I Me Mine

Betyg: 3/5
Bäst: Nettie Moore
Sämst: It's Allright Ma' (I'm Only Bleeding)


Ja, så har man äntligen sett gubben då. Eller sett och sett förresten, jag satt alldeles för långt bort för att kunna se några som helst ansiktsuttryck. Det är ju det som är det trista med stora arenor, det är därför jag mycket hellre skulle ha velat se honom på Debaser Medis i tisdags även fast konserten i sig kanske inte var lika bra där. Men, men... man kan inte alltid få som man vill.
Jag har lärt mig att man inte ska ha för höga förväntningar när man går på en Dylankonsert. Fast samtidigt är det svårt när man tänker på hur mycket bra grejer som han har gjort och när man tänker på hur bra den nya skivan faktiskt är. Så mina förväntningar är ändå ganska höga när jag går in i Globen.
Han börjar konserten med att spela gitarr, något som han tydligen inte gör särskilt ofta nu för tiden. Det märks ganska snart att musikerna i bandet är mycket skickligare än Dylan själv. Huvudpersonen spelar fel ibland och hamnar lite i otakt. Det är likadant när han övergår till att spela keyboard efter fem-sex låtar. Men det gör inte så mycket, jag går ju inte på Dylan för att se en fantastisk musiker.
När han plockar upp munspelet jublar i alla fall publiken och det gör de kanske rätt i för han spelar renare och bättre än på många skivor. Men jag tror nog att de hade jublat lika mycket hur illa han än hade spelat. Det är inte hur han spelar munspel utan att han spelar munspel som det jublas för.
Rösten då. Jag upphör nog aldrig att fascineras av Dylans röst. Hur han verkligen växlar mellan att låta fördjävligt illa till att låta helt fantastisk. Den här kvällen låter han mest fantastisk. Det är bara ibland som han sluddrar lite väl mycket. Jag har personligen väldigt svårt för den här fraseringen och tonläget som han väljer att använda när han sjunger många av sina gamla låtar. Okej, jag kan förstå att han är trött på att sjunga samma låtar exakt likadant om och om igen men han måste väl själv höra hur illa det låter? Det är främst "It's Allright Ma (I'm Only Bleeding)" och "Tangled Up In Blue" som han lyckas sabba nästan helt.
Men jag ska inte klaga för mycket för många av låtarna, särskilt de som är tagna från den nya skivan, "Modern Times", håller riktigt hög kvalitet. Allra bäst är "Nettie Moore" och "When The Deal Goes Down". Här känns det verkligen som att Dylan lever sig in i texterna, det kan ju kanske bero på att han inte har sjungit dem tretusen gånger förut. Men det är också flera gamla låtar som har fått nya snygga kostymer. I "Don't Think Twice - It's Allright" väver bandet in några snygga gitarrsolon och den svänger riktigt fint. "Like a Rolling Stone" låter förstås inte som den gjorde 1965. Eller 1975. Eller 1982. Men det vore fel att säga att den låter dålig. Och oavsett hur den låter kan man inte komma från att det är en speciell känsla att se en av världens mest berömda artister spela en av världens mest berömda låtar. Men finast av alla de äldre låtarna är kanske ändå "Girl From The North Country", en låt som jag verkligen inte trodde att de skulle spela men som de gör riktigt bra.
Efter att publiken har fått stå upp en bra stund och klappa och vissla kommer de in igen och kör två extranummer; "Thunder On The Mountain" och "All Along The Watchtower". Båda är bra, men ingen av dem är oförglömlig. När lamporna tänds funderar jag på vad en sån här konsert betyder för Dylan. För mig är det antagligen den enda gången i livet som jag ser honom men för honom är det ju bara en vanlig kväll på jobbet. Kanske kommer han ha glömt den redan om några dagar. Kanske kommer han ihåg den lite längre än så. En sak är i alla fall säker; han yttrar inte ett ord till publiken under hela konserten.

