En apelsin med urverk
"Det är en bok", sa jag. "Det är en bok som ni skriver på." Jag fick den gamla glossen att låta mycket sträv. "Jag har alltid haft den största beundran för såna som kan skriva böcker."
Sen tittade jag på översta arket, och där stod titeln - EN APELSIN MED URVERK - och jag sa: "Det var väl ett bra glopigt namn. Vem har nånsin hört talas om en apelsin med urverk?" Sen läste jag upp en bit högt med väldigt stark och liksom predikande gloss:
"Försöket att påtvinga människan, en organisk varelse kapabel till en godhet som är avsedd att fukta Guds skäggprydda läppar med sin ljuva saft - försöket, säger jag, att påtvinga henne lagar och villkor som är avsedda för en mekanisk skapelse, mot detta höjer jag min pennas svärd-."
Dim lät höra sin gamla läppmusik åt det där, och jag blev själv tvungen att smecka. Sen började jag riva sönder arken och strö ut bitarna över golvet, och den där skrivarmutschen blev liksom besumnig och flög på mej med hopbitna sovisar som lyste gula och naglarna höjda som klor. Så det var tecknet till gamle Dim, och han grinade och lät uh uh uh och ah ah ah och sköt in sej på den där veckens babblande råtta, krack krack, först vänster knytis, sen höger, så att vår gamla drogis det röda - rött vino på fat, likadant överallt som om det kom från samma stora firma - började rinna och fläcka ner den fina rena mattan och bitarna av hans bok som jag fortfarande rev i razz, razz."
Jag håller på och ska skriva en analys av Anthony Burgess "A Clockwork Orange" och Stanley Kubricks filmatisering av boken. Jag har läst boken en gång tidigare och sett filmen ett antal gånger men jag blir ändå väldigt fascinerad när jag läser om boken och ser om filmen. Båda verken känns så otroligt genomtänkta. I boken är det språket som lyfts fram, ett språk som är fyllt av ryska låneord men som man ändå kan läsa och förstå ganska obehindrat utan att kolla i ordlistan längst bak. I filmen är det snarare det visuella som man har valt att lyfta fram; kostymerna, miljöerna etc. Men det centrala temat är givetvis detsamma i både boken och filmen. Den fria viljan. Att godhet inte är något som kan indoktrineras utan något som varje människa själv måste förstå.
På något sätt ser jag hur det här flyter in i det jag skrev om igår. I "A Clockwork Orange" har extremitetsskruven dragits åt till max. Det är bara i våldet och erotiken som huvudpersonen Alex finner glädje, "de skräcksköna upplevelserna".
Och lösningen på problemet heter förstås hjärntvätt. Det är ju känslorna som ställer till problem, så varför inte bara eliminera känslorna?
Första gången jag såg "A Clockwork Orange" var jag kanske 15 år och jag minns att jag hade svårt att somna efteråt. Jag tycker fortfarande att det är en obehaglig film, framförallt för att Malcolm McDowell spelar så ruskigt bra. Det kan vara en av dom bästa skådespelarprestationerna någonsin. Men idag kan jag också tycka att den är obehaglig på ett annat sätt, för att den ligger så nära verkligheten. Anthony Burgess skrev boken 1962 och den filmatiserades 1973. Jag säger inte att det inte fanns våld även på den tiden, men ändå känns det som att det här planlösa, fullständigt känslokalla våldet har upptstått efter det. Man skulle ju lätt kunna jämföra Alex och hans drogisars räder med dödsskjutningerna på skolor i USA. Och med tanke på att USA ständigt verkar leta efter de enklaste lösningarna på alla problem känns inte hjärntvätt alltför avlägset heller.
Urverket tickar på med obehaglig precision.
Konsten att se det stora i det lilla (och det lilla i det stora)
Tanken är att Grön Ungdom Värmland ska anordna en festival i sommar. Den 7/7 -07 närmare bestämt, lätt och bra att komma ihåg. Dock är Grön Ungdom Värmland ett ungdomsparti där det tänks ganska mycket och görs... kanske inte riktigt lika mycket. Och därav har vi ännu inte kommit så långt i förberedelserna av denna festival. Men igår var vi i alla fall och visiterade platsen där vi har tänkt att festivalen ska hållas. Det var jag, Conny och Mari som begav oss ut i den friska vinden. Om jag hade haft en hatt på huvudet hade den säkerligen blåst av, men förtänksam som jag är beslöt jag mig för att lämna hatten på hyllan och lät istället vinden bita tag i mitt hår så jag såg ut som en ung hjälte på väg mot nya strapatser.
