I Me Mine

Alla morgnar jag stod och väntade på en buss som aldrig kom och
alla hållplatser jag passerade för att inte bli som dom
som byggde vindskydd
när jag vek pappersflygplan
dom som fällde upp sina paraplyer
när jag satte mig ner på huk
och drack ur vattenpölarna

Det fanns en tid då jag var säker på min sak
det fanns en tid då jag kunde stå med ryggen rak
och peka finger mot dom som knäppte sina händer
håna dom som vände kappan efter vinden
men now I don't talk so loud
and now I don't seem so proud...

Det fanns en tid då allt var svart och vitt som
ett svart streck på den vita tavlan
ibland längtar jag tillbaka dit
som den där pojken som satt och såg ut genom fönstret
och längtade till att bli den jag är idag

En pojke som till slut började se nyanserna
som till slut såg att han inte var ensam om attt vara ensam

 Återigen vaknar jag med
sömngrusiga ögon
& igentorkade läppar
hjärnan ihopklibbad av snor
och lungorna fyllda av damm

Invirad i ett svettigt lakan
och någon sorts tom menlöshet
som en mumie
som blivit levande begravd
som en mumie
som byggde en pyramid av luft
och trodde verkligen att den skulle hålla
som en mumie
som varken vill eller vet hur han ska lära sig gå
för utmattad för att ens orka längta


Jag har aldrig lyckats hålla ordning på dagarna
bara tuggat i mig dom som man tuggar
kex
och så passerar en dag till
medan jag står och hyvlar ost
medan jag snyter mig
och håller mig fast i sängen
som en livmoder
eller dödsmoder
för att jag är för rädd för att konfrontera livet

Jag vet att jag inte är ensam
att alla har såna där dagar då dom står och hyvlar ost
och väntar på att någon ska knacka på fönstret
dom kanske till och med behövs
som någon sorts bränsle
men jag är rädd att jag ska fastna här
att hjärtat ska fortsätta slå taktfasta slag
och aldrig komma till ytterdörren

Jag minns alla kalendrar vi fick i skolan
en ny för varje år
och där vissa skrev upp prov och möten
ritade jag gubbar och skrev låtcitat
och där vissa följer raka landsvägar
går jag alltid vilse i skogen

Jag har alltid bott vid en landsväg
men ständigt missat bussen

I drömmarna står jag alltid på skolgården och andas
in styrka
men ut kommer ändå alltid rädslan

Rädslan för att bli vald sist
såväl på fotbollsplanen
som på högstadiediscot

Rädslan för alla dom som andades
ut styrka
som ett försvar
mot allt som var
främmande
bögigt
och estetiskt


*

Jag väcks ur mina drömmerier av att någon ropar mitt namn
det har blivit dags att äntra scenen igen

Jag spelar huvdrollen i
det existensialistiska dramat
"Kameleonten"
i alldeles för många akter

Jag svettas floder
och glömmer alltid vad jag ska säga
men trots det spelar jag så jävla bra
nästan som om det vore på riktigt...


*

Vi är alla lika rädda
enda skillnaden är att vissa
har rädslan stämplad i pannan
och andra gömmer den bakom
hockeyhjälmar och skydd

 Som jag minns det så snöade det alltid
alla dom där timmarna då jag
satt längst bak i klassrummet
stirrade ut genom fönstret
räknade sekunder istället för tal
och fyllde räknehäftet med låtcitat
istället för siffror

Mellan dom där fyra väggarna
var verkligheten alltid konstant
mellan dom där fyra väggarna
hade en fråga alltid bara ett rätt svar
och ibland ville jag skrika att det var fel
att livet var alldeles för mångfascetterat
för att hålla sig inom logikens stränga ramar

Ibland vill jag skrika
men istället nöjde jag mig med att le
för jag visste att så snart jag gick ut i korridoren igen
skulle lagarna sluta gälla
men du däremot skulle aldrig kunna ta dig därifrån
du var så
totalt
insnöad


Och än idag förstår jag inte riktigt
hur skolplanen kan ge så mycket utrymme
åt något som står inom parenteser

Plötsligt tror jag att jag har insett att världen bara är ett stort pussel, att vi bara är pusselbitar som nån Gud har spritt ut över jorden för att vi ska kunna ägna våra liv åt att leta runt efter den pusselbiten som vi hör ihop med för om han inte hade rört runt oss, om vi hade hört ihop från början hade livet blivit helt jävla meningslöst och vi hade stått still istället för att leta och vad är väl livet om inte ett enda letande, vad är ett svar utan en fråga och vad är det för vits med ett pussel som redan är färdiglagt?

