I Me Mine

Nu står han framför mig
som en gud
och befaller mig att gå ner på knä.

Nu gläntar han på porten till sitt innersta
och där står den i all sin prakt
varm och hård.

Som en fornlämning hinner jag tänka
ett monument  ifrån en tid
då allt var mycket enklare
svårare

Nu för han den in i munnen på mig
det är meningen att jag ska suga tror jag
men jag gapar bara stort
krokodilgap

En sats för mamma
en sats för pappa
och en för stora stygga farbrorn



Så bekvämt tänker han
att kunna klistra igen alla munnar som
skriker om lika löner
och annat tjafs.

Nu kommer han och
min mun fylls av någonting
kladdigt, äckligt 
 
Men trots att han kommer 
flera gånger till och med
är han fortfarande inte i närheten
utav det vi kallar kärleken.

 

Ska vi gå hem till mig och urarta lite?
eller
ska vi bara sitta kvar här i gräset
och låtsas som om vi är dummare än vad vi är

(?)

Ibland är livet som
när man ska ringa och beställa pizza
och dom frågar: var det bra så?
och så tvekar man i en, kanske två, sekunder
innan man säger: Ja...
och så lägger man på.

Och så går man dit och hämtar sin pizza
går hem, sätter på tjocka barn på teve fyra
i brist på annat att sätta på skrattar han
på kanal fem när man slår över
och alla i publiken skrattar med
inte för att det är kul men för att
om man inte skrattar inser man hur jävla sorgligt det är.

För ibland är det lättare att skratta än att inte skratta och
ibland är det lättare att applådera än att inte applådera.
Som när någon tappar en tallrik till exempel
så applåderar jag
inte för att det är bra men för att
jag inte behöver stå där själv och skämmas.

När jag gick på mellanstadiet
ritade vi antijantelagspostrar
och tapetserade klassrummet med ord som:
"Du ska TRO att du är något"
innan vi gick ut och slog ner alla som trodde att dom var nåt
jag slogs ju inte förstås
jag stod bara vid sidan om och skrattade lite om nån kom förbi
och applåderade lite när nån tappade en tallrik.

Och dom som trodde att dom var något
gick hem och skrev i sina poesiböcker
"Jag är inte som alla dom andra"
tusen gånger och dom hann komma ända till sista sidan
innan dom insåg att det var just det dom var.

Det krävs en oerhört komplicerad hjärna
för att kunna känna empati
det är det som skiljer oss från djuren.
Det och att vi är den enda arten som systematiskt utrotar oss själva.
Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop
men eftersom vi är så logiska så måste det ju göra det
på nåt sätt.

Och ibland när jag ringer och beställer pizza
och han frågar: Var det bra så?
vill jag svara:
Nej.
Det är inte alls bra
för jag vill veta hur det kommer sig att vi sårar dom vi älskar
jag vill veta varför vi aldrig pratar med främlingar
och varför vi hellre äter vår pizza ensamma framför teven
än på pizzerian
(trots att den blir kall)

men jag säger det aldrig
för vad skulle han svara på det?

Istället äter jag min pizza och kollar på dom tjocka barnen
skrattar lite åt dom
och tycker lite synd om dom.

Ibland är det bara; ord, ord, ord.
Ord utan språk.
Ord som bara finns där för att
vi ska slippa den där pinsamma
tystnaden.
Och ibland är jag livrädd att vi ska drukna i alla ord
att vi kommer att dra ner varann eftersom vi så desperat
klamrar oss fast i varandra.

Orden finns där för att vi inte ska behöva vara ensamma
men ibland skapar dom ett tomrum
som gör oss mer ensamma än någonsin.




Ibland är det som om varje samtal
var en kamp
en kamp på liv och död
en kamp om vems fackla som lyser starkast.
Jag önskar att vi kunde
försöka skapa nåt
tillsammans istället.
Någonting stort och fint
någonting som vi kan känna stolthet över
någonting som vi inte bara spyr upp dagen efter.

Men det går inte
för vi har inget golv att
stå på för
alla ideologier dog ungefär då när jag föddes.

Och på min teve är det 1968 och kårhusockupation
och allt ser så svartvitt och enkelt ut.
Dom verkade inte riktigt veta vad dom ville
men dom visste vad dom inte ville
och dom gjorde något
och ibland är det faktiskt handlingen och
inte tanken som räknas.

Nu kan vi bara le och säga
"Whatever."
eller "Det där funkar ju inte i praktiken."
Och sen kan vi fortsätta ironisera
ironin kanske borde vara död vid det här
laget men den lever kvar för att den är
ett skrik på hjälp.
Den är ett skrik på hjälp och
kanske det enda vi har att klamra oss fast vid
när golvet sviktar under våra fötter.

