I Me Mine

"Ja, just det. Det är en sak till som jag nog borde berätta för er" sa mannen bakom disken.
"Jaha. Vadå?" sa jag. Trummade mot bordsskivan, flackade med blicken.
"Alltså, den där lägenheten... den har inga fönster."
"Vad menar du med inga fönster?"
"Den ligger liksom insprängd mellan två andra... två treor... jag vet inte hur dom tänkte när dom byggde... det är väl därför som den har stått tom så länge kan jag tänka mig... ingen vill ju bo utan fönster..."
"Jo, vi vill. Det passar utmärkt. Då slipper vi bli störda."
"Ja, säger du det så..." Mannen bakom disken som inte hade lärt sig att säga fullständiga meningar räckte över två nycklar.
"Den ena går till tvättstugan... ni kanske behöver tvätta ibland..."

Jag hade fått pengar för att skriva en bok. Det var därför jag behövde en ny lägenhet. Det var för mycket som störde i den gamla. Telefoner som ringde, gräsklippare som väsnades, kompisar som ringde på dörren. Nu var det slut med det, ingen skulle få veta var vi bodde någonstans. Jag säger "vi" för jag var ihop med en tjej som hette Marie-Sofie på den här tiden. Har ni förresten någonsin hört ett sånt märkligt namn? Jag hade hittat henne vid ett bord på en klubb, halv fyra på natten. Hon tyckte om att knulla. Jag tyckte om att knulla. Vi var som gjorda för varandra.

I början hände det attt vi gick ut. Vi kunde gå på fester i andra lägenheter där vi satt i soffor och rökte hasch. Det var okej. Men vi tröttnade. Vi kom fram till att de där människorna inte hade någonting som vi behövde.

Marie-Sofie kunde sitta på sängkanten i flera timmar i sträck och blåsa rökringar. Hon var bra på det. Hon var bra på att knulla också. Vi knullade ganska mycket. När vi inte knullade så skrev jag och när jag skrev blåste hon rökringar.
Ibland åt vi också förstås. Vi hade köpt massor av konserver så vi inte skulle behöva gå ut och handla så ofta. Jag vet inget som är mer deprimerande än att handla.

Jag skrev på en skrivmaskin. Det kan tyckas löjligt men jag ville väldigt gärna att det jag hade skrivit skulle finnas på papper på en gång. Jag ville inte riskera att jag plötsligt skulle få för mig att radera allting.
Skrivandet blev med tiden allt viktigare för mig. Jag kunde sugas in i orden, drunkna i dem fullständigt. Marie-Sofie kunde komma fram till mig, luta sig över mig och liksom gnida sig. Jag tyckte det var hemskt irriterande det där gnidandet. Det hände att jag blev arg och knuffade undan henne så hon slog huvudet i väggen. Efteråt ångrade jag mig alltid och knullade med henne som tröst.


Det gick en tid. Jag vet inte hur länge. Tid hade inte särskilt stor betydelse i den där lägenheten. I alla fall var det en natt som jag vaknade och hade massor av idéer men när jag skulle sätta mig och skriva ner dem upptäckte jag att jag hade slut på papper i skrivmaskinen. Så jag började skriva på väggarna. När väggarna var fullklottrade skrev jag på golvet också. Till slut var hela lägenheten full med tecken, från golv till tak.
Det var då jag frågade Marie-Sofie om jag fick skriva på henne. Hon tyckte inte om det först men efter ett tag sa hon att det kändes bra. Jag hade en tuschpenna som jag skrev med, en orange tuschpenna. Jag skrev på hennes ben och på magen och på brösten och på ryggen. Till slut var även hon fullklottrad. Efter det knullade vi igen. Det kändes fantastiskt. Det var som att jag liksom knullade med orden och när jag kom sprutade jag min sperma på henne och gnuggade den sedan mot hennes hud.


Jag lämnade henne där. Lämnade henne ensam med mina ord som enda sällskap. Ibland kan jag se framför mig hur hon fortfarande sitter där på sängkanten, blåser rökringar i blindo och liksom famlar efter någon sorts väg ut.

Det sägs att varje dag är ett oskrivet blad.