Och så slipar vi våra vassa kanter för att kunna passa in bättre, för att inte sticka ut, så slipar vi kanterna i tron att vi kommer ha lättare att hitta den pusselbiten vi hör ihop med om vi inte är så jävla klumpiga och oformliga, så slipar vi kanterna och förstår aldrig att pusslet hela tiden byter skepnad, att det hela tiden byter motiv men ändå ständigt är lika jävla sanslöst vackert...

Eller så går vi och tror att vi är den unika pusselbiten, pusselbiten som ska binda samman hela mänskligheten, pusselbiten som ska göra oss till ett igen men om vi lyfter blicken en aning ser vi alla andra pusselbitarna som också tror dom är unika och vi ser att alla pusselbitarna är lika viktiga och vi ser att pusslet aldrig kommer bli helt att vi kommer att fortsätta pussla till och med när vi sitter på ålderdomshemmet kommer vi fortsätta pussla vi kommer fortsätta lägga ihop bit för bit för bit och när vi tror att vi nästan är klara, att vi äntligen har kommat lösningen på spåret, att vi kommer vakna upp nästa dag med pusslet utlagt framför oss på golvet då...

dör vi bara.

Och när jag tror mig ha insett det där kan jag känna hur jag lyfter, hur jag ser hela pusselvärlden breda ut sig framför mina fötter, jag ser alla vilsna pusslare pussla runt, runt, runt och för ett ögonblick tror jag att jag står över det där att jag är ett ufo på studieresa att jag är biten som inte fyller någon funktion...

men när jag kretsar runt uppe bland molnen i jakt på en planet där jag hör hemma får jag plötsligt syn på dig och då vet jag att..



jag vill pussla med dig
jag vill pussas med dig

Ängslan
alltid denna ängslan
för att komma försent
för att inte vara på plats
där det händer
när det händer
rädslan för att inte finnas där och
hålla dina händer
skrika:
Nu är vi här!
Nu är vi här!
Nu är vi här!

Men var är vi?

Rädslan
alltid denna rädslan
för att stå kvar på skolgården
och vissla på en melodi
från förra året
medan alla dom andra barnen går förbi
skakar på huvudet och muttrar att
det är rysk pianojazz som är det nya svarta




Jag vill tro att det är nyfikenheten
och inte rädslan som driver mig
och det är väl så det är också
för det mesta

men den äter upp mig när jag ligger i min säng
och Gud det gör så ont
att nåt så nära kan va så långt bort


Vissa dricker kaffe
andra röker cigg
och även om jag inte använder
just dom substituten
är jag likadan
jag är också beroende
av pulsen
jag är också beroende
av att klättra upp på hustaken
springa längs midnattgatorna
bada nakenbad
och bli full på hembränt i folkets park

Rädslan för att sluta som
en bitter ironistnazist
som klappar på huvudet och säger:
Vi har alla varit små
och vi ska alla en gång bli
gamla
bittra
och bortglömda


men vad gör det?
Vi har bara chansen att springa barfota
fyra månader om året
så låt mig göra det nu
låt mig dansa
låt mig explodera
om och om igen
så lovar jag
att ligga still och andas djupt
hela vintern


För det är livet som är grejen
i år igen...

Jag har inte skrivit så mycket här på sistonde. Det beror mest på att jag skriver dagbok på helgon.net, skriver dikter på poeter.se och så skriver jag lite låtar också med något så gammeldags som papper och penna. Dessutom tror jag inte min blogg har särskilt många besökare och då känns det ju mindre roligt att skriva. Men nu har jag i alla fall fått några kommentarer dom senaste dagarna och det tyder ju på att det är someone out there som läser vad jag skriver ändå. Och då vill jag ju inte och göra someone besviken utan får hålla skenet uppe och skriva lite.

Okej, nu till saken. jag har fått en ny favoritpoet. Någon som kallar sig för "livet" på poeter.se och ibland skriver så bra att klockorna stannar. Ett exempel:


Vad händer med dom som inte skriker?

jag vill gå
längs midnattsgatorna
jag vill att du ska gå
längs midnattsgatorna
jag vill att vi ska gå
längs midnattsgatorna


jag vill känna lukten av kvällen. och folkölen.
höra musiken från restaurangen. känna konsistensen av
hårgele och jeans.

men jag är inte jag. du är inte du. det finns inget vi och det är
dagsljus.



Hur man kan få något så enkelt att bli vackert alltså, det är en gåta. Det är rubriken, och det är det där med hårgele och jeans och det är så himla fint.


Förresten har jag skrivit en sång idag, en väldigt glad och käck melodi. Den kommer en bli en hit!