Vi är generationen som stannade på våra rum och såg dagarna gå.

Vi är generationen som köpte fler cd-skivor än vi hann lyssna på
och vi får vad vi förtjänar.

Eller är det bara jag?

Speglar mig i dataskärmen.
Glor rätt in i den
och två trötta ögon glor tillbaka på mig
två trötta ögon som
sett alldeles för mycket
av för lite
som var värt att se.
Kanske för att
det var för lite
som var för mycket.

Speglar mig i dataskärmen.
Det är som på lustiga huset
ansikten överallt
och ingenting är riktigt
på riktigt
man kan ju alltid stänga av
spara, gå tillbaks
och glöm alltihop.

Speglar mig i dataskärmen
och ser mitt ansikte
från alla olika vinklar
överallt, på en gång
och en gång
såg jag en spegelbild
jag tyckte om
och tänkte att
där är ju jag!
Just
precis
jag...

Innan jag såg igenom spegelbluffen
precis som jag såg hålet i cd-skivan.

Vi är mer lika varann än vi inser
och mer olika varann än vi kan klara av att leva med.

Det är alldeles för stort det här
jag vill göra det mindre igen
krympa det
komprimera.

men det kanske redan är gjort?
Dom påstår ju att universum expanderar
men samtidigt kommer det närmare
kryper in i vardagsrummet
upp i soffan
sätter sig i ditt knä och
flåsar dig i nacken.

Det är sannerligen ett monster.

Jag kan bara inte greppa verkligheten
det blir  mer och mer att se
och mindre och mindre att röra
och jag vill helst bara
greppa tag i nåt och  röra om
för att jag sen ska kunna se om 
verkligheten är verklig.

Men jag sitter kvar här och
fortsätter glo in i dataskärmen
och väntar på
att den rätte ska slippa in.

När hon kommer vill jag
att hon håller händerna
hårt runt halsen på mig
så jag kan börja andas lite långsammare
och viska:

Inget händer här
men det gör ingenting
om dina händer är här.




 

Jag tänker skriva om Elvis.
Inte för att jag någonsin har lyssnat på Elvis musik.
Den har alltid bara funnits där som en trögt flytande sås.
Men sagan om Elvis
är mycket vackrare än nån av hans låtar.
 
Sagan om Elvis
handlar om en pojke
som körde lastbil genom Amerika.
Lärde sig att älska som ett barn.
Lärde sig att gråta som en man.
 
Dom säger att han var vild som ung
att han stod på jukeboxen
med uppknäppt skjorta
som en ylande varg.
För att sedan gråta sig till sömns
Över ratten.
Ett litet lamm i vargakläder.
 
Det är berättelsen om en pojke
som hamnade i armén.
”Vi ska göra en man av dig!”
skrek dom
och tog bort hans manlighet
tog bort hans kvinnlighet
och gjorde honom till en könsneutral stridsspets
riktad mot Amerikas tonåringar.
 
Han tuggade tuggummi
och blåste en bubbla
stor för hela USA.
Och dom sa:
”Här har vi det bra, här ska vi bo.
För här slipper inte stora stygga kommunisten in.”
 
Men bubblan sprack.
För det vart krig i Vietnam.
Långhåriga typer
demonstrerade på gatorna.
Men Elvis var kvar inne i bubblan
och hans läppar klistrades igen.
 
Det är berättelsen om någon
som kom tillbaka.
Som blåste bort alla som tvivlat på honom
bara genom att andas.
 
Och när sagan närmade sig slutet
var han fet & ful.
Och folk började skratta åt honom.
Dom skrattade
för dom såg inte att
det var samme pojke som grät sig till sömns över ratten.
 
Innan han blev till ett väloljat skjutvapen.

 

Jag ligger i sängen
på ett hotellrum i Alice Springs.
Andas.
Svettas.
Försöker se men värmen är så stark
att mina ögon klibbar igen.
Igen.
 
På gatan nedanför
ligger en hund på en trappa.
Han rör inte en min
när flugorna surrar i ansiktet på honom.
 
Precis som turisterna flockas
och festar på kadavret av en döende stad:
En spökstad
 
Vi är det enda som håller den vid liv.
”We’re keepin’ you alive” säger den fete amerikanen
och viftar med en sedelbunt framför aboriginen.
Håller den vid liv
bara för att kunna fortsätta frossa på den.
 
På nätterna
förnedrar vi oss
förför varann
förökar oss
vaknar upp och förbannar oss själva
för att vi aldrig förnekar oss.
 
Mitt i allt: Aboriginerna.
Så naturliga att dom liksom
smälter ihop med staden.
 