Dina händer byggde luftslott framför mina ögon när jag
låg i gräset och
såg upp på dig
såg upp till dig
såg uppåt, framåt men
aldrig ner

Bakom ditt huvud stod eken stolt och stor och du
knackade på för att se om den var ihålig

Tänk om den hade varit det då hade vi kunnat
bo där sa du och jag
tänkte bara på att jag ville bo i ditt huvud att jag
ville hitta en vrå där jag kunde lägga mig på rygg
hänga upp mina tankar på en tvättlina
över till hjärtat och

dina skrattgropar som jag ville
peta in solrosfrön i

håret, det mörka spretiga som jag ville
låta händerna vandra vilse i

dina lakoniska sarkasmer som
kanelbullar spetsade med arsenik



När den första snön kom så sprang vi till ladan
där en gammal cykel stod
rostig och stum du sa
att nästa sommar ska vi ta den och åka iväg

Jag kan styra och du kan sitta på
pakethållaren sa du och jag
tänkte att det lät som en bra idé att jag
gärna skulle vilja låta dig styra och se vart vi hamnade i
ett dike eller i Rom spelade
ingen större roll



I leran ritade vi luffarschacksplaner
du var cirkel jag var kryss
vi grävde gångar i höet och
möttes någonstans i mitten och när
näsorna kolliderade var det som att jag såg världen
för första gången

Du avslöjade för mig att man kan få världen att försvinna
om man blundar tillräckligt hårt så kan man
se färger man inte visste fanns man kan alltid se
nya nyanser av allting
sa du

Vårt hår växte i takt med att
åren gick och vi
glömde allt som vi en gång hade lärt oss vi
begravde tabellerna för att ge plats åt
nya visioner



En morgon vaknade jag tidigt och
vädrade vårsol
jag steg ut ur ladan och gnuggade mig i ögonen


Sen satte jag mig på en sten och väntade på

att du skulle bli verklig.

Hey cowboy du har
hjärtat tatuerat på armen så alla ska se du har
ett par svintajta jeans som var inne -83 du har
ett muskedunder innanför jeansen som du kan
känna dig stolt över som har
satt på varenda flicksnärta i stan som har
pissat blod i snön som har
ingjutit blod och lust i dig cowboy du är
någonstans mellan 40 och 65 du
vet inte så noga för du skiter väl i ålder i hjärtat är du i alla fall
forever young eller som Neil Young sa:
it's better to burn out then to fade away sa han och du har
ristat in det på armen med en kniv en gång det
började blöda lite men det gör inget för lite
blod har ingen dött av lite
sprit har ingen dött av det är bara
Kärleken med stort K som tar kål på
en tuffing som du


Hey Cowboy du är
hård mot dom hårda men vågar också visa känslor du
gråter ofta inte till Titanic och sån skit men
till ett gitarrsolo på en Led Zeppelin-platta från
-73 kanske det var du
minns inte så noga för du knarkade ju rätt mycket
på den tiden men det är lugnt för
alla knarkade ju rätt mycket på den tiden du
blir alltid nostalgisk när du tänker tillbaka på dina vilda ungdomsår så du plockar fram en whiskyflaska ur skåpet och sätter på en Stones-platta eller så sätter du på den där filmen, "Sista natten med gänget", eller så går du upp och sätter på frugan istället för att bevisa för dig själv att det fortfarande är lite stake i dig

Hey Cowboy du har
sträva kinder och en blick som kan mörda du har
vikt cigarettpapper av alla sidorna i "On The Road" du har
feministiska pamfletter i hjärnan men
Hollywoodromantik i hjärtat du har ett hem och en fru som du älskar och
några ungar som du också älskar du kan känna dig trygg men
du längtar ändå efter att dra från allt så ibland tar du
amerikanaren och sticker ut i skogen tillsammans med några polare där ni
grillar korv och
dricker öl och
spelar poker och
snackar skit sådär som grabbar gör och när ni har blivit lite fulla tar alltid Berra upp sitt munspel och spelar hela solot i "Sad-Eyed Lady of The Lowlands" och så säger ni tusen gånger till varann "Det är så jävla bra, så jävla bra alltså!" och sen säger ni att det görs inte sån musik nuförtiden och sen blir ni ännu fullare och somnar framför lägerelden med stövlarna på och på söndagen drar ni hem igen till era fruar och barn och ni säger till varann att "Fan, vad kul! Det här måste vi göra om någon gång!"

