjligtvis amerikanare, som får för sig att göra något så dumt. Får jag gissa var du kommer ifrån?"
"Javisst."
"Tysk?"
"Fel" svarade jag lite skadeglatt.
"Svensk då?"
"Grattis. Det var inte dåligt av dig att ta det på andra försöket."
"Jag hade tänkt säga norrman först, men det är något med ditt utseende som får dig att se mer svensk än norsk ut. Jag har svårt att sätta fingret på vad."
"De flesta australiensare jag har mött hittills har inte vetat skillnaden på Sverige och Schweiz och du påstår att du kan se skillnad på svenskar och norrmän. Jag måste säga att jag är imponerad."
"Tack" svarade han. "Jag ska erkänna att jag har vistats en del i Sverige så jag har haft tid att studera er."
"På det viset."
"Just, på det viset. Och vad gör min herre i Sverige då?"
"Jag är författare" svarade jag snabbt utan att tänka efter. Jag vet inte riktigt varför jag sa det, kanske hoppades jag att det skulle imponera på honom, vilket det också verkade göra. Åtminstone lite.
"Minsann" sa han nöjt. "Om du nämner titeln på någon bok du har skrivit så lovar jag att jag ska försöka få tag på den."
"Jag har tyvärr inte fått någon bok översatt till engelska än."
"Det behövs inte" svarade han plötsligt på svenska. "Jag har studerat lite svenska. Jag tror nog att jag skulle klara av att läsa din bok. Dessutom planerar jag en resa till Sverige om bara några månader, så jag kanske kan köpa boken då."
"Den är inte så lätt att få tag på" försökte jag.
"Det kanske beror på att den inte har blivit publicerad, kan det vara så?"
"Jo, så kan det nog vara" fick jag medge.
"Du kallar dig alltså författare fast du ännu inte har gett ut någon bok. Jag vet inte om jag ska säga att du är modig eller dumdristig."
"Vad gör du själv?" frågade jag eftersom jag tyckte det var lite pinsamt att ha påstått att jag var något som jag strängt taget inte var.
"Jag är forskare på Adelaides universitet."
"Inom vilket område?"
"Flygande pingviner."
Jag trodde givetvis att han skämtade först och skrattade därför lite artigt. Men främlingen fortsatte att se på mig med samma allvarliga min som tidigare. Jag blev därvid en aning osäker, kanske fanns det verkligen flygande pingviner eller också var han bara väldigt skicklig på att hålla masken. Jag hade redan gjort bort mig två gånger och ville helst inte göra det igen men jag beslöt mig i alla fall för att spela med.
"Flygande pingviner alltså. Var lever dem någonstans?"
"Där pingviner brukar leva. På Antarktis, Galapogosöarna, Tasmaninen, Falklandsöarna och så vidare. Faktum är att alla pingviner har förmågan att flyga. Men de utnyttjar den inte särskilt ofta."
"Varför inte? Om de nu kan flyga så borde de väl göra det ibland också?"
"Nej, de har egentligen ingen anledning att flyga. De fångar ju som bekant fisk i vattnet och behöver inte flyga till varmare breddgrader då det blir kallt. Varför skulle de vilja flyga?"
"Tja..."
"De är inte som vi människor som alltid har strävat efter att kunna flyga. Pingvinerna trivs bäst på marken, mina studier visar också att de har väldigt lätt för att få svindel."

Därefter var samtalet uttömt. Jag visste inget om flygande pingviner och främlingen verkade inte vilja berätta mer för mig än det han redan hade sagt. Så istället lutade jag mig bakåt i stolen, slöt ögonen och somnade efter en kort stund.

När vi några timmar senare klev av tåget i Alice Springs och jag tog farväl av främlingen sa han till mig:
"Om du nu vill bli författare så måste du lova mig att du någon skriver en novell om flygande pingviner."




Här är min historia egentligen slut. Jag förstår om vissa av er är besvikna. Kanske såg ni rubriken och trodde att ni skulle få läsa en spännande surrealistisk dystopi där pingvinerna regerar över världen och där fiskar regnar från luften. Jag är ledsen att så inte blev fallet. Men tänk på det. Om det verkligen är så att pingvinerna kan flyga, vilket jag gärna vill tro, men ändå väljer att inte göra det hur skulle de då kunna ta över världen? Så om ni tyckte att den här historien var tråkig och trivial - skyll inte på mig, skyll på pingvinerna.