Varje dag är ett oskrivet blad som väntar på att fyllas med
ångest, antidepressiva tabletter, snabbmakaroner och
listor på saker som ska göras istället för att
någonsin göra något och för varje punkt du skriver ner känner du dig som
en lite bättre människa men
det varar bara tills listan är full och
huvudet är tomt och du
inser till slut att du aldrig kommer göra något av ditt liv och
din pappa frågar dig ibland vad du ska bli när du blir
stor och du mumlar någonting osammanhängande om
media kanske eller
nåt med datorer och
söker till en ny kurs i genusvetenskap eller
berättandet i bilden eller
nåt annat som ser roligt ut på pappret tills du
står där igen med 58 andra vilsna människor som
inte heller vet var dom ska ta vägen men tänker att
det ska nog lösa sig med tiden och begraver huvudet i
papper och statistik och sprit varje helg tills du
återigen vaknar i en säng med ett värkande huvud och
ännu en oskriven dag färdig att fylla med
ångest, antidepressiva tabletter, snabbmakaroner och

du har sökt igenom hela internet för att hitta
meningsfulla tidsfördriv men allt du finner är porr och
andra misslyckade människor och du vill ju inte vara en sån som
bara sitter inne framför datorn hela dagarna så du
tar en promenad för solen skiner ju och det gäller ju att ta vara på tiden för
man vet aldrig imorgon kan det vara för sent och du ser
en massa lyckliga människor som äter glass och skrattar och du
tänker att du kanske borde söka hjälp kanske en
doktor kanske en
psykolog men du är rädd för att de bara ska
skaka på huvudet och säga att
tyvärr kan vi nog inte hjälpa dig för
det är du själv som är
problemet



Och för att du ska bli lite gladare bestämmer du dig för att gå på bio och du ringer till alla dina vänner men de har redan andra planer eller också har de redan sett den där filmen för länge sen för den gick ju att ladda ner innan den hade kommit upp på bio och du är som vanligt långt efter med allting du har inte ens någon egen myspace-sida fast myspace är ju i och för sig so last year och det är kanske facebook som gäller nuförtiden du vet inte riktigt någonting längre du läser alla tidningar du kommer över du äter veganskt du vårdar din hälsa och du har till med lärt dig att skratta på rätt ställen när du ser på tv



Och när din mamma ringer och frågar hur du mår egentligen svarar du

jotack det är bra jag är nog bara lite





förkyld

Here we go again...


1. Antony & The Johnsons
2. Sigur Rós
3. Dexys Midnight Runners
4. Tom Waits
5. The Go! Team
6. Regina Spektor
7. Flaming Lips
8. Arcade Fire
9. Hidden Cameras
10. Belle & Sebastian
11. Björk
12. Feist
13. Stina Nordenstam
14. The Avalanches
15. Outkast
16. Bright Eyes
17. Lucksmiths
18. Magnetic Fields
19. Kanye West
20. M. Ward

Jag är en kille på tjugoen vårar som söker en kvinna i åldern 18-25 att dela mitt liv med.

Jag tycker om långa skogspromenader. Eller ja... inte för långa. Två-tre kilometer ungefär är lagom. Och jag vill inte att du ska vara någon jävla skogsmulle som kan det latinska namnet på varenda växt och som älskar att plocka svamp. Då kanske jag får mindervärdeskomplex.
Jag gillar också mysiga hemmakvällar framför tv:n. Dock måste du lova mig att jag får hålla i fjärrkontrollen. Annars kan jag få ett hysteriskt anfall, slänga mig på golvet och börja gråta. Det är nog bäst om du inte gillar sport. Det gör inte jag nämligen. Förutom när det är Fotbolls-VM och OS då. Då måste du lova att sitta uppe tillsammans med mig hela nätterna.

Eftersom jag är en modern man så tycker jag förstås att du ska ha ett bra jobb. Helst ett högavlönat sådant så att jag bara kan vara hemma och laga mat, ta hand om ungarna och skriva på min bok som aldrig blir färdig.
Apropå barn. Det är kanske bäst att vi löser det där med namn på en gång så vi har det avklarat. Alla namn som slutar på Y, t.ex. Benny, Jimmy, Kenny osv. går bort direkt. Likaså väldigt vanliga namn, typ Anna, Sandra och Johan.
Elin däremot tycker jag är ett fint namn. Likaså Henning.
Visserligen avskyr jag familjer där alla barnens namn börjar på samma bokstav men jag skulle ändå vilja ha en son som heter Vincent och en dotter som heter Vilda. Ska vi bestämma det direkt kanske?

När det gäller musik så är det okej om du inte tycker att Bob Dylan och Bruce Springsteen är de bästa artisterna genom tiderna. Jag tror att jag kan leva med det. Men du måste i alla fall stå ut med att jag spelar deras musik 5-6 timmar i veckan. För att undvika konflikter om musiken tänkte jag att vi gör såhär att vi gör varsin lista på våra 25 favoritskivor som vi ger till varandra på den första träffen. Jag är ganska öppen av mig så det räcker med att jag gillar 75% av skivorna på din lista för att du ska bli godkänd (eventuellt kan vi göra likadant med filmer, böcker etc.)