Hey Cowboy du har ett par blåa ögon som jag kan spegla mig i
där jag kan se mig själv som gammal gubbe
du kanske tror att jag tycker du är patetisk cowboy men
faktum är att jag tycker du är rätt cool ändå du
skiter i allt och kör ditt eget race fast du vet att
ingen tycker att du är särskilt häftig längre men
du skiter i det du bara fortsätter med gasen i mattan rakt in i väggen och
tänker aldrig på att
det kanske är dags att lägga av nu det
kanske är dags att
fimpa cowboy?

Jag gillar dig säger han ömsint till
sina skor


Men skorna svarar inte så han vänder upp blicken och
ser på ansiktet framför sig som biter sig i underläppen och
söker efter någon plats att fly till
utanför synfältet
slagfältet där
glasspillror och hjärtspillror ligger
om vartannat och han tänker på att
de snart kommer vara uppsopade och bortslängda
han tänker på att hans skor snart måste slängas
han tänker på att skomakare är ett
utdött yrke



Jag tror jag måste gå på toa
svarar hon

Fanfanfan säger hon sedan till
spegelbilden som är
snygg, smart och cool som har
ett bra jobb och massor av kompisar
som aldrig har kissat på sig aldrig
legat vaken om nätterna aldrig
gråtit

Paniken gömmer sig
innanför sminket
den är osynlig men
svår att tvätta bort hon
formar läpparna till ett
varför?




Han har alltid drömt om att kunna flyga
att kunna sväva friktionsfritt genom universum
att kunna släppa alla skulder som tynger ner honom men
så fort han närmar sig solen börjar vingarna smälta
han förlorar styrförmågan och
störtar slutligen tillbaka till jorden

Han har alltid varit mycket räddare
för livet än
för döden



När hon kommer tillbaka är skorna borta dom har
inte lämnat några fotspår för henne att följa
inga avtryck i hennes ansikte bara
ett telefonnummer hon aldrig kommer ringa



