I Me Mine

Kom, fyll mig med lust och energi så
lovar jag att ta emot dig
om du skulle falla

"Att vara beroende av ett piano är som att köra en stor långtradare nerför en riktigt smal väg eller att försöka vända en stor båt i en liten vik."

Citatet är hämtat från en intervju med Tom Waits i den senaste Sonic-tidningen. Jag kan verkligen skriva under på det, förra helgen fraktade vi hit mitt piano i en hästkärra. Och när vi skulle ha ur det ur släpkärran tippade hela kärran bakåt. Men det gick rätt bra ändå, pianot blev inte skadat på något sätt och det blev t.o.m. lättare att få ur det ur kärran. Nu står det i lägenheten och är väldigt ostämt men imorgon ska det stämmas, förhoppningsvis kommer jag bo här ett tag nu så jag inte behöver hålla på och flytta det igen.

Nåväl, det var en liten utvikning det där, åter till Tom Waits. Det är en väldigt intressant intervju där Lennart Persson reflekterar en del över det faktum att Tom Waits ständigt spelar en roll när han står framför en kamera eller spelar in en skiva. I Intro-krönikan spinner någon i sonic-redaktionen vidare på den tråden. Författaren hävdar att det inte finns något sådant som "äkta" inom musiken, att alla artister ständigt spelar en roll. Jag håller både med och inte. Jag ska försöka förklara hur jag ser på det.

Man kan jämföra musiker lite med författare. När jag läste en skrivarkurs för två år sen pratade vi mycket om att hitta sin egen röst. Men när jag läser mina egna texter har jag svårt för att hitta någon gemensam nämnare i själva språket. Det är möjligt att andra kanske kan göra det bättre än jag men min poäng är att jag ser på författande som på skådespeleri - jag försöker leva mig in i en roll när jag skriver. (det här gäller alltså när jag skriver noveller - i mina dikter utgår jag mer ifrån mig själv). På samma sätt tror jag det är med många artister, dom tar på sig en roll eftersom dom tycker deras vanliga person är alltför tråkig. Och det är givetvis inget fel med det, i alla fall inte så länge dom spelar sin roll tillräckligt skickligt. Att hävda att en artist måste ha upplevt allt det han/hon sjunger om är ungefär lika smart som att säga att en skådespelare ska ha upplevt allt det han/hon gestaltar.
Men tror jag även att det finns artister som inte alls spelar någon roll, som bara är sig själva på scen och på skiva och överallt. Ta Håkan Hellström till exempel, jag har visserligen aldrig träffat honom men alla intervjuer brukar visa att hans scenperson ligger väldigt nära hans vanliga jag. Såvida han inte spelar en person i intervjuer också förstås men jag har svårt att tro det.
Egentligen spelar det kanske ingen roll, det är bara två olika sätt att se på artisteri. Antingen är man bara sig själv eller så spelar man en eller flera roller och inget av sätten är egentligen sämre än det andra. 

Men i ett avssende tycker jag ändå att man kan prata om äkthet så tillvida att även om man spelar en roll måste man kunna relatera till de känslor man gestaltar. En skådespelare måste kunna leva sig in i den rollfigur han/hon spelar och på samma sätt måste en artist försöka få publiken att tro att han/hon verkligen menar det han/hon sjunger.

Till sist: I intervjun med Tom Waits ger han också ett recept på hur man botar vårtor. Väldigt passande eftersom jag har haft problem med vårtor på händerna i flera månader och skitgrejerna man köper på apoteket hjälper inte alls. Så här lyder Toms botemedel:


"Slå ihjäl en svart katt. Begrav den i en svart nylonstrumpa tillsammans med en tuppkam. Stjäl en blodig biff och gräv ner den, när du har gnuggat den med ett skalat äpple, tillsammans med ett snöre med en knut på, där tre vägar korsar varandra. Tag sedan en påse och lägg ner lika många stenar i den som du har vårtor och kasta sedan bort den. det bör lösa ditt vårtproblem."

Skitbra! Jag ska bara få tag på en svart katt och en tuppkam så ska jag testa det sen.