Utseendet spelar ingen roll. Äkta skönhet kommer inifrån.
Fast det är klart... det skadar ju inte om du ser ut som Audrey Toutou. Eller Kirsten Dunst. Eller Nina Persson. Bara som förslag alltså. Jag kanske ska tillägga att jag gillar rödhåriga kvinnor också. Så om det skulle vara så att vår musiksmak bara stämmer överens till 50% MEN du har rött hår kanske det kan gå i alla fall.

Sist men inte minst: humor. Det är viktigt att man skrattar mycket i ett förhållande. Därför har jag förberett ett litet test, jag har spelat in en halvtimme Stefan & Krister och en halvtimme NileCity på video. Jag tänkte att vi kan titta på det på vår första träff och se vad du skrattar mest åt. Om det skulle visa sig att det är Stefan & Krister kan det nog tyvärr inte bli något.

Sen var det nog inget mer. Eller jo förresten... det är en klar fördel om din favoritkaraktär i Simpsons är den fete serietidningsförsäljaren.








Jag vet att du finns.

Jag vet, det är några månader kvar på året och det kommer säkert komma en massa fler underbara låtar. Men jag måste ändå få göra en sammanfattning över vilka låtar som har betytt mest för mig såhär långt detta år. För enkelhetens skull har jag valt att bara ta med en låt per artist, annars hade det kunnat bli nästan bara Maia Hirasawa och Loney, Dear...



1. Jens Lekman - Friday Night At The Drive-In Bingo

2. Maia Hirasawa - And I Found This Boy

3. Loney, Dear - No One Can Win

4. Miss Li - I'm sorry He's Mine

5. Mika - Grace Kelly

6. Panda Bear - Bros

7. Feist - 1234

8. Patrick Wolf - The Magic Position

9. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

10. Laakso - Italy vs. Helsinki

11. Säkert! - Och jag grät mig till sömns efter alla dar

12. eMiL Jensen - Ghana vs. Italien

13. Moneybrother - Just Another Summer

14. TTA - First Class Riot

15. Shout Out Louds - Impossible

16. Arcade Fire - My Body Is A Cage

17. Juvelen - Hanna

18. Jonas Game - New City Love

19. Rufus Wainwright - Going To A Town

20. Bright Eyes - Make A Plan To Love Me

21. Salem Al Fakir - Dream Girl

22. Eldkvarn - Blues för Bodil Malmsten

23. Frida Hyvönen - New Messiah

24. Thomas Andersson Wij - Hälsingland

25. Vapnet - Tar tillbaka det


P.S: Jag är för lat för att hålla på och länka men jag litar på att ni är så bevandrade inom den intergalaktiska världen att ni klarar av att hitta låtarna på egen hand.

Händelserna jag nu kommer redogöra för ägde rum sommaren 1958. Det var samma år som en 14-årig Bobby Fischer blev amerikansk mästare i schack och samma år som en tre år äldre Edson Arantes do Nascimento, mer känd som Pelé, blev världens bäste fotbollsspelare. Det var samma år som en 18-årig Phil Spector skrev "To Know Him Is To Love Him" och genom den låten fick sin första Billboard-etta. Samma år som en lika gammal Dion DiMucci fick sitt genombrott med singeln "I Wonder Why" tillsammans med The Belmonts.
Det var det året då vi fyllde 18 och vi lovade varandra att aldrig bli gamla.



Vi hyrde en vindsvåning på den tiden i ett litet samhälle som jag har glömt namnet på. Tanten som vi hyrde våningen av kallade den för "muséet" eftersom den var fylld från golv till tak med gamla saker som hennes man hade samlat på sig ända fram till sin död tre år tidigare. Det var bland annat en spinnrock, ett skrivbord från 1700-talet, en gammal amerikakoffert och så många böcker att det skulle krävas tio livstider för att plöja igenom alla. Mitt i denna röra stod också en liten smal säng och det var där vi sov tillsammans.