Två veckor senare är han raderad

It was one of those awful mornings when you wake up on the floor in someones apartment and you don't have a clue of where you are, what you were doin' last night or who the people are makin' all that noise in the other room. As I was lyin' there, tryin' to recollect my name and my thoughts, a naked lady with a tuna-sandwich in her hand entered the room and asked me if I had seen Edward.
"Who the fuck is Edward?" I replied, very polite, and got the answer that he was the guy who lived in the apartment.
A lot of faces then started to jump around in my brain, but when I tried to compare them with names I couldn't really fit anyone of them with Edward. Though, that wasn't my worst problem at the moment. This lady had by then walked over to me and was now sittin' beside me, running her hand over my body. But before we had got any further a guy came into the room who I thought must be Edward 'cause he really looked like an Edward-type-of-guy to me with his long red beard and small marshmallow-eyes. He yelled some words which I could barely understand but I guess it must have been an insult 'cause in the next moment he was liftin' me up and throwin' me out from the balcony.
It was then I discovered that the apartment was on seventh floor.
Lucky enough someone had placed a trampoline on the pavement below. I bounced on it, flew back up in the air and finally landed on the balcony on the same floor of which I had been thrown away from. Then I walked in again and knocked that Edward-guy down to the ground. Meanwhile the tuna woman had dissapeared so there wasn't anyone left to witness my heroic moment which actually made me a bit dissapointed. Anyway, I took the elevator down this time and when I came out on the street I saw a carnival procession walkin' towards me.
"Hey, that could be nice" I said to myself 'cause as a matter of fact I hadn't been to circus since I was a small boy. In the next moment I was involved in some kind of waltz together with a gypsy woman with bracelets around her wrists. She presented herself as Amanda and told me that her mother was the famous tight rope walker, Catherine Brisbane, and her father a clown who escaped from the circus about three months after her birth. I told her that both my parents were farmers which she found very amusing. Then we were interupted by a midget shoutin' that I was walking on his beard. I begged him pardon and gave him an ukulele which I had found in one of my pockets. (wonderin': who could have put it there?) The midget was in fact very used of being walked on and he became now slightly surprised by this unexpected gift. Sadly though, he just knew one song which was »Mary got a little lamb« and I tell you, that isn't a very good song to waltz to.
So we left the circus where it was and she offered me some wine up in her apartment. I accepted it but when we reached the apartment I got a strange feeling. It seemed to be just the same apartment which I had left, first flying then elevating, two hours earlier. I couldn't see either the Tuna-woman or Edward the boxer, but my sleeping bag was still there on the floor. I told her this but she just laughed at me and started to call me rabbit-guy because of my ears. I really hate when people call me rabbit-guy so I said to her that she was the worst girl I had ever danced with. Then we decided not to talk to each other for an hour or so.
So we sat there silently and drank for a while but after five minutes both of us started to think that it was quite silly to sit there without speaking so she promised that she wouldn't call me Rabbit-guy anymore and I said that I had to admit that she was a much better dancer than me. She smiled and offered me a pipe which I smoked on for a while and then started to see small green devils dancin' around me in a circle, pointing at me and throwin' garbage on me.
"I must say that this have been a very oddly day, and if you don't mind I think I should try to get some sleep now." I don't know if she did answer 'cause I was already sleeping.

When I woke up the next day and tried to recollect my name and my thoughts, a naked lady with a tuna-sandwich in her hand entered the room and asked me if I had seen Edward.

Igårkväll började en ny säsong av "100 Höjdare!". Jag ska börja med att säga att jag tycker att det är ett av få fascinerande och underhållande program som görs i Sverige idag. Men samtidigt blir jag ibland lite tveksam till om det verkligen är moraliskt riktigt att sitta och skratta åt det.
Man kan ju se "100 Höjdare!" på flera sätt. Antingen ser man det som en modern freakshow där Filip & Fredrik får representera "The Average Guys" (om än kanske lite väl autistiska) som reser runt och letar upp diverse konstiga människor som vi i tv-soffan kan sitta och skratta åt. Eller också är det ett program som hyllar det "onormala" och hyllar de personer som vågar gå sin egen väg utan att bry sig om vad andra tycker.
Om man skulle fråga Filip & Fredrik själva skulle de nog hävda det sistnämnda och kanske hänvisa till att de faktiskt utser "Skandinaviens skönaste person", inte den konstigaste. De är också rätt duktiga på att låta tittarna skratta med deltagarna och inte bara åt dem.

De medverkande i programmet är ju individer som på ett eller annat sätt inte passar in i den samhälleliga normen. Men en viktig skillnad är att vissa har valt utanförskapet medan andra desperat önskar att de kunde få komma in i gemenskapen. Personerna i den sistnämnda kategorin är för det mesta högst medvetna om att de betraktas som töntar eller "freaks" av allmänheten men ändå låter de sig bli intervjuade och kanske till och med spelar ännu konstigare än vad de egentligen är i programmet.
Man kan jämföra det med den konstige killen (observera att det här beteendet oftare stämmer in på killar än på tjejer) i klassen som spelar på sin konstighet eftersom det är hans enda sätt att synas och i alla fall erhålla någon form av uppskattning. Jag vet det här eftersom jag har varit den där killen själv. Men jag vet därför också hur svårt det kan vara att sluta spela pajas trots att man egentligen vill. Jag vet flera killar som ständigt känner sig tvingade att skämta om sig själva och det är ganska tragiskt egentligen.
Fast samtidigt måste man ju ställa sig frågan: om man inte kan skratta åt folks egenheter vad fan kan man då egentligen skratta åt?