Det är kanske lite löjligt osv. men ibland går jag runt och funderar på min självbiografi. Jag har inte satt igång med att börja skriva den än för det känns lite dumt att skriva sin självbiografi när man är 20 år och dessutom är det väldigt jobbigt att skriva en hel bok har jag upptäckt. Men istället kan man ju roa sig med att göra en sån här vad heter det? Livslinje? Alltså, man kan bara skriva ner några viktiga händelser från varje år. Jag har börjat med dom första tio åren, det var inte så svårt eftersom jag inte har så jättemycket minnen från dom. I alla fall inte från dom 5 första. Nästa tio lär bli betydligt svårare.

1985 - Den 28:e November har jag tröttnat på att ligga och jäsa i mors mage och låter mig därför födas. Enligt uppgift skall det ha skett en osedvanligt kall vinterdag. Det var storm och vargarna ylade. Mina föräldrar heter Olle och Marica och har utvandrat ifrån Stockholm för att odla morötter och koka sylt. Dom har ett jordbruk som dom driver kollektivt med en annan familj som består av Kari och Gunnar och deras son Kolbjörn. Istället för dop har vi en namngivningsfest då jag får mitt namn. Varför det blir just Valdemar har jag mången gång undrat över men aldrig fått något riktigt svar på. Mina första månader i livet lever vi i ett litet hus i en djup dal där solen nästan aldrig visar sig. Men sen flyttar vi några hundra meter till ett lite större hus där det finns både el och vatten.

1986 - Jag börjar lära mig att gå och prata, konster som jag fortfarande inte behärskar till fullo (i synnerhet inte när jag fått lite för mycket i glaset).

1987 - Det måste ha varit ett särdeles tråkigt år för jag kommer inte på något särskilt som hände då.

1988 - Jag får en lillasyster som kommer att kallas Lena. Mina första ord till henne lyder "Dä gis" (vilket senare har tolkats som "där gris" antagligen trodde jag att min syster var en griskulting. Det är lätt att ta miste.)

1989 - Jag är 4 år. Jag har en bästa kompis som heter Viktor och vi brukar leka med Duplo och träbitar som vi bygger järnvägar av. Jag går på ett dagis som jag inte tycker om. Jag tycker mest om att åka traktor, sjunga sånger och lyssna på sagor.

1990 - Jag skulle tro att jag lär mig att läsa det här året, det första jag kan läsa är i alla fall frågekorten i ett bamsespel som vi har. Det kan också vara det här året, eller året efter, som vi får en tv. Fram tills nu har jag levt i ett medialt mörker, nej förresten det var en överdrift. Jag har ju haft Lennart Hellsings ABC-bok, kasettband med Djungelboken bamsetidningar och en massa andra saker. Jag skriver att vi får tv, men det är egentligen inte vi utan familjen vi har gården tillsammans med som skaffar tv (mamma och pappa har förresten fortfarande ingen tv hemma). Det gör att jag ändå inte ser så mycket på tv som mina jämnåriga. Det dröjer nog ännu något år skulle jag tro innan jag fattar att det finns fler tv-program än Disneydags och Björnes Magasin. Vi åker på semester till Marocko och jag är nära ett totalt sammanbrott när jag upptäcker att jag kommer missa ett avsnitt av Disneydags.

1991 - Jag börjar i förskolan. Mitt livs första kärlek är vår förskolelärare som heter Caroline och som kan spela gitarr. I min klass går en kille som heter Jocke och som aldrig säger något förutom till en tjock kille som heter Johan. Det går också två killar i klassen som heter Tom och Ronny och som jag länge tror är tvillingar eftersom dom alltid hänger ihop och har likadana väskor och kläder på sig. Jag och Kolbjörn ska starta en cirkus tillsammansmen det slutar alltid med att jag tappar luften när vi gör våra akrobatiska konster så cirkusprojektet läggs ner.

1992 - Jag börjar i skolan. Jag börjar förstå att det är rätt ovanligt att bo på en gård och att äta middag tillsammans med en annan familj. Jag börjar också förstå att Tom och Ronny inte är tvillingar, Ronny visar sig vara en lugn och trevlig kille och vi blir så småningom bästa kompisar. Jag har också en kompis som heter Johnny och som är Ronnys diametrala motsats, hetlevrad och stökig. På fritiden träffar jag nog fortfarande mest Viktor och hans lillebror, Oskar.

