I Me Mine

Plötsligt tror jag att jag har insett att världen bara är ett stort pussel, att vi bara är pusselbitar som nån Gud har spritt ut över jorden för att vi ska kunna ägna våra liv åt att leta runt efter den pusselbiten som vi hör ihop med för om han inte hade rört runt oss, om vi hade hört ihop från början hade livet blivit helt jävla meningslöst och vi hade stått still istället för att leta och vad är väl livet om inte ett enda letande, vad är ett svar utan en fråga och vad är det för vits med ett pussel som redan är färdiglagt?

Och så slipar vi våra vassa kanter för att kunna passa in bättre, för att inte sticka ut, så slipar vi kanterna i tron att vi kommer ha lättare att hitta den pusselbiten vi hör ihop med om vi inte är så jävla klumpiga och oformliga, så slipar vi kanterna och förstår aldrig att pusslet hela tiden byter skepnad, att det hela tiden byter motiv men ändå ständigt är lika jävla sanslöst vackert...

Eller så går vi och tror att vi är den unika pusselbiten, pusselbiten som ska binda samman hela mänskligheten, pusselbiten som ska göra oss till ett igen men om vi lyfter blicken en aning ser vi alla andra pusselbitarna som också tror dom är unika och vi ser att alla pusselbitarna är lika viktiga och vi ser att pusslet aldrig kommer bli helt att vi kommer att fortsätta pussla till och med när vi sitter på ålderdomshemmet kommer vi fortsätta pussla vi kommer fortsätta lägga ihop bit för bit för bit och när vi tror att vi nästan är klara, att vi äntligen har kommat lösningen på spåret, att vi kommer vakna upp nästa dag med pusslet utlagt framför oss på golvet då...

dör vi bara.

Och när jag tror mig ha insett det där kan jag känna hur jag lyfter, hur jag ser hela pusselvärlden breda ut sig framför mina fötter, jag ser alla vilsna pusslare pussla runt, runt, runt och för ett ögonblick tror jag att jag står över det där att jag är ett ufo på studieresa att jag är biten som inte fyller någon funktion...

men när jag kretsar runt uppe bland molnen i jakt på en planet där jag hör hemma får jag plötsligt syn på dig och då vet jag att..



jag vill pussla med dig
jag vill pussas med dig

 Jag sov nästan ingenting i natt. Låg i något sorts dvalatillstånd hela natten och tänkte en massa. Jag får oftast mycket idéer sent på natten, idéer som verkar väldigt geniala när dom kläcks men som inte ter sig fullt så fantastiska i dagsljus. När jag får någon sån där idé (det kan vara en romanidé, ett utkast till en dikt eller någon filosofisk tanke) vet jag att det är hopplöst att försöka sova. Jag kommer inte kunna somna förän jag har gått upp och skrivit ner allting, jag måste få ut det ur hjärnan på något sätt annars fortsätter det bara att cirkulera runt, runt.
Inatt skrev jag ingenting, men jag tänkte som sagt en jävla massa och till slut lyckades jag ändå somna. Nu ska jag försöka skriva ner någonting smart om allt det jag låg och tänkte på och det kommer säkert bli väldigt flummigt och väldigt långt. Så nu är ni varnade.

Människorna är ju rätt konstiga djur. Så lika, men ändå så olika. Om man vill vara lite pretentiös och använda sig av metaforer kan man säga att mänskligheten bara är ett stort pussel och att vi ägnar hela livet åt att leta efter den där pusselbiten som vi passar ihop med. Men om vi nu är pusselbitar så är våra former inte helt beständiga, vi kan slipa våra kanter så vi ska passa ihop bättre men egentligen kanske vi inte ska göra det så mycket, vi kanske ska ta vara på våra udda sidor, det är kanske på det sättet som vi verkligen kan passa ihop.

Ta musik till exempel. Det handlar ju mycket om identifiering. Det handlar om att finna sig själv i texterna osv. men samtidigt bör det innehålla något oväntat, något som man inte visste att man tyckte om, något som man kanske till och med stör sig på till att börja med men som man efter hand lär sig att gilla. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Håkan Hellström på radio, jag tror jag gick i nian eller nåt då. Jag tyckte i alla fall att det lät jävligt dåligt då, eller egentligen gjorde jag nog inte det, jag tyckte att det var bra men jag förstod inte varför jag tyckte det var bra och just därför störde jag mig på det. Och så där är det ju med allting, vi dras till folk som liknar oss själva men samtidigt så bör det nästan finnas något som stör och irriterar. Egenheter som vi lär oss att uppskatta. Jag tror att det alltid måste finnas någon sorts balans mellan trygghet och nyfikenhet i livet. Man måste kunna luta sig bakåt och gå framåt på en och samma gång. (Ja, det där lät som en klichée, jag veeet).