-------


Det ligger väl i människans natur att dras till det bisarra, det äckliga, det sjuka osv. Det är ju hela anledningen till att kvällstidningarna säljer och att dokusåporna lockar till sig massor av tittare. Men skillnaden mellan ett intervjuobjekt i "100 Höjdare!" och en deltagare i "Big Brother" är att den senare inte betraktas som konstig. I alla fall inte på samma sätt.
Det skulle vara intressant att gå runt på stan och fråga folk vem de helst skulle vilja vara, killen i "100 Höjdare!" som åker runt till olika diskotek och dansar ensam i timmar i sträck eller någon "Big Brother"-bimbo som kan gå in på Spy bar och få knulla med vem hon vill. Jag tror att de flesta skulle svara den förstnämnda, men jag tror också att ett stort antal skulle ljuga när de svarar det. Det är ju mer politiskt korrekt att säga att man vill vara en outsider än en korkad dokusåpadeltagare. Och det är lättare att känna sympati för outsiders. Men det är trots allt fan så mycket svårare att vara en outsider. Jag tror väl inte att Linda Rosing, Carolina Gynning och allt vad de heter har det så lätt heller alltid, de får ju rätt mycket skit kastad på sig, ibland välförtjänt och ibland inte, men jag tror ändå att de är mer nöjda med sin livssituation än diskokillen.

I amerikanska collegefilmer är det alltid nörden som får prinsessan på slutet. I verkliga livet är det inte alltid så. Förvisso har väl nörden fått en viss revansch de senaste två årtiondena (vilket Fredrik Strage älskar att påpeka). Men det är en sanning med modifikation kan man säga. Det är framförallt i indiekretsar och i storstäder som det har blivit hippt att vara nörd. I små bruksorter är det fortfarande lika med utfrysning.

Så hur välvilliga Filip & Fredriks intentioner med "100 Höjdare!" än är så tror jag inte att de lyckas göra "onormalt" beteende mer accepterat bland folk i största allmänhet. Men jag tror heller inte att det leder till att "dom konstiga" blir ännu mer utfrysta.
Dock tror jag att vi måste våga skratta lite mer åt varandra utan att ta så allvarligt på det, det är väl där programmets viktigaste funktion kanske ligger.

Klockan är nio på morgonen en varm aprildag i Paris 1989. På en gata vid Notre-Dame står en fyraårig pojke som precis har lärt sig att räkna. Han håller upp knytnävarna framför ögonen och för varje nytt slag sträcker han upp ett finger i luften. Känner på vinden, ser människorna som passerar och lyssnar på Quasimodo som ringer i klockan.
Mellan varje slag förflyter en evighet som egentligen kanske bara är några sekunder.

Några kvarter därifrån ligger den 104-årige Raymond Dufayel invirad i ett svettigt lakan på sjunde våningen på ett sjukhus och dör.
Mellan varje hjärtslag förflyter en evighet som egentligen kanske bara är några sekunder.


Un

Raymond är fyra år och står och ser upp på det nybyggda Eiffeltornet.
Världens högsta torn.
En manifestation. En hyllning till 100 år av frihet, jämlikhet och broderskap. Han kramar sin mamma hårt i handen och hon kramar tillbaka. Hon har tagit på sig en ny röd kjol som gör att det lyser om henne där hon strosar runt på gatorna och korsar marknadsplatserna. På vägen till invigningen köpte hon en påse med plommon som Raymond nu står och tuggar på. Han suger länge på kärnorna innan han spottar ut dem på marken.
Rutomkring dem står tusentals människor, viftar med flaggor och skriker av upphetsning. Bakom nästa hörn väntar ett nytt sekel på att fyllas av glädje.


Deux

Åtta år senare ska den tolvårige Raymond för första gången få bevittna bröderna Auguste och Louis Lumières fantastiska uppfinning. Det är hundratals människor i salongen men ändå helt mörkt och knäpptyst. Och så plötsligt. Ett ansikte uppenbarar sig på duken längst fram. Som ett stort fotografi men liksom, levande. Han rör sig lika lätt och smidigt som personerna i salongen och ändå är han inte där. Eller är han?