Väl där fann vi dock att någon ond gubbe hade placerat ut ett tivoli. Rättare sagt kände vi till att det skulle pågå någon form av jippo, men vi visste bara inte att det skulle vara av den omfattningen som det nu var. Det var karuseller som snurrade runt runt, gräslig musik, uttråkade tonårsgäng... ja, jag tror ni fattar grejen.
Vi (i synnerhet Mari) blev lite förskräckta av denna åsyn och flydde hals över huvud till en skogsdunge. Där började vi filosofera lite kring varför människor dras till den här typen av underhållning, och det var egentligen det jag tänkte att det här blogginlägget skulle handla om.
Vi lever i en extrem tid. Vårt behov av upplevelser och kickar tycks vara nästan omättligt. Och varje upplevelse ställer dessutom större krav på nästa upplevelse, att den ska vara större, häftigare, snabbare osv. Jag tror det är förödande. Jag tror inte att sökandet efter upplevelser i sig är förödande, men just alla krav vi ställer, vårt ständiga missnöje. Jag vill inte påstå att jag är så mycket bättre själv. Jag är också rastlös och otålig och vill alltid vara med där det händer. Men ibland slås jag av hur meningslös den här jakten är. Ibland kan jag önska att vi bara satte oss ner och njöt av det vi har istället för att köpa nya prylar som ska göra oss ännu lyckligare. För små saker kan ju göra så ofantligt mycket. Till exempelvis kan en cykeltur i solsken eller en kraftig regnskur väcka starkare känslor hos mig än en påkostad hollywood-film som jag ser i en stor biosalong med jättebra ljud.
En annan sida av samma mynt är att vi vill att upplevelserna inte ska ställa några krav på oss. Vi vill kunna ta del av det spektakulära men det ska helst ske utan ansträngning.
Ta en roman på 500 sidor skriven någon gång under 1800-talet eller början av 1900-talet. Ta sen en filmatisering av samma roman. Jag gissar att 80% av befolkningen hellre väljer att se filmen än att läsa boken (möjligtvis med undantag för Sagan om Ringen). Jag vill inte säga att en bok per automatik är bättre än en film, men i nio fall av tio ställer en bok högre krav på publiken än en film gör eftersom man inte får allting serverat, eftersom man måste använda det som kallas fantasin. Jag skulle kunna spinna vidare på det här och nämna dokusåpor och kvällstidningar men jag litar på att ni är så kloka att ni förstår vart jag vill komma
Konsekvenserna av den här upplevelsehysterin tror jag är att vi blir blasé. Känslonerverna trubbas av, allt blir likgiltigt. Vi är kanske inte där än, men på god väg.
Nu kanske ni tror att jag efterlyser något sorts buddhistiskt tillstånd av harmoni och balans. Men det är inte det är frågan om. Jag tycker det är viktigt att kunna leva ut sina känslor, att känna att man lever, men jag tror att man kan göra det med ganska små medel. Även om det är kul att slå på stora trumman är det kanske inte alltid nödvändigt. Jag tar inte helt avstånd från alla påkostade och spektakulära shower som ser mer till yta än innehåll (se melodifestivalen). De äger givetvis också sitt berättigande, men man måste kunna se bortom dem. Vi måste helt enkelt lära oss att se det lilla i det stora och det stora i det lilla.
Jag går barfota i en affär
tar en glassbåt; jag är kär
förut var jag sur och tvär
kanske kan jag trivas här
Saker som vi gör
I Tokyo tog en man sin revanch på samhället genom att ställa sig mitt i gatan och dirigera om trafiken.
På ett café i Prag sitter en gubbe och läser en tidningsnotis, innehållandes denna kryptiska mening. Sen reser han sig från stolen, kysser servitrisen på kinden och går ut genom dörren utan att betala. Servitrisen rodnar och ser förvånat efter honom innan hon återgår till att torka av borden. När hon kommer fram till det sista bordet får hon syn på ett kvitto som någon har lämnat. Hon ser sig försiktigt om innan hon plockar upp det och lägger det i fickan.