Jag börjar min fotbollskarriär och avslutar den ungefär tre månader senare efter att ha insett att det där med fotboll nog inte något är för mig (några år senare inser jag att fotboll blir mycket roligare med alkohol i blodet). 
 
1993 - Min och Ronnys vänskap grundar sig främst på ett gemensamt intresse för Fantomen, vi börjar prenumerera ungefär samtidigt och har allvarliga samtal om omslagen och biserierna. Annars gungar vi väl och leker med dom andra barnen.

1994 - Jag går nu i trean och har en lärare som heter Lena och som låter oss göra ungefär vad vi vill. Vi spelar mycket teater, bl.a. sätter vi upp Klas Klättermus. Jag spelar Räven. Efter ett halvår slutar Lena och vi får en annan lärare som heter Niklas. Vi får fortfarande göra ungefär vad vi vill, det råder total anarki i klassrummet.

Jag är med i scouterna ett tag men min scoutperiod blir ungefär lika lång som min fotbollskarriär. Jag kommer ihåg att vi knöt råbandsknopar och spelade brännboll och eftersom vi hade en kristen ledare avslutade vi alltid med att be en bön.
 
1995 - Johnny har slutat och flyttat någon annanstans. Jag umgås mest med Ronny men också med en kille som heter Dick. Dick och jag har en hemlig klubb, vi stjäl leksakspengar som vi förvarar i ett hemligt skåp i vårt hemliga hus. Vi börjar även upptäcka att det finns något som heter datorer. Jag och Ronny har båda datorer (vilket inte alla har på den här tiden), efterhand blir vi mer och mer ointresserade av Fantomen och datorspel blir något allt viktigare.
Födelsedagskalasen ersätts av födelsedagsdiscon. Skillnaden är rätt marginell, vi leker fortfarande rätt mycket men vi spelar också hög musik och dansar som vi har lärt oss på en bugg-kurs i skolan. På ett disco blir jag ihop med en tjej för första gången (samtidigt blir också min kompis Dick ihop med en annan tjej). Två veckor senare gör vi slut. Därefter startar min tjejtjusarperiod, under cirka ett halvår hinner jag vara tillsammans med nästan alla tjejer i klassen. En tjej är jag tillsammans med kanske fem-sex gånger. Men vi är fortfarande för små för att det ska vara på riktigt, jag är inte kär i någon av tjejerna jag är ihop med utan gör det mest för att få uppmärksamhet. 

as we stayed inside and tried to get high

Where are yoooouuu

I swear that this is the truth, the whole truth and nothing but the truth.

1. Amelie från Montmartre (2001, Jean-Pierre Jeunet)
2. American Beauty (1999, Sam Mendes)
3. A Clockwork Orange (1971, Stanley Kubrick)
4. Livet är underbart (1997, Roberto Benigni)
5. Gudfadern II (1974, Francis Ford Coppola)
6. Pulp Fiction (1994, Quentin Tarantino)
7. Gökboet (1975, Milos Forman)
8. Gudfadern (1972, Francis Ford Coppola)
9. Donnie Darko (2001, Richard Kelly)
10. Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004, Michael Gondry)
11. Amores Perros ? Älskade hundar (2000, Alejandro González Iñárritu)
12. Döden och Flickan (1994, Roman Polanski)
13. Magnolia (1999, Paul Thomas Anderson)
14. Sagan om Ringen (2001, Peter Jackson)
15. Lolita (1962, Stanley Kubrick)
16. Garden State (2004, Zach Braff)
17. Blåsningen (1973, George Roy Hill)
18. Blue Velvet (1986, David Lynch)
19. Jules och Jim (1961, Francois Truffaut)
20. Lost In Translation (2003, Sofia Coppola)
21. De sju samurajerna (1954, Akira Kurosawa)
22. Svart katt, vit katt (1998, Emir Kusturica)
23. O Brother, Where Art Thou (2000, Joel Cohen)
24. Timmarna (2002, Stephen Daidry)
25. The Big Lebowski (1998, Joel Cohen)