En gång i tiden var deras kroppar långa, ståtliga.
Nu vaggar dom fram på gatorna
med uppsvällda ansikten
och trasiga tänder.
 
Deras kroppar har blivit till en mjuk, klumpig deg.
 
Och med samma uttryckslösa ansikten som hunden
ser dom på
när ännu en snabbmatsbutik slår upp portarna.
 
Vi köper solglasögon för att skydda oss från deras blickar.
Men i ögonvrån undgår vi inte att se
hur dom fortsätter vagga fram.
 
Ett klick!
Och ett livsöde har reducerats
till ett pittoreskt fotografi.
 
Man kan klistra in det i ett album
visa upp det för sina vänner
och utbrista:

Jag älskar dig ju.
Fast jag vet att du har blivit alldeles sönderknullad den senaste tiden.
Fast jag vet att du har blivit våldtagen, besprutad och släpad i smutsen
så vill jag ändå älska dig.
Vi behöver ju inte ta i så hårt.
Vi kan lixom bara ligga stilla i gröngräset, smeka varandra och säga…
Nej vi behöver inte prata.
Det räcker så.
 
Alla älskar dig så hårt och du har inte hål nog åt alla. För vissa vill knulla dig bakifrån och andra i munnen och alla är dom fast övertygade om att dom som knullar på ett annat sätt
på andra sidan jorden
dom knullar fel.
 
Och jag förstår dom såklart. Gatudemonstranterna som tar sina stenar och kastar och säger:
 
NEJ till mönstersex med politisk svångrem!
 
och…
 
JA till revolutionsknull utan gränser!
 
Dom gör ju det för att dom älskar dig. För att dom inte tål att se hur du blir våldtagen.
 
Men ibland undrar jag om dom tänker på att om man staplar massor av stenar ovanpå varandra blir det till slut till en hitlermur. Och har man väl byggt sig en hitlermur så är det svårt att se världen utanför och då kan man sitta innanför muren och ha sex utan gränser tills man dör.
 
Kanske är det så att om man älskar någon väldigt mycket så måste man utsätta den för lite smärta.
Kanske är det så.
Men innerst inne har jag den där naiva önskan om att folk en dag ska förstå att man inte behöver misshandla den man älskar.
Och sen låta alla knulla med dig på sitt sätt.
 
Det skulle liksom va skönast så.  

I had this very beautiful dream
last night.
It was a big party somewhere.
I think actually it was a birthday party.
Yeah, I'm quite sure it was a birthday party.
And there was people there.
And they were
laughing
singing
drinking.
I won't tell you the details.
I'll keep them to myself.
But I can tell you that it was the best birthday party I never been to.

And so I woke up
to this very bad dream
which lasted
20 years
1 month
and 11 days.

D'oh!

Köpte Fredrik Lindströms "jag är en sån som bara vill ligga med dig" igår. Den är överraskande bra. ibland blir jag lite irriterad på hans sätt att skriva men jag tror att det bara är för att det påminner så mycket om mitt eget sätt att skriva. Jag blev i alla fall inspirerad till att skriva en liten dikt.


Vi är på långsemester hemma hos livet.
"Kan jag inte få åka hem snart?
Jag har varit duktig och stått ut jättelänge nu."
Säger den gamle mannen och
rycker otåligt sköterskan i armen.
Precis som han ryckte mamma i armen
när dom var på helgbesök hos faster Märta.

Och han får samma svar, nu som då:
"Bara en liten stund till."

För ärligt talat händer det inte så mycket här.
Och när kakorna och vännerna har tagit slut
kan man lika gärna lägga ner.

Men just då
när man lessnat på alltihopa
kommer det alltid en ny skiva
eller en ny film
som man väntat jättelänge på.
Och då får man ju lov att
hålla sig vid liv en stund till.
Bara för att se hur det slutar.

Vi vill ju gärna lämna nåt spår efter oss.
kanske ett barn eller två.

Men inte skräpa ner alltför mycket.
Bara lite smulor i soffan
och på sin höjd
en spya i busken
efter kräftskivan.

När allt är över hänger vi upp handduken på kroken igen.
Och tackar artigt för oss.

"Det var trevligt att komma på besök
men jag tror inte jag skulle vilja bo här."

Raskt tvättar han händerna
drar skjortan över huvudet
och mosar ner den avtrubbade pitten
i dom förtrånga kalsongerna.
 
Fingrar som fortfarande luktar sperma
fumlar med slipsen
knyter den runt halsen
som en svart kobra.
 
Armbandsklockan fattar ett hårt tag
runt fettvalkarna.
Flottiga hårstrån försöker dölja flinten.
 
Han vässar tänderna mot spegeln
drar ett djupt andetag och slår upp
dörren.
 