Fyra timmar och fyrtiotvå minuter senare ger hon bort kvittot till sin pojkvän som jobbar som sockervaddsförsäljare på ett tivoli utanför stan. Han läser kvittot och skrattar högt flera gånger, för på kvittot står följande:
15 damtrosor
1 hög hatt
1 påse jordnötter
1 flygbiljett
1 luftgitarr
3 små rätter
9 döskalleringar
7 små dvärgar
1 vitlök
Sen går han hem och skriver en bok om personen som lämnade kvittot. Boken blir en stor succé och säljer i miljontals exemplar över hela världen.
Ett av dessa exemplar hamnar först i en bokhandel i Seattle. Där köper en äldre man den för att ge bort till sin fru i födelsedagspresent. Men sedan glömmer han boken i bilen och samma natt blir bilen stulen. Killen som har stulit bilen får syn på boken och slänger den i en papperskorg i ett gatuhörn. Där hittar senare en fattig gatupojke boken. Han kan inte läsa men bläddrar ändå förtjust i boken en stund. Sen klättrar han upp på en bro där han ställer sig och river ut alla sidorna i boken, viker ihop dom till pappersflygplan och kastar dom i vattnet.
En kille som sitter och fiskar får syn på sidorna som flyter förbi i vattnet och är sedan glad resten av dagen. På kvällen bestämmer han sig för att ringa upp sin bror i Sverige och prata med honom för första gången på ett år. Det är ingen som svarar så han läser in ett meddelande på telefonsvararen. När brodern kommer hem efter en blöt utekväll och lyssnar av telefonsvararen börjar han gråta. Sen sätter han sig vid pianot och spelar ett stycke av Chopin. Efter en stund hör han ljud från andra sidan väggen. Han tänker först att hans grannar vill att han ska sluta spela men sen inser han att de i själva verket har sex. De är i full färd med att skapa en dotter. En flicka som tjugotvå år senare kommer rusa rätt ut på en livligt trafikerad gata i Tokyo men på ett mirakulöst sätt överleva. För bakom henne står hela tiden en man och dirigerar om trafiken.
På ett café i Prag sitter en gubbe och läser en tidningsnotis, innehållandes denna kryptiska mening. Sen reser han sig från stolen, kysser servitrisen på kinden och går ut genom dörren utan att betala. Servitrisen rodnar och ser förvånat efter honom innan hon återgår till att torka av borden. När hon kommer fram till det sista bordet får hon syn på ett kvitto som någon har lämnat. Hon ser sig försiktigt om innan hon plockar upp det och lägger det i fickan.
Fyra timmar och fyrtiotvå minuter senare ger hon bort kvittot till sin pojkvän som jobbar som sockervaddsförsäljare på ett tivoli utanför stan. Han läser kvittot och skrattar högt flera gånger, för på kvittot står följande:
15 damtrosor
1 hög hatt
1 påse jordnötter
1 flygbiljett
1 luftgitarr
3 små rätter
9 döskalleringar
7 små dvärgar
1 vitlök
Sen går han hem och skriver en bok om personen som lämnade kvittot. Boken blir en stor succé och säljer i miljontals exemplar över hela världen.
Ett av dessa exemplar hamnar först i en bokhandel i Seattle. Där köper en äldre man den för att ge bort till sin fru i födelsedagspresent. Men sedan glömmer han boken i bilen och samma natt blir bilen stulen. Killen som har stulit bilen får syn på boken och slänger den i en papperskorg i ett gatuhörn. Där hittar senare en fattig gatupojke boken. Han kan inte läsa men bläddrar ändå förtjust i boken en stund. Sen klättrar han upp på en bro där han ställer sig och river ut alla sidorna i boken, viker ihop dom till pappersflygplan och kastar dom i vattnet.
En kille som sitter och fiskar får syn på sidorna som flyter förbi i vattnet och är sedan glad resten av dagen. På kvällen bestämmer han sig för att ringa upp sin bror i Sverige och prata med honom för första gången på ett år. Det är ingen som svarar så han läser in ett meddelande på telefonsvararen. När brodern kommer hem efter en blöt utekväll och lyssnar av telefonsvararen börjar han gråta. Sen sätter han sig vid pianot och spelar ett stycke av Chopin. Efter en stund hör han ljud från andra sidan väggen. Han tänker först att hans grannar vill att han ska sluta spela men sen inser han att de i själva verket har sex. De är i full färd med att skapa en dotter. En flicka som tjugotvå år senare kommer rusa rätt ut på en livligt trafikerad gata i Tokyo men på ett mirakulöst sätt överleva. För bakom henne står hela tiden en man och dirigerar om trafiken.