 En del människor säger att utseendet inte spelar någon roll

Jag säger: det spelar visst roll

Klart att det spelar roll
precis som lukten av dig spelar roll
precis som smaken av din tunga i min mun spelar roll
precis som att vilken tröja du väljer att ta på dig spelar roll


Vi är bara djur
och allt spelar roll.


En del människor putsar sina skal varje dag
och jag föraktar dom inte
det är ju det enda vi har

Jag tror bara att dom börjar i fel ände

För hjärtslagen
magkänslan
och hjärnspökena
avslöjar oss ändå




Är det bara jag som tycker att
starkt sminkade människor
lyser av rädsla
dom går genom livet som
starkt blinkande stopljus

Med lager på lager av smink och krämer
tror dom att dom kan dölja bucklorna och skavankerna
som att det var där felen låg

Men ser ni inte att buckliga ytor är intressantare än släta?
Ser ni inte att kroppstemperaturen lyser igenom
och gör kropparna
inbjudande istället för motbjudande?




Men kanske kommer det alltid att vara så att
vissa människor ler för att dom tror att dom är vackra
och andra blir vackra för att dom ler

Du avbröt dig mitt i en mening.

Stumt såg du på mig
och på min rynkade panna.

Som en konstnär som upptäcker att hans
byggnadsverk blivit till
en mur
istället för
en bro.







Tystnaden bröts slutligen av ett gapskratt

med fyra fräcka ord
blåste du ner muren
och bron planade återigen ut sig
framför våra fötter.


När vi kom över till andra sidan
såg vi att orden som fram till nu
varit kittet i våra liv
inte längre behövdes.


Vi slängde murslevarna åt sidan
och sen älskade vi i gröngräset.

På min svart-vita färgteve
har nyanserna suddats ut för länge sen
bara svaga konturer av det som var
finns kvar


Dom nya gränserna dras
med raka tydliga streck




Men inne i mig surrar en projektor
fortfarande

scener från ett liv som aldrig kom
men som ändå alltid funnits här
ett liv
som alltid var mycket verkligare
än verkligheten

 *

Jag vill att du slutar fråga efter
vad som är verkligt och vad som är på låtsas
som om det spelade någon roll


låtsaskompisar behöver också födas
för annars dör dom

*

Världen består bara av färger
och ändå finns det dom som envisas med
att måla upp den i en svart del och en vit

Och ibland krävs det att
man blundar för att se

färgerna

Jag cyklar runt här ibland
nyförälskade par
parkbänksalkisar
bortsprungna katter
blomvattnande tanter
självsäkra kids

och undrar var jag passar in

Hela livet har jag pendlat mellan olika världar
och skickligt manövrerat dom
rädd för krockarna
och dom röda märkena i
ansiktet

Men det är vid krockarna
som liv uppstår
och det är när vårt vita skal
täcks av skrubbsår och rodnader
som vi kan se oss själva i spegeln
utan att skämmas

Jag vet det
men ändå
saxar jag mig vidare genom livet
plingar lite på klockan
så att dom ska lämna plats

för här kommer jag
och jag vet vart jag ska
inte alls

 New York,
You're a fucking bitch!

You're a fucking cunt!

You're a bad motherfucker!

But guess what...
I'm fucking love you.

New York
du är porten till
"The Land of Hope and Dreams".
Och när man kommer in i dig kan man se
Frihetsgudinnan som
egentligen är ett fnask
stå där i hörnet av 53rd & 3rd Street
och suga av den store vite mannen
som kom och våldtog dig.

Snabbt och hårt.

Och precis som en hora
kan jag bara älska dig och förakta dig på
en och samma gång.

New York
staden där allt är större än störst
där dom har råttor stora som katter
sägs det,
men det är så mycket som sägs för
New York är ryktenas stad,
ryktena som snurrar runt på Manhattan
som dom gula taxibilarna åker runt, runt, runt
och plockar bara upp dom som syns
för den som inte syns finns inte
men ändå är det dom osynliga delarna
som gör dig levande och
som verkligen gör dig större än alla andra städer.

Broadway
där alla drömmar går i uppfyllelse eller i kras
och spelar det egentligen någon roll vilket?
För New York är staden där det händer.
New York är staden där varje steg du tar
känns som att balansera på en knivsegg
som Paul Auster sa
när han gick runt i dig
och skrev dina historier
tillsammans med hiphoparna
som sprejade din story på väggarna.

Greenwich Village
dit Bob Dylan kom
med blåa ögon
som snart var gråa
av damm och sot
för du är en sån stad
du är staden där man aldrig kan slå rot
där man hela tiden måste vara på sin vakt
mot allt och alla
för när som helst
kan vad som helst hända.

