I Me Mine

Du knackar på dörren ? tre hårda knackningar, vår hemliga portkod som vi hittade på när vi var små och den källare jag bor i nu var vårt hemliga tillhåll. För ett ögonblick känns det nästan som att jag är där igen; vi kommer återigen sitta på golvet och rita upp nya världar, skapa egna språk och glömma verkligheten för några timmar. Men när jag öppnar ser jag att du är äldre nu. Jag ser att du har på dig den där blå klänningen, den som du ärvt av din farmor och som du nästan aldrig använder och jag ser att du har på dig halsbandet med ett lejon i. Du är född i lejonets tecken och jag tror egentligen inte på stjärntecken men om ett lejon betyder mod så kanske ändå att stjärnorna hade rätt den där gången.

Du är modig, jag brukar säga det till dig ibland och du brukar skaka på huvudet. Jag är inte modig, säger du, jag är livrädd. Men jag måste utmana min rädsla. Jag måste göra alla dom här vansinniga sakerna för annars skäms jag. Jag skäms inför mig själv och den där skammen äter upp mig när jag ligger i min säng och Gud det gör så ont. Gud det gör så ont. Känner inte du så också?
Jag nickar. Jo, men jag tror att jag har ett alltför starkt överjag. Det är ju därför jag dricker så mycket.
Äh, säger du. Du ska inte lita för mycket på Freud. Han var bara en pervers gubbe och nu är han död. Du säger det så lättsamt. Jag försöker styra över samtalet på något annat för jag vill inte prata om döden med dig. Jag kan fortfarande höra ambulanstjuten, jag kan fortfarande känna lukten från sjukhuskorridorerna, jag kan fortfarande se doktorernas bekymrade miner.

Men allt det där är minnen. Nu är nu. Du står i min hall och säger att det är dags. Nu är du redo. Jag nickar för jag vet att jag inte kan säga emot. Du har förberett dig för den här dagen länge nu. Du har gått och väntat in den. Varför den kommer just idag vet jag inte. Du har din hemliga kalender som du går efter och jag kan bara följa med. Jag blir chockad såklart men jag undviker att visa det. Du ler och plockar fram en flaska vin ur väskan du bär på. Jag ser att det finns fler flaskor. Jag blir ståendes kvar i hallen medan du tar fram glas, sätter på en skiva med Nick Drake och ställer fram stearinljus på bordet. Allt i en rörelse. Sen sätter du dig i soffan.
Slappna av nu för fan säger du. Det sista jag vill nu är att du ska vara spänd. Kom och sätt dig här.
Jag slår mig ner i soffan. Vi dricker och pratar, samtalsämnena växlar fram och tillbaka som dom alltid gjort. Du med ditt forscerade tempo, du nästan snubblar på orden, jag med mina nickningar. Vi pratar om när jag hade en tand som hängde löst i flera dagar och hur du brukade reta mig för att det gjorde ont när jag försökte äta, den gången när vi gömde oss på en cirkusvagn och följde med ända ner till Italien, den gången då vi upptäckte en helt ny planet och när vi kom på en medicin mot aids. Eller drömde vi bara? Men vi pratar också om dom plågsamma minnena; Alla inskränkta ungar som hatade dig och såg upp till dig på en och samma gång. Det var klart att dom var avundsjuka på dina röda lockar, det var klart att dom var avundsjuka på dig för att du vågade gå fram och börja hångla med vem som helst. Förstod du aldrig det? Jag minns allt som naglarna mot glas.

Du vet, du behöver inte, säger du plötsligt.
Jag vet, säger jag. Men jag vill. Jag har aldrig låtit dig göra någonting utan mig tidigare, varför skulle jag sluta nu? Vi har alltid gjort allting tillsammans. Delvis därför är du mer som en syster än en flickvän för mig. Faktiskt. Vår vänskap går så långt tillbaka, innnan vi visste något om såna känslor. Jag skulle aldrig kunna älska med dig, det skulle bara kännas fel.

Jag reser mig upp för att gå på toa och känner hur det snurrar, vinet har redan sabbat balanssinnet. Du skrattar åt mig, som vanligt blir jag full mycket snabbare än du. När jag kommer tillbaka har du tagit på dig jackan igen. Du tar på dig din röda halsduk, virar den trehundra varv runt halsen. Själv har jag aldrig halsduk, jag tycker det är stickigt och obekvämt. Jag tror du också tycker det egentligen, men du bär den stolt ändå. I en småstad så kan en stickad halsduk vara en viktig symbol. Du är en av alla dom som vill visa att du är annorlunda. Men det som skiljer dig från dom andra är att du faktiskt är det, inte bara utanpå.
Kom,vi måste gå nu, säger du. Vi tar med oss vinet.

Vi går ner till lekparken, du sätter dig i en gunga och börjar gunga fram och tillbaks. Jag ställer mig bakom och skjuter på. Du skrattar, ett hysteriskt skratt. Som Marilyn Monroe tänker jag samtidigt som du hoppar. Du landar i snön en bit bort. Jag hjälper dig upp och du bara fortsätter skratta. Jag är fortfarande fullare än du men du har närmare till galenskapen. Du vågar släppa in demonerna på ett annat sätt, du till och med välkomnar dom medan jag gör allt jag kan för att behålla mitt förnuft och min sans.