Ibland brukade jag vakna mitt i natten av att det regnade. Jag petade dig i sidan så att du också vaknade innan jag gick upp ur sängen och fram till skivspelaren som stod placerad i ett hörn och som förmodligen var det modernaste föremålet i hela huset. Jag satte på någon av singlarna som låg i en hög på golvet brevid, ganska lågt så det inte skulle höras ner till tanten som sov två trappor ner men ändå såpass högt att man skulle kunna höra det uppe på taket. Sen fällde vi upp takluckan och klättrade försiktigt ut på det våta teglet.
Vi brukade sätta oss mitt på taknocken, med våra ryggar vilandes mot skorstenen och låta regnet spola rent våra kroppar. Vi brukade sitta där länge och låta ljudet av regndropparna som slog mot taket blanda sig med ljudet av någon bil långt borta och tonerna av Chuck Berrys "Sweet little sixteen", Buddy Hollys "Heartbeat", Jackie Wilsons "He's so fine" och Dion. Alltid Dion.


Ibland frågade du mig, mest på skoj, vad jag ville bli när jag blev stor och jag roade mig med att komma på nya svar varje gång.
En gång sa jag att jag ville bli upptäcksresande.
"Jag vill bli upptäcksresande" sa jag. "Som Marco Polo, Vasco Da Gama och Christopher Columbus! Jag vill mönstra på ett fartyg till Sydamerika. Jag kan svabba däck eller klättra i masten eller vad som helst. Sen, när vi kommer fram, vill jag dansa på borden på en bar i Rio de Janeiro hela nätterna. Och när jag har tröttnat på det vill jag ge mig ut på en expedition i djungeln och upptäcka platser där ingen människa tidigare har satt sin fot.
Eller så vill jag bygga ett eget skepp och bara segla runt i flera månader tills jag stöter på ett helt nytt land. Och när jag kliver iland på ön kanske jag stöter på ett helt nytt folkslag. De kommer förstås vilja att jag ska bli deras hövding men då kommer jag visa dem ett fotografi på dig och då kommer de förstå att jag måste resa tillbaka igen. Men innan jag åker måste jag lova dem att aldrig berätta för någon om att den här ön existerar. Och när jag far iväg kommer de stå på stranden och vinka till mig och gråta."

"Tror du verkligen att det här folket, som aldrig har sett en kamera, kommer förstå att du måste återvända bara för att du håller fram ett fotografi?" frågade du klentroget. Jag ryckte på axlarna.
"Förresten", fortsatte du, "tror jag inte att det finns några såna öar kvar. Du är försent ute, Columbus, hela världen är redan upptäckt."


För att bevisa motsatsen skar jag ett snitt i din panna. Sen plockade jag ur din hjärna, vecklade ut den som en världskarta och pekade på alla vita fläckar.


En annan gång sa jag att jag ville bli uppfinnare.
"Jag vill bli uppfinnare", sa jag, "Som Edison, Einstein och professor Kalkyl! Jag vill uppfinna en cykel som man kan flyga med och åka under vattnet med! Jag vill uppfinna en tablett som smakar som en hel måltid! Jag vill uppfinna en klocka som man stannar tiden med! Jag vill...
Det var där du avbröt mig med att påminna mig om att jag bara hade svagt godkänt i både matte och fysik. Men trots att jag tänkte så det knakade förstod jag aldrig varför man måste kunna matte och fysik för att uppfinna en klocka som stannar tiden.

En gång kom jag på att jag ville bli cirkusclown.
"Tänk dig att åka runt med en cirkus i hela världen. Du skulle kunna jobba som lindansös och min farmor skulle kunna följa med som spågumma. Vi skulle kanske lära känna en puckelryggig dvärg som efterhand visar sig vara Rasputins okände son. På kvällarna skulle vi kunna spela poker med den flygande kanonkulan innan vi somnade i våra tält och tidigt nästa morgon skulle vi packa ihop tältet för att bege oss iväg mot en ny stad. Skulle inte det vara underbart?"

Du såg på mig lite fundersamt och sen sa du:
"Jag måste erkänna att det låter rätt trevligt och jag tror nog att du skulle bli en bra clown. Men är det verkligen det du vill, mest av allt i hela världen?"

"Nej", svarade jag.
"Mest av allt i hela världen vill jag nog bara bli liten igen..."

Den här rubriken kom jag på i fredags när jag, syrran och farsan startade vår cykelutflykt och det ösregnade. Tanken var då att rubriken skulle drypa av sarkasm på samma sätt som jag dröp av vatten och förbannade hela idén med cykelturen. Men så efter 3-4 mil letade sig solen fram mellan molnen och sen dess har den fortsatt att lysa upp vår väg. Så vi hade i alla fall tur med vädret.