Bästa uppfinningen sen skivat bröd
Följande konversation utspelade sig mellan mig och en australiensisk tjej i en liten stad som heter Warragull och som ligger en bit utanför Melbourne för ungefär ett och ett halvt år sen. Det var kanske inte det mest fantastiska eller roliga som hände mig under de tre månader jag var i Australien. Men det känns ändå som en kul anekdot. Och jag tycker om anekdoter.
- Do you have drive thru' bottle shops in Sweden?
- What???
- Drive thru' bottle shops.
- No...
- You don't have drive thru' bottle shops?!
- What is it?
- it's the place where you can go and buy your beer and stuff and you don't have to walk out of the car.
- Okay...
- It's the best invention ever. Here's another shop where you can buy beer, but that's for people who want exercise. Right? I can't imagine a life without drive thru' bottle shops. How do you survive in Sweden?
- Well, I guess we do somehow anyway. But sure, life would be a lot easier with drive thru' bottle shops...
Balladen om Valdemar & Antonia
Jag satt alltid längst bak till höger i klassrummen. Där man inte syntes men kunde se allting. Kanske säger det något om vem jag är. Eller vem jag var. Jag vet inte riktigt.
Jag var aldrig utstött. På rasterna satt jag nästan alltid vid något bord tillsammans med andra. Men jag sa inte så mycket. Jag lyssnade mest. Min mardröm var att läraren skulle ställa en fråga direkt riktad till mig och att jag inte skulle komma på något att svara.
Kanske var det denna längtan efter upplevelser utan att behöva vara delaktig som gjorde att jag på min fritid hellre sökte mig till filmer, musik och böcker än till mina jämnåriga. Ibland fantiserade jag om att vara en fluga som kunde flyga runt och se allt som hände utan att bli upptäckt. Ibland fantiserade jag om att folk såg vad jag gjorde även när jag var helt själv. Jag tänkte att det kanske fanns hemliga övervakningskameror överallt som gjorde att man kunde se vem man ville när som helst och att alla visste om detta utom jag.
Vi gick inte i samma klass men vi brukade åka med samma buss och våra skåp stod nästan brevid varandra i kapprummet. Du hade en väska som det stod The Beatles på. Jag minns att jag reagerade på det för det var ingen annan på min skola som gillade Beatles. Utom jag då. Och du.
"Tycker du om Beatles?" sa jag till dig en gång.
"Nej, jag tycker dom är skitdåliga. Vad tror du?"
"Jag trodde att du tyckte om dom, eftersom du har en väska som det står The Beatles på" svarade jag sanningsenligt.
"Ja, det är väl klart att jag tycker om dom" sa du och såg på mig lite förvånat. Sen var det tyst en stund. Sen sa jag:
"Visste du att John Lennon och Paul McCartney möttes för första gången på en trädgårdsfest utanför St. Peter's Church i Liverpool den 6:e juli 1957?"
"Öh... nej, det visste jag inte. Vad du kan."
"Jag kan ganska mycket om Beatles. Jag har en bok som jag brukar läsa i."
"Okej. Jag, måste gå nu, men det var kul att prata med dig. Antonia heter jag förresten."
"Jag vet" sa jag. "Jag heter Valdemar."
En annan gång så satte du dig brevid mig på bussen. Jag funderade på om det bara var för att det var nästan fullt eller om du skulle ha satt dig där även om det fanns många lediga säten. Under tiden som jag tänkte på det satte du på dig dina hörlurar.
"Lyssnar du på Beatles?" sa jag efter en stund.
Du verkade inte höra vad jag sa så jag upprepade det, lite högre.
"Va?" sa du och tog av dig hörlurarna.
"Lyssnar du på Beatles?" sa jag en tredje gång.
"Nej" sa du och log lite. "Jag lyssnar på ett band som heter Belle & Sebastian, har du hört dom?"
"Nej."
"Vill du lyssna?"
"Ja."
Du satte på mig dina hörlurar och jag lyssnade.
"Det låter inte riktigt som Beatles" sa jag efter en stund. "Men det är bra i alla fall."
"Kul att du tycker det."
"Är det Sebastian som sjunger?"
"Nej, han heter Stuart. Jag tror namnet kommer från en fransk barnbok."
"Jaha. Namnet The Beatles kom till John Lennon i en dröm, innan dess hette dom Beetles med två e istället för ea. Det betyder skalbaggar."