”En ny dag med nya möjligheter!”
”Morgonstund har guld i mund!”
ekar i hans huvud.
 
Dörren blir kvar på glänt
och en ljusstråle
faller på det
som glömts kvar.
 
En naken kropp
på solkiga sidenlakan
med ett bultande hjärta.

 Although the sky was painted long ago
And at the moon someone already been
         One star is left for us to find
          And everything in between

Guvernören lutade sig över bordet
och drog några snabba, raka linjer på en karta.
Och så bröts det som varat i tusentals år.
 
Guvernören skrattade förnöjt åt sitt illdåd.
För han trodde att han lyckats tämja det obändiga Australien
genom att dela upp det i bekväma schackrutor.
 
Det är alltid vit som börjar att dra
och det går åtta svarta små niggerbönder
på drottning Victoria.
 
Inne i palatset är det kvalmigt och svalt
men på gatorna utanför kokar det.
 
Ett ordlöst vrål stiger ur tusentals tomma aboriginmunnar
 
?Såsom sprunget ur det mörkaste niggerhål!?
 
På våningen ovanför
lutar sig guvernörens dotter framåt
och drar åt korsetten.
 
Hennes ansikte skiftar färg
blir först rött
sedan blått
 
Precis som pojken
utanför fönstret
hoppar och hoppas
upp
upp
upp
upp
ner.
 
Samtidigt som han skriker
tills att lungorna brister:
I JUST WANT TO HOLD YOUR HAND!
 
Med ett snäpp lossnar korsetten
och något svart tränger in
genom dom dubbla fönsterglasen.
 
Vi bränner ritningarna
och flyr in i öknen.

Louis Armstrong brummelibrummar
på min radioapparat.
Som en annan baloo
lullar han runt bland disken
fyller den med gröna hav och blåa skyar.
 
Är det inte märkligt
att något amerikanskt
kan kännas så typiskt svenskt?
 
För mig är den här låten för evigt
P4
Kaffebryggare
Och regniga höstmorgnar i skolbussen.
 
It sure is a wonderful world?

Andas in.
Andas ut.
 
Jag är tillbaka i simhallen igen.
Som skalbaggar på rygg
ligger vi på golvet
och sprattlar med armar och ben.
 
Simhallen är som ett eget universum
uppbyggt av klor, simdynor och sockiplast.
 
I omklädningsrummet ekar städerskans ständiga ramsa:
”Ni behöver inte vara blyga, tror ni inte jag har sett pojksnoppar förut? Herregud vad många pojksnoppar jag har sett i mina dar!”
Det är verkligen helt otroligt vad många pojksnoppar hon har sett.
 
Senare i livet när vi lärt oss att simma

Genom fönsterglaset på andra sidan bassängen
ser jag gymnasieeleverna som sitter i cafeterian.  
 
Jag undrar om jag någonsin kommer komma dit.
Jag vet att det enda sättet är att fortsätta andas
In
och

 


 

När skolgårdsborgen inte längre räckte till
byggde vi vår egen av luft

Tillsammans klättrade vi upp i det högsta tornet
och såg ut över vårt rike

Vi såg det ändlösa fotbollsplanslandet långt därnere
med vitmålade gränser
och såg flyktingbarnen stå vid gränsen
och vänta på att få komma med i laget

Vi såg gymnastikduschghettot
där män skildes från möss
och klassrumskolonierna
där den allvetande diktatorn satt vid sin kateder

Och där och då så svor vi ett löfte
vi svor på att vi aldrig, aldrig skulle återvända dit
och vi kände hur vi växte
hur vi flög ifrån alla vilsna skolbarn
som fortfarande sprang runt efter en boll

Vi skrev vårt löfte i luft
men vinden blåste bort det
och vi fick skäll för att vi hade skolkat

Dom sa att vi borde veta bättre
Det var ju just det vi gjorde

Tallrikarna, besticken och kopparna:
diskade, sköljda och putsade
till de glänste som gammeldagspolerat silver.
Nu står de uppradade i diskstället
som soldater vid en inspektion.

Tröjorna, lakanen, byxorna och underkläderna:
Tvättade och tumlade.
Strukna och staplade i prydliga högar.
Golvet dammsugererat och skurat, köksbordet torkat och tömt.
Soporna är ute och posten är inne.
Var sak på sin plats.

Mitt universum är vitt.
Vitt som fluffmolnen.
Vitt som nysnön ute på gården.
Vitt som ett oskrivet papper.
Vitt, vitt, vitt!

Och där står du i hallen
med skitiga stövlar.

I busskön står människorna
tätt tryckta mot varandra.
 
Precis som behållarna
i mitt skafferi.
 
Den ena är sur
den andra söt.
 
Blanda oss och vi kan skapa nånting
 
vackert.