Trois

Året är 1914. På Franz Joseph-gatan i Sarajevo går den 19-årige Gavrilo Princip, förkrossad över att inte ha lyckats med sitt uppdrag, att skjuta Franz Ferdinand, ärkehertig av Österrike-Ungern. I nästa sekund svänger en bil in på gatan. Princip ser direkt vem som sitter i bilen men ändå tvekar han några sekunder innan han lyfter pistolen. Första skottet träffar Franz Ferdinands hustru, Sophie, i magen. Andra gången siktar han bättre. När pekfingret dras några millimeter mot honom hörs en knall som kommar att eka i fyra år i hela Europa.
Fyra år, fyra millimeter.


Quatre

1917 ligger Raymond och hans gode vän Sergé i en skyttegrav vid den tyska gränsen. Sergé ser Raymond i ögonen.
Pour la France, säger han. Sen kastar han sig upp ur skyttegraven, springer mot fiendelinjen och skjuter vilt omkring sig. Han dör såklart. En tragisk och fruktansvärt meningslös död på ett öde fält mitt ute i ingenstans.
Vid obduktionen konstaterar man att om kulan i bröstet hade träffat bara fyra centimeter längre åt sidan hade kanske Sergés liv gått att rädda.



Cinq

Raymond Dufayel står i hallen och ser sin son ta på sig uniformen. Det har gått två år sen Tysklands välbepansrade artilleri på fyra veckor besegrade hela Polens armé. Och den fred som kommer komma om fyra år känns i just detta ögonblick extremt avlägsen.
Fyra år, fyra veckor, fyra centimeter.


Six

Knappt har kriget tagit slut förrän Raymond återigen får se sin son i krigsmundering. Den här gången på väg till Vietnam, ett land långt borta som Raymond bara har bläddrat förbi i kartböckerna utan att fästa någon notis vid. När planet lyfter från flygplatsen vet Raymond redan att han har sett sin son för sista gången.


Sept

Maj 1968. På gatan utanför Raymond och hans fru Maries hus i Paris pågår vilda demonstrationer. Studenter på flykt från poliser sprayar anarkistiska slagord på husväggarna. Slagorden ekar i gränderna i två månader innan allt får ett snöpligt slut och De Gaulle återfår makten. Raymond stänger igen fönstret, det finns inte längre något att höra.


Huit

På en gravsten i utkanten av Paris lägger en åldrad hand ner en blomma. På gravstenen kan man läsa:

Marie Dufayel

1890 ? 1985

Raymond lämnar kyrkogården utan att vända sig om. Medan han går mot den väntande taxin tänker han tillbaka på den där dagen 1889. Hur lätt allt verkade. Hur ljust seklet såg ut. Hur mörkt det kom att bli.


Neuf

På en sjukhusbädd i Paris ligger Raymond Dufayel och ser på sina händer. Dom är nio till antalet, den ena tummen försvann i en skyttegrav 1917. Han minns smärtan när handgranaten exploderade i handen på honom men den var ändå obetydlig jämfört med när Serge sprang över åkern. Det har gått 72 år sen dess men när Raymond sluter ögonen är plötsligt tid såväl som avstånd fullkomligt obetydliga.
Vad är egentligen fyra centimeter? Vad är fyra veckor? Vad är fyra år? Förflyttningar i tid och rum som knappt märks men ändå skapar kaos och förvirring. Förflyttningar lika omärkliga som när långfingret på pianohanden lyfts och förvandlar ett c-dur till ett c-moll. Lika omärkliga som när pekfingret på Gavrilo Princips hand vidrör avtryckaren. Lika omärkligt som när molnen utanför sjukhusfönstret skingras och solen plötsligt lyser in i rummet.


På ett sjukhus i Paris ligger Raymond Dufayel och dör men samtidigt är han mer levande än någonsin.