"Mmm... jag vet" sa du. "Du kan fortsätta lyssna om du vill."
Så jag gjorde det och kollade ut genom fönstret och det regnade ute men jag tänkte att det gjorde inte så mycket för jag tycker om när det regnar för då kan man sitta inne och läsa fantomentidningar och det är ingen som säger att man måste gå ut och jag tänkte på att jag tycker väldigt mycket om att vara sjuk när det regnar och sova länge på morgonen och äta rostat bröd med jordgubbsmarmelad på. Sen tänkte jag på eskimåer en stund.
En annan dag var det torsdag och på torsdagar hade jag sovmorgon så jag brukade ta en senare buss än vanligt till skolan. Det var nästan tomt på bussen den gången. Men efter några hållplatser klev du på.
"Hej" sa jag när du kom in i bussen.
"Hej" sa du och satte dig på sätet bakom mig.
"Är det bra?" sa du sen.
"Ja, det är ganska bra. Men jag har glömt att ta med mig en penna."
"Här, du kan få låna en" sa du och plockade upp en blyertspenna ur väskan.
"Tack."
"Det är lugnt. Skönt för dig att inte ha några värre problem än så."
"Har du värre problem?"
"Ja, det kan man verkligen säga. Jag har ett matteprov om två timmar som jag inte har läst på till. Och jag har ingenting att ha på mig imorgon när jag ska på fest hos Hanna. Fan! Jag har verkligen bara fula kläder. Jag fattar inte hur alla har råd att köpa nya kläder jämt. Men dom har väl generösa föräldrar förstås som skämmer bort dom. Tycker du jag pratar för mycket?"
"Nej, jag tycker om när du pratar."
"Haha. Jag också. Men alltså... känner inte du också ibland att det finns så jävla mycket krav som man måste leva upp till hela tiden och om man inte gör det betraktas man som misslyckad."
"Jo, kanske det" sa jag.
"Jag önskar att det inte var en sån jävla konkurrens om uppmärksamhet jämt. Tänk om folk kunde acceptera varandra för vilka dom är och inte för vilka dom kämpar för att vara. Som det är nu är ju livet bara en jakt på status, den som har mest vänner och mest prylar är den som är mest lyckad. Men tänk om man värderar trofasta vänner mer än ytliga bekanta, tänk om man hellre köper saker som man verkligen vill ha än nya grejer hela tiden som man slänger efter en vecka. Är det säkert att jag inte pratar för mycket?"
"Nej då."
"Vad bra. Det är många som tycker det nämligen. Ja, ja nu ska jag vara tyst en stund."
Det verkade som att du också hade sovmorgon på torsdagar, i alla fall åkte vi alltid med samma buss då och du brukade för det mesta sätta dig bakom mig och prata om allt möjligt. Jag tyckte om att lyssna på dig och bussresan till skolan gick för det mesta mycket snabbare när du var med.
En torsdagmorgon när du kom in i bussen såg du så glad ut. Jag blev lite förvånad för annars brukade du alltid bara vara trött eller ledsen.
"Vad glad du ser ut" sa jag.
"Mmm... jag är glad. Jag måste berätta för dig, det är så himla fantastiskt. Jag var på en fest i helgen och där träffade jag en kille som heter Jimmy. Vi satt och pratade ganska länge och han var jättetrevlig och snäll och när jag skulle gå så bytte vi nummer. Och vet du vad? Igår fick jag ett SMS där han frågade om vi skulle fika idag. Fattar du att jag är glad eller? Tänk om han verkligen tycker om mig. På riktigt."
"Det är så skönt med dig, Valdemar" sa du sen. "Det är så skönt med någon som verkligen lyssnar, som man bara kan prata med utan att det behöver vara något mer."
Och jag sa inte så mycket. Jag lyssnade mest.
Jag var aldrig utstött. På rasterna satt jag nästan alltid vid något bord tillsammans med andra. Men jag sa inte så mycket. Jag lyssnade mest. Min mardröm var att läraren skulle ställa en fråga direkt riktad till mig och att jag inte skulle komma på något att svara.
