I Me Mine

I förrgår läste jag något som fick mig att gnugga mig i ögonen och nypa mig i armen för att se om det verkligen var sant. "bob hund är tillbaka!" stod det. Den 1:a September spelar dom på Debaser i Stockholm.
Jag har väntat så länge på den här dagen för trots att det sitter en rökande hund på mitt vänsterbröst sen ett halvår tillbaka har jag fortfarande inte sett dom live. Jag har visserligen sett alla medlemmarna på en scen en gång men då var det som Bergman Rock. Det var visserligen en skitbra spelning, men ändå. Det är inte samma sak. Ni tycker kanske att det är märkligt att jag inte sett bob hund live eftersom dom har gjort fler spelningar än dom flesta band. Men jag började inte lyssna ordentligt på bob hund förrän vintern 2002/2003, när jag gick i 2:an på gymnasiet (under stark påverkan av Markus och Petter som gick i min klass då, och för det är jag dom evigt tacksam).
2003 gjorde dom bara fem spelningar om jag inte minns fel. Jag hade först tänkt åka och se dom på Gröna Lund, men det blev inte av. Sen såg jag att dom skulle komma till Karlstad och spela och såg fram emot det. Men någon vecka innan konserten såg jag att det skulle vara 20-årsgräns. Jag hade precis fyllt 18. Och efter den konserten har medlemmarna ägnat sig åt Bergman Rock och Sci-Fi Skåne. Fram till nu.

I nuläget är det här den enda konserten som har annonserats ut. Men förhoppningsvis får dom mersmak efter den här konserten och åker ut på turné. Egentligen borde jag kanske utgå ifrån att dom gör det och gå och se dom nån annan gång. Den 1:a September är nämligen den dagen jag börjar på Kulturvetarprogrammet också. Och det känns lite dumt att inte vara där första dagen. I och för sig tror jag inte att det är några problem om jag ringer och säger att jag inte kan komma. Men ändå. Jag vågar inte riktigt chansa på att dom gör fler spelningar heller. Det skulle kännas så jävla surt om det visar sig att det här är den enda konserten dom gör i år. Dessutom skulle vara det rätt coolt att se dom på just Debaser. Å andra sidan har jag inte så jävla gott om pengar...

Ja, ja jag ska försöka bestämma mig imorgon.

Okej. Så här ser min topplista över dom bästa skivorna jag har hört ut den 21:a Augusti 2006. Jag har svettats en del över den här listan. Lita dock inte på att jag tycker likadant om du frågar mig om en vecka.


25. Magnetic Fields - 69 Love Songs
24. Broder Daniel - Forever
23. Neutral Milk Hotel - In An Aeroplane Over The Sea
22. Dexy's Midnight Runners - Too-Rye-Ay
21. The Beatles - The Beatles (The White Album)
20. Ed Harcourt - Here Be Monsters
19. Bear Quartet - Angry Brigade
18. The Beach Boys - Pet Sounds
17. Ludvig van Beethoven (piano: John Ogdon) - Piano Sonatas: Moonlight, Pathetique, Apassionata
16. Nick Drake - Bryter Layter
15. Jan Johansson - Jazz på svenska/Jazz på ryska
14. bob hund - 10 år bakåt - 100 år framåt
13. Bob Dylan - Blonde On Blonde
12. Radio Dept. - Lesser Matters
11. Bruce Springsteen - The Wild, The Innocent & The E-Street Shuffle
10. Jens Lekman - "When I Said I Wanted To Be Your Dog"
9. Aretha Franklin - Lady Soul
8. Ed Harcourt - Maplewood
7. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
6. Bruce Springsteen - Darkness On The Edge of Town
5. bob hund - bob hund
4. Tom Waits - Closing Time
3. The Supremes - Greatest Hits
2. Bruce Springsteen - Born To Run
1. Håkan Hellström - Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg  

 Om du inte syns finns du inte så
borde även motsatsen gälla
om du inte finns syns du inte
men det går utmärkt att synas utan att leva
det går utmärkt att skrika sig hes utan att det kommer några ord

OCH DET GÅR SÅ JÄVLA BRA ATT SKRIVA UPPRIVNA DIKTER
MED VERSALER OCH EN VÄLDIG MASSA ORD
OCH SLÄNGA IN LITE POPKULTURELLA REFERENSER
OCH TROTS DET ÄNDÅ FÅ VÄLDIGT LITE SAGT!

So come on baby, let's do it!