Det är lite märkligt också att dom här små sakerna som skiljer oss åt kan leda till så mycket hat. Jag tar musik som exempel igen. Att man kan ogilla en person så mycket bara på grund av vilken musiksmak han/hon har (det är kanske inte så för alla, det finns ju såna där hemska ”allätare” också men jag pratar om mig själv nu). Man kan ju säga att musik bara handlar om olika smaker men jag tror inte att det är fullt så enkelt. Jag ogillar ju inte en person för vilken mat den gillar t.ex. Jag går ju inte runt och hatar folk som gillar surströmming (även om jag har svårt att förstå hur man kan göra det) däremot kan jag irritera mig enormt på folk som lyssnar på dansbandsmusik och schlager. Nu tänkte jag skriva att det beror på att matsmaken inte avslöjar något om hur personen är medan en person som lyssnar på tråkig och förutsägbar musik också är väldigt tråkig och förutsägbar. Men sen kom jag på att jag lyssnar nog också en del på musik som kan klassas som tråkig och förutsägbar, jag gillar ju visor t.ex. och gamla Evert Taube-låtar. Och jag är väl kanske också lite tråkig och förutsägbar men varför känner jag då sånt förakt för en del musik?

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, men det kanske är bra det också.

Ängslan
alltid denna ängslan
för att komma försent
för att inte vara på plats
där det händer
när det händer
rädslan för att inte finnas där och
hålla dina händer
skrika:
Nu är vi här!
Nu är vi här!
Nu är vi här!

Men var är vi?

Rädslan
alltid denna rädslan
för att stå kvar på skolgården
och vissla på en melodi
från förra året
medan alla dom andra barnen går förbi
skakar på huvudet och muttrar att
det är rysk pianojazz som är det nya svarta




Jag vill tro att det är nyfikenheten
och inte rädslan som driver mig
och det är väl så det är också
för det mesta

men den äter upp mig när jag ligger i min säng
och Gud det gör så ont
att nåt så nära kan va så långt bort


Vissa dricker kaffe
andra röker cigg
och även om jag inte använder
just dom substituten
är jag likadan
jag är också beroende
av pulsen
jag är också beroende
av att klättra upp på hustaken
springa längs midnattgatorna
bada nakenbad
och bli full på hembränt i folkets park

Rädslan för att sluta som
en bitter ironistnazist
som klappar på huvudet och säger:
Vi har alla varit små
och vi ska alla en gång bli
gamla
bittra
och bortglömda


men vad gör det?
Vi har bara chansen att springa barfota
fyra månader om året
så låt mig göra det nu
låt mig dansa
låt mig explodera
om och om igen
så lovar jag
att ligga still och andas djupt
hela vintern


För det är livet som är grejen
i år igen...

Det där där flinet alltså... det där jävla flinet. Jag förväntade mig nästan att Teddy Lucic helt plötsligt skulle vända sig om och klippa till honom i ansiktet. Det där flinet kommer visas om och om igen och det är säkert det som vi kommer komma ihåg från Sveriges fiaskoartade åttondelsfinal. Det där flinet som säger "Ja, ja lille vän, det är bra att du försöker men du ska inte tro att du har någon chans mot dom stora grabbarna." En annan sekvens som också så tydligt visade Sveriges nederlag var när den annars så sportsmannamässige Henke Larsson helt nonchalant sparkade undan skon för tysken som just tappat den. Det var jävligt skönt gjort.  

Egentligen bryr jag mig ju inte SÅ mycket och jag vet att det är massvis med folk som tar mycket hårdare på det här än jag...

...Men ändå.

Vi kom, vi såg och vi missade en jävla straffspark!
  

Eftersom det är midsommarafton idag så passar det ju bra att jag precis har skrivit klart min sommarvals. Jag tycker så mycket om Emil Jensens "Sländornas Dag" och även alla Evert Taubes valser så jag var helt enkelt tvungen att försöka skriva en egen. Den blev säkert inte hälften så bra som någon av dom nämnda och, ja, den är nästan en rip-off på "sländornas dag" men här är texten i alla fall. Skall spelas och sjungas med känsla och darr!