Kanske var det denna längtan efter upplevelser utan att behöva vara delaktig som gjorde att jag på min fritid hellre sökte mig till filmer, musik och böcker än till mina jämnåriga. Ibland fantiserade jag om att vara en fluga som kunde flyga runt och se allt som hände utan att bli upptäckt. Ibland fantiserade jag om att folk såg vad jag gjorde även när jag var helt själv. Jag tänkte att det kanske fanns hemliga övervakningskameror överallt som gjorde att man kunde se vem man ville när som helst och att alla visste om detta utom jag.
Vi gick inte i samma klass men vi brukade åka med samma buss och våra skåp stod nästan brevid varandra i kapprummet. Du hade en väska som det stod The Beatles på. Jag minns att jag reagerade på det för det var ingen annan på min skola som gillade Beatles. Utom jag då. Och du.
"Tycker du om Beatles?" sa jag till dig en gång.
"Nej, jag tycker dom är skitdåliga. Vad tror du?"
"Jag trodde att du tyckte om dom, eftersom du har en väska som det står The Beatles på" svarade jag sanningsenligt.
"Ja, det är väl klart att jag tycker om dom" sa du och såg på mig lite förvånat. Sen var det tyst en stund. Sen sa jag:
"Visste du att John Lennon och Paul McCartney möttes för första gången på en trädgårdsfest utanför St. Peter's Church i Liverpool den 6:e juli 1957?"
"Öh... nej, det visste jag inte. Vad du kan."
"Jag kan ganska mycket om Beatles. Jag har en bok som jag brukar läsa i."
"Okej. Jag, måste gå nu, men det var kul att prata med dig. Antonia heter jag förresten."
"Jag vet" sa jag. "Jag heter Valdemar."
En annan gång så satte du dig brevid mig på bussen. Jag funderade på om det bara var för att det var nästan fullt eller om du skulle ha satt dig där även om det fanns många lediga säten. Under tiden som jag tänkte på det satte du på dig dina hörlurar.
"Lyssnar du på Beatles?" sa jag efter en stund.
Du verkade inte höra vad jag sa så jag upprepade det, lite högre.
"Va?" sa du och tog av dig hörlurarna.
"Lyssnar du på Beatles?" sa jag en tredje gång.
"Nej" sa du och log lite. "Jag lyssnar på ett band som heter Belle & Sebastian, har du hört dom?"
"Nej."
"Vill du lyssna?"
"Ja."
Du satte på mig dina hörlurar och jag lyssnade.
"Det låter inte riktigt som Beatles" sa jag efter en stund. "Men det är bra i alla fall."
"Kul att du tycker det."
"Är det Sebastian som sjunger?"
"Nej, han heter Stuart. Jag tror namnet kommer från en fransk barnbok."
"Jaha. Namnet The Beatles kom till John Lennon i en dröm, innan dess hette dom Beetles med två e istället för ea. Det betyder skalbaggar."
"Mmm... jag vet" sa du. "Du kan fortsätta lyssna om du vill."
Så jag gjorde det och kollade ut genom fönstret och det regnade ute men jag tänkte att det gjorde inte så mycket för jag tycker om när det regnar för då kan man sitta inne och läsa fantomentidningar och det är ingen som säger att man måste gå ut och jag tänkte på att jag tycker väldigt mycket om att vara sjuk när det regnar och sova länge på morgonen och äta rostat bröd med jordgubbsmarmelad på. Sen tänkte jag på eskimåer en stund.
En annan dag var det torsdag och på torsdagar hade jag sovmorgon så jag brukade ta en senare buss än vanligt till skolan. Det var nästan tomt på bussen den gången. Men efter några hållplatser klev du på.
"Hej" sa jag när du kom in i bussen.
"Hej" sa du och satte dig på sätet bakom mig.
"Är det bra?" sa du sen.
"Ja, det är ganska bra. Men jag har glömt att ta med mig en penna."
"Här, du kan få låna en" sa du och plockade upp en blyertspenna ur väskan.
"Tack."
"Det är lugnt. Skönt för dig att inte ha några värre problem än så."
"Har du värre problem?"
"Ja, det kan man verkligen säga. Jag har ett matteprov om två timmar som jag inte har läst på till. Och jag har ingenting att ha på mig imorgon när jag ska på fest hos Hanna. Fan! Jag har verkligen bara fula kläder. Jag fattar inte hur alla har råd att köpa nya kläder jämt. Men dom har väl generösa föräldrar förstås som skämmer bort dom. Tycker du jag pratar för mycket?"
"Nej, jag tycker om när du pratar."