Aftonhoran har tagit på sig en ny klänning ikväll
men stenansiktet bakom bokstäverna är detsamma
och vad tjänar det till att ens försöka hålla den uppe?
Vi vet ju att den ändå kommer gå upp i någonstans i mitten
men likväl försöker hon stå där med huvudet högt
och bara bröst
och snusförnuftigt säger hon att
"Utseendet har ingen betydelse. Alla är lika mycket värda"
men så kan bara någon säga
som vet att folk kämpar för att bli hennes vän
alla vi andra som någon gång har försökt nå fram
utan att bli hörda vet att
om du inte syns finns du inte
men det går fortfarande utmärkt att synas utan att leva


Och bakom orangea skärmar sitter tolvåringar
och slösar bort sina liv och sina pengar
och aldrig har det väl varit så lätt att stjäla godis från småbarn


På radion hör jag hur finansminstern
pratar om lågkonjukturen
och jag har aldrig riktigt förstått vad det är
bara att det är något oerhört farligt
den finns alltid där som ett stort mörkt hot
och man ska passa sig jävligt noga för den
precis som man ska passa sig för
skäggiga gubbar från öster
sol
mat
och dricksvatten



Du ska passa dig jävligt noga för att leva
lille vän
för förr eller senare leder det till döden



Men jag har aldrig kunnat lita på någon
som inte litar på någon



Jag skulle kunna skrika tillbaka
men jag orkar inte
och hur skulle jag kunna överrösta
detta konstanta muller
som ett tinnitus i öronen
enda chansen är att försöka ignorera det
att se åt något annat håll
att lägga sig platt på marken
och säga:
Kom

Kom, viska mitt namn

 Nu är det bara du och jag, ensamheten
du lever tätt inpå mig
som en parasit
lever du på mig

Jag höjer glaset till din ära
och som två gamla bröder
skålar vi
och sen dricker jag dig full

Man kan nästan säga att jag lever av dig
för varje glas vi dricker tillsammans
blir jag lite starkare
du blir lite svagare

Och jag överlever dig

Snart är du bara en födelsefläck
en fläck som jag sällan ser
men som vägrar att försvinna
snart är du bara en bottensats
en bitter eftersmak i gommen

Om vi skulle ta och göra upp en gång för alla?
vi låser in oss i ett rum
och stannar där tills
en av oss försvinner för gott

Jag kan se det framför mig
hur vi står där
jag skrattar dig i ansiktet
kastar mig mot dina väggar och vrålar:

Kom igen då!
Är det allt du har att ge?!
Är det allt du har?
Var det allt som var?





Ensamhet, ensamhet
vad skulle jag ta mig till utan dig?

 Ge mig en skyltdocka
och jag ska älska den till liv

Ge mig en nertuggad blyertspenna
och jag ska klottra ner
mitt livs novell

Ge mig ett liv
och jag lovar att förstöra det

Morrissey i Nöjesfabriken, Karlstad
8:e Augusti
Betyg: 4/5

Innan jag kan recensera den här konserten måste jag berätta var jag står i fallet The Smiths/Morrissey. Jag är inget hardcorefan, jag har gillat The Smiths ända sen jag hörde dom för första gången men det har alltid funnits band och artister som har betytt så mycket mer för mig. Jag tror jag köpte The Queen Is Dead när jag gick i ettan på gymnasiet. Någon gång i samma veva köpte jag även London Calling och Sergeant Pepper's Lonley Hearts Club Band  eftersom det var skivor man skulle ha. Jag tyckte sånt var viktigt på den tiden. Lyssnade en del på The Queen Is Dead och gillade en del låtar medan andra bara framstod som fullkomligt obegripliga. Ungefär två år senare köpte jag Morrissey's You Are The Quarry och en singelsamling med The Smiths. The Smiths storhet klarnade lite genom samlingskivan och även You're The Quarry hade sina höjdpunkter men också en del mediokra låtar. Ett tag senare införskaffade jag även Vauxhall & I och Viva Hate. Det är där jag befinner mig än idag. Morrissey är i mina ögon fortfarande en bra artist och en briljant underhållare men jag har läst om dom riktiga fansen och jag kan inte påstå att jag tillhör dom.

Därför beger jag mig till Nöjesfabriken utan några skyhöga förväntningar. Men redan när jag kommer dit känner jag på mig att det kommer bli en minnesvärd kväll. Istället för den sedvanliga discomusiken spelas klassisk pianomusik i bortemot två timmar innan konserten. Det känns inte så tjatigt som man skulle kunna tro utan mer som att vi sakta vaggas in i rätt stämning.