Staden där ett gäng kids
som kallade sig för The Strokes
gick från att vara några skitiga ungar i converse
till att bli världens största band
på en natt
men nästa dag
var dom fortfarande bara
några skitiga ungar i converse.

New York, New York, New york
fattar du hur mycket jag älskar dig?
Fattar du hur mycket jag hatar dig?
Och fattar du hur mycket jag hatar att jag älskar dig?

En vän flög till New York
kom tillbaka och sa att det är inte USA
det är inte USA sa han
för det är så mycket mer.
Det är Little Italy
och China Town
och afrikaner
och jamaicaner
och sydamerikaner
och svenska turister
och man tror att man ska få se
Al Pacino
eller Robert De Niro
stå i ett gathörn
men det gör man inte för
New York är staden där
dom kända ansiktena försvinner
och blir ett med staden.

New York
där vintrarna är kalla som satan
och somrarna heta som stryk
där barfotatjejerna
sitter på motorhuvarna
med en varm öl i handen
och glor likgiltigt
på grabbarna som viker upp jeansen
och gör sig beredda för
ännu en natt i stadens djungel.

New York
där hiphop-snubbarna
går fram och säger:
Yo, whazz up man?
till Woody Allen
som går längsmed gatorna
med pannan i djupa veck.
Staden där silikonpattarna
krockar med dom högbröstade idealen.

Chelsea Hotel
där Leonard Cohen
satt i sin regnrock som fick honom
att se ut som en spindel
och skrev sånger
till alla kvinnor han mött
och där Sid Vicious
tog livet av sig.

New York
med Central Park
where you should never go when it's dark
men dit alla paren söker sig ändå
för att ha varit där
för att ha känt på spänningen som
vibrerar i luften
varje natt when it's dark.

New York
med ditt Ground Zero
som ett hål i ditt hjärta
som ett hål i hjärtat på horan
som ett straff för att hon vek ut sig
som ett straff för att hon trodde att hon
var störst bäst & vackrast
och blev fotograferad på alla tidningsomslag.
Och dom ska bygga ett monument på Ground Zero
har jag hört
ett monument som visar att du har rest dig
att du har gjort comeback
att du inte låter dig krossas
precis som Elvis reste sig,
precis som Dylan reste sig,
precis som Muhammed Ali reste sig,
när alla trodde att dom var ute för räkning.
Precis som New Orleans reste sig ur spillrorna
och du är som New Orleans
fast utan jazzen
men med en stadig puls
i ditt trasiga hjärta.

New York
med Harlem, Bronx & Brooklyn.
Jag känner varje del av dig som om du var en del
av min kropp
trots att jag aldrig varit i dig
eller kanske just därför.
Jag har alltid älskat dig
utan att någonsin fråga mig varför
som man kan älska något förbehållslöst
som barnet älskar bröstet
som tjackpundaren älskar sin barndom.



Start spreading the news
I'm leaving today
I want to be a part of it
BLAM!
New York, New York.
If you can make it there
you'll make it anywhere
it's up to you
New York
New York
New York...

New York, I tell you:
you're a fucking bitch
but I guess you know that by now.

New York - I love You

Jag ville bara att du skulle veta det
för om vi aldrig ses,
om jag aldrig träffar dig
och kan se dig i ögonen,
vill jag att du ska minnas vad jag sagt;
I love you
very
very
very
much.

 Ett ljud är ju ingenting.

Man måste placera in det i något sammanhang för att det ska kunna få någon betydelse.

Ett ord är inte heller någonting.
Det är först när man har satt ihop orden till en mening som de kan få någon mening.

Men en mening förändrar ingenting.
Först måste man sätta ihop meningarna till ett politiskt brandtal om makt och frihet och förtryck och jämlikhet och revolution och röda flaggor och krossa kapitalet! krossakrossakrossa...

Och ändå...

Dina ljud berör mig mer än all politik i världen.

 Det är inte meningen att ni ska förstå
meningen är att ni ska se på
och sedan bara gå

vidare
som om inget har hänt.

Men med lättare steg.

För det är frågorna som får oss att gå
och det är svaren som får oss att stå still.

Men tro inte att ingenting har hänt
för det har det.
Allt händer hela tiden
utom när ni tror er ha förstått.

I början var det en smula rörande

Med yxor, taggtråd och uppkavlade ärmar
trodde dom att dom skulle kunna betvinga
det som fött dom.

Som ett ivrigt barn övertygat om
Att han kan brotta ner sin far.

Men när barnet kom upp i tonåren
Blev allt plötsligt väldigt otäckt.
Yxorna byttes mot atombomber
och med en mustasch som fladdrade i vinden
förkunnade deras ledare
att det var slut på lektiden.
Det var dags för effektivitet.

Först när det sedan länge var försent