"Haha. Jag också. Men alltså... känner inte du också ibland att det finns så jävla mycket krav som man måste leva upp till hela tiden och om man inte gör det betraktas man som misslyckad."
"Jo, kanske det" sa jag.
"Jag önskar att det inte var en sån jävla konkurrens om uppmärksamhet jämt. Tänk om folk kunde acceptera varandra för vilka dom är och inte för vilka dom kämpar för att vara. Som det är nu är ju livet bara en jakt på status, den som har mest vänner och mest prylar är den som är mest lyckad. Men tänk om man värderar trofasta vänner mer än ytliga bekanta, tänk om man hellre köper saker som man verkligen vill ha än nya grejer hela tiden som man slänger efter en vecka. Är det säkert att jag inte pratar för mycket?"
"Nej då."
"Vad bra. Det är många som tycker det nämligen. Ja, ja nu ska jag vara tyst en stund."
Det verkade som att du också hade sovmorgon på torsdagar, i alla fall åkte vi alltid med samma buss då och du brukade för det mesta sätta dig bakom mig och prata om allt möjligt. Jag tyckte om att lyssna på dig och bussresan till skolan gick för det mesta mycket snabbare när du var med.
En torsdagmorgon när du kom in i bussen såg du så glad ut. Jag blev lite förvånad för annars brukade du alltid bara vara trött eller ledsen.
"Vad glad du ser ut" sa jag.
"Mmm... jag är glad. Jag måste berätta för dig, det är så himla fantastiskt. Jag var på en fest i helgen och där träffade jag en kille som heter Jimmy. Vi satt och pratade ganska länge och han var jättetrevlig och snäll och när jag skulle gå så bytte vi nummer. Och vet du vad? Igår fick jag ett SMS där han frågade om vi skulle fika idag. Fattar du att jag är glad eller? Tänk om han verkligen tycker om mig. På riktigt."
"Det är så skönt med dig, Valdemar" sa du sen. "Det är så skönt med någon som verkligen lyssnar, som man bara kan prata med utan att det behöver vara något mer."
Och jag sa inte så mycket. Jag lyssnade mest.
Ett påskägg
Råkade snubbla över en gammal favorit idag och är bara tvungen att dela med mig:
http://www.youtube.com/watch?v=nJOkjDPWa2k&mode=related&search=
Lika kul nu som för fem år sen.
Uppdatering:
Jag hittade en till Ed-film som ni måste se. Passande nog är han utklädd tille påskhare i den här filmen, gjord för ganska exakt ett år sen. Gå in på: http://www.edharcourt.com och bläddra ner tills ni stöter på rubriken "An easter gift from Ed".
http://www.youtube.com/watch?v=nJOkjDPWa2k&mode=related&search=
Lika kul nu som för fem år sen.
Uppdatering:
Jag hittade en till Ed-film som ni måste se. Passande nog är han utklädd tille påskhare i den här filmen, gjord för ganska exakt ett år sen. Gå in på: http://www.edharcourt.com och bläddra ner tills ni stöter på rubriken "An easter gift from Ed".
Fantasia
Du är den förklädda lögnen
och den avklädda sanningen
i en och samma kropp
Din röst sjunger falskt
men det gör inget för
det ögonblickliga,
oavsiktliga
är ändå så mycket vackrare än
det utstuderade,
genomfunderade
Du är Frankensteins missbildade monster och
trollkarlens misslyckade konster
Du är allt som är fult och fel men samtidigt så
rött och så
rätt
Du bor i de växande pupillerna och du
lever i de smittande bacillerna
Och din röst sjunger falskt
men det gör inget för
ibland är det så
ibland är det så att
en märklighet kan rymma
en hel verklighet
Du är allt som är viktigt
du är allt som är på riktigt
och den avklädda sanningen
i en och samma kropp
Din röst sjunger falskt
men det gör inget för
det ögonblickliga,
oavsiktliga
är ändå så mycket vackrare än
det utstuderade,
genomfunderade
Du är Frankensteins missbildade monster och
trollkarlens misslyckade konster
Du är allt som är fult och fel men samtidigt så
rött och så
rätt
Du bor i de växande pupillerna och du
lever i de smittande bacillerna
Och din röst sjunger falskt
men det gör inget för
ibland är det så
ibland är det så att
en märklighet kan rymma
en hel verklighet
Du är allt som är viktigt
du är allt som är på riktigt
En svartsjuk Gud
Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
Du skall inte göra dig någon bildstod, någon avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.
Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig.
Men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.
[5 Mos 5]
Infektionen som började någonstans i de
södra regionerna spred sig som en löpeld
via Mississippis smutsiga vener och
Highway 61:s avgasbefläckade artärer ända tills viruset
en dag nådde ända upp till hjärnan och
så snart balanssinnet var rubbat kunde huvudet
återigen slumra sött på
en broderad kudde i Washington
Och för att ingen skulle hinna märka hur sjuk
världen hade blivit började man tala om
fågelinfluensor det sas att anfall var bästa försvar och
det var aldrig något snack om att vända andra kinden till
Kort därefter kunde man se
Syster Ratched's leende spegla sig i fönsterglasen på
JFK International Airport och
vettskrämda resenärer smyga in på toaletterna där de
rakade av sig sina skägg för ondskan
satt inte längre bara i hitlermustaschen utan i hela ansiktet och
gudskelov att det fortfarande finns renrakade advokater,
ärliga människor som man
verkligen kan lita på
Rakade var också skallarna på de soldater som
ställde upp sig på led som gökungar redo att
pröva sina vingar för första gången
Skallar som aldrig kom hem igen
Skallar som dog för den rättvisa och frihet som satt
inpräntad i hjärnbalken och som aldrig behövde ifrågasättas
Skallar som hade vant sig vid att aldrig behöva tänka en självständig tanke
Och på den sjunde dagen klädde sig herren i finkostym
satte sig tillrätta framför sitt skrivbord och läste upp sina lagar för det amerikanska folket:
Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor och på den sjunde dagen skall du
konsumera mera
shoppa bort tristessen som annars kan besmitta dig och få dig att tänka
förbjudna tankar
Kom ihåg, ni svarta, att även ni en gång var slavar och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att strida för honom så som han en gång stred för dig.
Du skall icke dräpa ty då kommer du bli bestraffad med dödsstraff.
Du skall icke stjäla ty ägandet är heligt och måste respekteras.
Så talte herren och han såg att det var gott.
Men om handen som vilade på den heliga skriften verkligen hade
öppnat den och läst ordentligt hade han kanske vetat att
övermod följs av nederlag och
högmod går före fall.
Du skall inte göra dig någon bildstod, någon avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.
Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.
Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig.
Men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.
[5 Mos 5]
Infektionen som började någonstans i de
södra regionerna spred sig som en löpeld
via Mississippis smutsiga vener och
Highway 61:s avgasbefläckade artärer ända tills viruset
en dag nådde ända upp till hjärnan och
så snart balanssinnet var rubbat kunde huvudet
återigen slumra sött på
en broderad kudde i Washington
Och för att ingen skulle hinna märka hur sjuk
världen hade blivit började man tala om
fågelinfluensor det sas att anfall var bästa försvar och
det var aldrig något snack om att vända andra kinden till
Kort därefter kunde man se
Syster Ratched's leende spegla sig i fönsterglasen på
JFK International Airport och
vettskrämda resenärer smyga in på toaletterna där de
rakade av sig sina skägg för ondskan
satt inte längre bara i hitlermustaschen utan i hela ansiktet och
gudskelov att det fortfarande finns renrakade advokater,
ärliga människor som man
verkligen kan lita på
Rakade var också skallarna på de soldater som
ställde upp sig på led som gökungar redo att
pröva sina vingar för första gången
Skallar som aldrig kom hem igen
Skallar som dog för den rättvisa och frihet som satt
inpräntad i hjärnbalken och som aldrig behövde ifrågasättas
Skallar som hade vant sig vid att aldrig behöva tänka en självständig tanke
Och på den sjunde dagen klädde sig herren i finkostym
satte sig tillrätta framför sitt skrivbord och läste upp sina lagar för det amerikanska folket:
Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor och på den sjunde dagen skall du
konsumera mera
shoppa bort tristessen som annars kan besmitta dig och få dig att tänka
förbjudna tankar
Kom ihåg, ni svarta, att även ni en gång var slavar och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att strida för honom så som han en gång stred för dig.
Du skall icke dräpa ty då kommer du bli bestraffad med dödsstraff.
Du skall icke stjäla ty ägandet är heligt och måste respekteras.
Så talte herren och han såg att det var gott.
Men om handen som vilade på den heliga skriften verkligen hade
öppnat den och läst ordentligt hade han kanske vetat att
övermod följs av nederlag och
högmod går före fall.