Som förband spelar en synthtjej som heter Kristeen Young och som jag aldrig hört tidigare. Jag tror aldrig jag har sett en så påtagligt drogpåverkad person på en scen tidigare (jag har förvisso aldrig sett Pete Doherty uppträda) men trots det låter det väldigt bra. Framförallt för det snygga samspelet med den trummis som kompar henne. Det är en ovanlig sättning och resultatet blir ovanlig musik, men efter en rätt kort stund blir det tyvärr rätt tjatigt och enformigt.

När "Sweden" Patrick Morrissey, som han kallar sig ikväll, slutligen äntrar scenen slås jag av  två saker. Dels av hur jävla engelsk han är ända ut i fingerspetsarna. Och dels av att han faktiskt är en av dom få popartisterna med humor. Han kompband har kvällen till ära klätt sig i Sverige t-shirtar som det står "Tre Kronor" och "Made In Sweden" på. Han öppnar med en låt som jag aldrig har hört förut men jag har som sagt var inte lyssnat så hysteriskt mycket på Morrissey. Därefter följer en blandning av hits och lite mindre kända låtar. Från den senaste skivan Ringleader of The Tormentors spelar han såklart singeln You have Killed Me och även Life Is A Pigsty (säkert också någon mer låt som jag inte känner igen eftersom jag knappt har lyssnat på den). Flera av kvällens låtar är tagna från You Are The Quarry vilket både jag och många i publiken verkar uppskatta. Let Me Kiss You låter mycket bättre än på skiva och Irish Blood, English Heart är helt sanslöst bra.

Dom allra största The Smiths-hitsen som "There Is A Light That Never Goes Out" och "Heaven Knows I'm Misserable Now" spelas inte ikväll och även om jag är lite besviken över det kan jag förstå om han har tröttnat på dom. Men han flirtar ändå lite med The Smiths-älskarna när han spelar Girlfriend In A Coma och How Soon Is Now (kvällen innan ska han också ha spelat Panic).

Mellansnacket är under hela konserten riktigt underhållande. Vid ett tillfälle kastar någon upp en t-shirt på scenen men en handskriven text på. Morrissey tar upp den, himlar med ögonen och säger "Oh, that's so embarresing. If anybody wants it you can have it" Sen slänger han ut den i publikhavet igen. Men när någon sträcker upp en lp-singel till honom tar han emot den och lägger den åt sidan. Vid ett annat tillfälle säger han något i stil med "Both of my latest records have done very well in Sweden. But Sweden is also one of the countries  with the highest suicide rate. I wonder why these depressive people wants to hear my music. Can you explain that to me?" Han räcker ut mikrofonen i publiken och en tjej säger: "Because people need to hear your music and it makes them feel better." Morrissey himlar återigen med ögonen men jag tror han ändå känner sig lycklig över att få höra det.

I sista låten innan extranumren åker skjortan av och Morrissey visar upp sitt håriga bröst. Han kastar ut skjortan i publiken och den rivs givetvis i stycken.
Som sista extranummer spelar han "First of The gang to Die", lokalen kokar och för ett ögonblick känns det som jag trots allt är en av dom. Fansen. Så släcks scenen ner och jag lämnar lokalen med en känsla av overklighet.

Från det ena till det andra. Jag nämnde att jag har lätt för att komma ihåg låttexter. Ofta kan man ju komma på sig själv med att halvsjunga på någon rätt  fruktansvärd låt och sen snabbt se sig om över axeln för att kontrollera att ingen märkte det. Men det är ju skillnad på sånt man kommer ihåg mot sin vilja och sånt man kommer ihåg för att det är så bra så man helt enkelt inte kan glömma det. Det finns vissa texter som jag har tatuerade på insidan av ögonlocken. Det finns vissa texter som jag inte kommer glömma om jag så blir hundra år. Det finns vissa texter. Ni har säkert hört dom förut men här kommer dom igen som en påminnelse om vad allt egentligen handlar om när ni har gått vilse bland ettor och nollor och ord utan innehåll.


"Together, Wendy, we can live with the sadness
I love you with all the madness in my soul
someday girl, I don't know when
we're gonna get to that place where we really want to go
and we'll walk in the sun
but til then, tramps like us
baby we were born to run"

Bruce Springsteen - Born To Run


"You have never been in love
until you seen the dawn rise
behind the home for the blind"

Morrissey - First of The Gang To Die


"Skyll dig själv, inget händer här
men det gör ingenting
om dina händer är här
Skyll dig själv, för folk vill gärna lära känna dig
men nej
för jag har inte sett nån som dig än
vi är förlorare vi två
sen vi var 17, 17 år."