Första etappen, Torfolk-Karlstad, cyklades alltså i fredags. Eftersom Lena och farsan var äckligt positiva trots det genomusla vädret tog jag genast på mig rollen som den bittre cynikern med uppgift att kommentera hur illa allt var (man måste alltid ha med sig en bitter cyniker när man är på semester, bara för att väga upp). Det blev inte direkt bättre av att mina byxor fastnade i kedjan och ena byxbenet revs sönder. Trots att jag säkert har förstört 4-5 par byxor på det viset genom åren blir jag ändå alltid lika förvånad när det händer. För att undvika att de skulle förstöras helt och hållet stoppade jag in dem i strumporna. Det resulterade visserligen i att jag såg ut som en tomte men eftersom vi inte mötte så mycket folk och de få personer vi mötte också var ganska fula så fick det gå.
Men när solen till slut kom fram klarade inte ens jag av att vara sur längre. Mari brukar hävda att det inte finns något bättre än att cykla. Ibland är jag nästan beredd att hålla med om detta. Särskilt när man susar nerför en nerförsbacke. I och för sig var det inte så mycket nerförsbackar på cykelbanan i fredags. Inte uppförsbackar heller. "Klarälvsbanan" som går uppifrån Hagfors och ner till Karlstad är nämligen byggd där järnvägen gick förr i tiden. Och järnvägar har ju en benäghet att vara väldigt platta och raka.
Vid sex var vi i alla fall nere i Karlstad efter att ha avklarat 7,5 mil under sex timmar (inklusive raster). Vi begav oss hem till vår kära farmor där vi blev bjudna på middag och alfapet. Sen åkte jag och syrran hem till lägenheten och farsan stannade kvar och övernattade hos farmor.

Nästa dag var det farmors födelsedag och vår present till henne var att ta med henne på cykel upp till vår farbror i Molkom. Jag kanske ska säga att min farmor är 71 år men väldigt pigg för sin ålder. Jag tror inte att det är så jättemånga människor över 70 som orkar cykla 4,5 mil i backig terräng, i alla fall inte utan att beklaga sig, men farmor cyklade glatt med och förutom att hon fick gå av cykeln ibland och leda den uppför några branta backar så tror jag inte hon hade några problem alls.
På lördagen blev det alltså betydligt fler backar än i fredags. Det blev därmed också lite jobbigare, men jag föredrar nog ändå att cykla i backar än att cykla på totalt plana cykelvägar. Halva grejen med cykling är ju faktiskt att kämpa sig uppför uppförsbackar och sedan få sin belöning i nerförsbacken. På vägen till Molkom stannade vi till vid en sjö och badade och åt av vår medhavda pastsallad som syrran hade fixat på morgonen.
Min farbror Nils bor i ett gammalt hus som har funnits i släkten i många år och som brukar kallas för "Dalen". Han lever där själv och utan bekvämligheter som television och rinnande vatten (vatten hämtas i en brunn ute på gården och när nöden tränger på finns det ett utedass). Jag blir alltid lika lycklig över att komma dit. På något sätt känns det minst lika mycket som "hemma" som det gör på Torfolk. Kanske för att vi har åkt dit på annandagen nästan varje år sedan jag föddes och firat jul med släkten och för att jag har många fina minnen därifrån. Förutom Nils var även farbror Jan, farmors syster Anna-Lena samt Jannes arbetskollega Ali och hans dotter Nathalie och hennes kompis där.
Vi käkade grillat kött och potatis och hade en trevlig kväll med en hel del öl och en hel del kortspel.

I morse gjorde jag, syrran och Anna-Lena en snabb visit i Alis och Jannes antikaffär. Lena blev intresserad av ett klädskåp för 5000, själv tyckte jag nog bäst om en stor tavla föreställandes ett vinterlandskap men den var tyvärr redan såld för 160.000 kr. Ja, ja den hade nog ändå inte riktigt passat i lägenheten.
Den sista ettapen, från Molkom och hem, kändes ganska lättsam. Igår ömmade min bakdel ganska mycket men efter att jag fick låna farmors sadelkudde kändes det bättre. Om ni nu tycker att det var moraliskt fel av mig att ta kudden från min gamla farmor så vill jag bara att ni ska veta att min röv är betydligt tanigare än hennes. Farmor lämnade vi av en bit utanför Deje där hon fick klara sig på egen hand ner till Karlstad. Vi fortsatte hemåt och kom tillbaka för några timmar sen.
Totalt har vi cyklat 18 mil under helgen. Ett litet tramptag för mänskligheten men ett stort tramptag för mig.

För i övrigt ska jag och Maria starta ett poesifanzine! "Den maximala hastigheten" ska det heta och det kommer fyllas med våra egna dikter och noveller och andras grejer som vi gillar. Det kommer bli grymt såklart.