I natt är han fri
från sin medicin
inget dropp i hans kropp
men jordgubbar och vin

Färsk potatis och sill
Calle Schewen och dill
inget nytt för i år
man vet vad man får

Men i natt kan va
hans sista chans att ta
en sista dans och han ska
valsa en gång till i det blå
innan hjärtat hans slutar att slå

Så spela den där valsen igen är du snäll
fast ni har spelat den en fem-sex-sju gånger ikväll
dom första sex var bara repetition
det är nu som det gäller
hugg i!
ta ton!

I natt har hon på sig
den där klänningen igen
den hon köpte på loppis
1955

Den blänkte på den tiden
nu har den blivit rätt så sliten
men han bryr sig inte ett skvatt
för den ska åka av i natt

För i natt kan va
hans sista chans att ta
en sista dans och han ska
valsa en gång till i det blå
innan hjärtat hans slutar att slå

Sååå spela den där valsen igen är du snäll
fast ni har spelat den en fem-sex-sju gånger ikväll
dom första sex var bara repetition
det är nu som det gäller
hugg i!
ta ton!

Och när valsen är slut
kommer personalen ut
för att leda dom tillbaka
till rummen igen

Men dom flyr över ängen
dom flyr till en vik
när han knäpper up hennes klänning
hör han än en gång musiken

Och inatt kan va
hans sista chans att ta
en sista dans och han ska
valsa en gång till i det blå
innan hjärtat hans slutar att slå

Sååå spela den där valsen igen är du snäll
fast ni har spelat den en fem-sex-sju gånger ikväll
dom första sex var bara repetition
det är nu som det gäller
hugg i!
ta ton!

Jag har inte skrivit så mycket här på sistonde. Det beror mest på att jag skriver dagbok på helgon.net, skriver dikter på poeter.se och så skriver jag lite låtar också med något så gammeldags som papper och penna. Dessutom tror jag inte min blogg har särskilt många besökare och då känns det ju mindre roligt att skriva. Men nu har jag i alla fall fått några kommentarer dom senaste dagarna och det tyder ju på att det är someone out there som läser vad jag skriver ändå. Och då vill jag ju inte och göra someone besviken utan får hålla skenet uppe och skriva lite.

Okej, nu till saken. jag har fått en ny favoritpoet. Någon som kallar sig för "livet" på poeter.se och ibland skriver så bra att klockorna stannar. Ett exempel:


Vad händer med dom som inte skriker?

jag vill gå
längs midnattsgatorna
jag vill att du ska gå
längs midnattsgatorna
jag vill att vi ska gå
längs midnattsgatorna


jag vill känna lukten av kvällen. och folkölen.
höra musiken från restaurangen. känna konsistensen av
hårgele och jeans.

men jag är inte jag. du är inte du. det finns inget vi och det är
dagsljus.



Hur man kan få något så enkelt att bli vackert alltså, det är en gåta. Det är rubriken, och det är det där med hårgele och jeans och det är så himla fint.


Förresten har jag skrivit en sång idag, en väldigt glad och käck melodi. Den kommer en bli en hit!

 En del människor säger att utseendet inte spelar någon roll

Jag säger: det spelar visst roll

Klart att det spelar roll
precis som lukten av dig spelar roll
precis som smaken av din tunga i min mun spelar roll
precis som att vilken tröja du väljer att ta på dig spelar roll


Vi är bara djur
och allt spelar roll.


En del människor putsar sina skal varje dag
och jag föraktar dom inte
det är ju det enda vi har

Jag tror bara att dom börjar i fel ände

För hjärtslagen
magkänslan
och hjärnspökena
avslöjar oss ändå




Är det bara jag som tycker att
starkt sminkade människor
lyser av rädsla
dom går genom livet som
starkt blinkande stopljus

Med lager på lager av smink och krämer
tror dom att dom kan dölja bucklorna och skavankerna
som att det var där felen låg

Men ser ni inte att buckliga ytor är intressantare än släta?
Ser ni inte att kroppstemperaturen lyser igenom
och gör kropparna
inbjudande istället för motbjudande?




Men kanske kommer det alltid att vara så att
vissa människor ler för att dom tror att dom är vackra
och andra blir vackra för att dom ler