Håkan Hellström - Vi två, 17 år


"Du kan höra en röst
och den rösten den är din
den talar ofta och gärna
tonen den är fin
men vad är det du säger?

Du kan se ett par skor
dom är ute och går
dom är ute och går
och det kanske blir vår

Just nu är vi här
just nu är vi här
men var är vi?
men var är vi?"

bob hund - Nu är vi här! Nu är vi här! Nu är  vi här! Var är vi?



"This is how it works:
you're young until you're not
you love until you don't
you try until you can't
you laugh until you cry
you cry until you laugh
and everyone must breathe
until their dying breath

No, this is how it works
you peer inside yourself
you take the things you like
and try to love the things you took
and then you take that love you made
and try to stick it into some
someone else's heart
pumping someone elses blood
and walking arm in arm
you hope it don't get harmed
but even if it does
you just do it all again"

Regina Spektor - TV On The Radio


"I had a friend, a girl who looked sort of like a guy
I can't forget her dark painful eyes
when they burned her with a cigarett lighter
when the cops came they had to untie her
another girl was free to grow up a cynical writer

But it's hard to stay mad when there's so much beauty
an open window, someone's playing tuti frutti
it's a sweet summer's night on Hammer Hill"

Jens Lekman - A Sweet Summer Night On Hammer Hill


Också kanske hundra till. Men jag orkar inte mer just nu. Jag är redan fylld till bredden av alla känslor på en och samma gång. Nej, förlåt. Per Gessle hör inte hemma i den här texten. Men i alla fall.

På tisdag är det klubbspelning med ingen mindre än Mr. Morrissey i Karlstad.
På onsdag åker jag till Emmabodafestivalen.
Jag tror jag är lycklig. Jag tror faktiskt det.

Jag är väldigt tankspridd av mig. Alla som har träffat mig kan intyga det. Jag är så pass tankspridd att en del i min omgivning skämtar om det. Men ni måste förstå att jag är ju inte tankspridd för att jag vill vara det, varje dag kämpar jag med att komma ihåg saker. Men det är inte så lätt. Det handlar inte om koncentrationssvårigheter om ni nu tror det.  Jag kan koncentrera mig om jag verkligen vill. Antagligen handlar det mest om intresse. Jag är bra på sånt som vissa människor kategoriserar som värdelöst vetande. Anledningen är den att i nio fall av tio är värdelöst vetande mycket roligare än det som samma människor anser vara nyttigt och värdefullt vetande. Och därför är det enligt mitt sätt att se på det också viktigare. Det kanske låter naivt men jag är ju rätt naiv.

Exempel på saker som jag är bra på att komma ihåg:

* Regentlängder -  När jag var liten memorerade jag alla svenska kungars regeringsperioder utan problem. Åratal överhuvudtaget har jag ganska lätt för att komma ihåg. Och det är ju lite konstigt eftersom jag inte kommer ihåg telefonnumer, portkoder, bankomatkoder m.m. särskilt länge. men jag tror det beror på att jag måste ha en bild, någonting koppla ihop siffrorna med. Annars blir det just bara siffror och siffror är matte och matte är tråkigt.

* Serietidningar - trots att jag nu inte läser Fantomen särskilt ofta kan jag, om någon skulle fråga, säga i vilken tidning ett visst äventyr utspelar sig i om det rör sig om perioden 1994-2000. Också kan jag allt, och det menar jag verkligen allt, om rätt många serier. Till exempel Asterix, Tintin, Kalle Anka och några till.

* Låttexter - Jag har helt enkelt väldigt lätt för att memorera låtrader.

Alla morgnar jag stod och väntade på en buss som aldrig kom och
alla hållplatser jag passerade för att inte bli som dom
som byggde vindskydd
när jag vek pappersflygplan
dom som fällde upp sina paraplyer
när jag satte mig ner på huk
och drack ur vattenpölarna

Det fanns en tid då jag var säker på min sak
det fanns en tid då jag kunde stå med ryggen rak
och peka finger mot dom som knäppte sina händer
håna dom som vände kappan efter vinden
men now I don't talk so loud
and now I don't seem so proud...

Det fanns en tid då allt var svart och vitt som
ett svart streck på den vita tavlan
ibland längtar jag tillbaka dit
som den där pojken som satt och såg ut genom fönstret
och längtade till att bli den jag är idag

En pojke som till slut började se nyanserna
som till slut såg att han inte var ensam om attt vara ensam