Sen går vi. Vi roar oss med att kasta småstenar mot fönsterrutor ett tag. När dom kommer fram till fönstret springer vi iväg och gömmer oss.
Jag har nästan glömt vad det är vi håller på med när du plötsligt, utan att blinka, springer in genom dörren till ett höghus. Jag springer efter men du är snabbare, du ligger hela tiden en halv trappa före mig. Till slut når du takluckan och kommer ut på det snötäckta taket.

När jag kommer ut ser jag att du går längsmed kanten. Jag går bakom dig men vågar inte komma för nära. Jag vet vad du kommer att göra, du sa att det var dags, du sa att du var redo. Men trots det skriker jag. Du hör mig inte, du kan bara höra Nick Drake och Marilyn Monroe nu.
Det är kanske sex meter till nästa hustak. Jag vet att du kan hoppa längre än så, du tävlade i längdhopp i flera år innan du tröttnade på det som så mycket annat. Men nu är du full och det är kallt och halt. Du tar sats och springer. Jag skriker Nej! samtidigt som du hoppar. Du landar som en katt på andra sidan. Vi står där en stund på varsitt hustak och ser på varann. Ibland har vi varit så nära varann att jag nästan trott av vi var samma person men nu är vi kanske längre ifrån varann än någonsin tidigare. Jag går fram till kanten.
Är du verkligen, verkligen säker? Roper jag över taken. Tänk på när vi badade nakna i havet, när vi tog hand om en katt som nästan var död och vi hjälptes åt att få henne att må bra och när vi skolkade från gympan och tjuvrökte uppe i den där kojan. Fan, är det inte värt någonting?
Men det är ju just det det är! Skriker du tillbaka. Har du inte fattat det? Om jag hoppar nu kommer allt det där ändå finnas kvar. Men jag vill inte bli mamma, jag vill inte bli gammal, jag vill inte sitta på ett ålderdomshem och prata gamla minnen. Jag vill dö nu.
Du är en idiot! Skriker jag. Och förbannat jävla självisk!
Jag vet! Men jag sa att du inte behövde följa med.
Om du trodde att jag skulle sitta kvar och låta dig ta livet av dig på egen hand är du en ännu större idiot!

Du knäpper upp jackan och slänger ifrån dig den. Sen tar du av dig stövlarna och strumporna så du står barfota i snön. Du tar av dig halsduken och håller den i handen. Sen tar du sats igen, inte lika lång den här gången. Och du hoppar. I luften låter du halsduken veckla ut sig, som en röd svans. Du landar precis på kanten framför mig där jag sitter på knä. Du halkar och är på väg att ramla ner men jag får tag i den ena kanten på halsduken. Du håller hårt i den andra och din tyngd gör att jag ramlar framlänges men jag ligger fortfarande kvar på taket och du håller fortfarande hårt i den andra änden. Du tittar upp på mig och säger:
Du är fin.
Sen släpper du taget.

Efteråt: ambulanstjuten, gråten, dom upprörda rösterna, kramarna, klapparna på axeln.
Dom säger att det kommer att gå över och jag undrar vad det är som kommer att gå över.

Några veckor senare: Polisförhör. Dom ber mig skriva ner hela händelseförloppet. Jag skriver det här. Jag vet inte om det är vad dom vill ha men det är det enda jag kan skriva. Det är min berättelse om ett korkat jävla lejon med en alldeles för röd halsduk.

Kom bara att tänka på vilken fantastisk film det är. Måste se om den snart. Googlade lite och hittade dessa fantastiska konversationer:

Donnie aims the crosshairs on Smurfette's head. He pulls the
trigger. Smurfette falls over.

RONALD      Wicked.

SEAN            No more fuckin' for her.

RONALD      Smurfette doesn't fuck.

SEAN            Bullshit. Smurfette fucks all the other
                       smurfs. That's why Papa Smurf made her,
                       'cause the other smurfs were getting too
                       horny.

RONALD      Not Vanity. He's a homo.

Blam! A bottle shatters.

SEAN            Then she fucks 'em all while Vanity
                       watches. And Papa Smurf films it.

Ronald takes another sip of Night Train... followed by another dry
heave. Blam! A bottle breaks.

DONNIE        First of all... Papa Smurf didn't create
                       Smurfette. Gargamel did. She was sent in
                       as Gargemel's evil spy, with the intention
                       of destroying the smurf village. But the
                       overwhelming Goodness of the Smurf Way of
                       Life transformed her into the Smurfette
                       we all know and love. And as for the whole
                       gang-bang scenario... it just couldn't
                       happen. Smurfs are asexual. They probably
                       don't even have reproductive organs down
                       there under those little white pants. The
                       only reason they exist is because of
                       magic spells and witchcraft... which is
                       all a bunch of bullshit if you ask me.
                       (beat)
                       That's what's so illogical about the
                       smurfs... what's the point of living if
                       you don't have a dick?

Donnie aims the gun... pulls the trigger. Blam! A bottle breaks.

RONALD      Dammit, Donnie! Why do you always
                      gotta get all smart on us!


och den här (som jag har stulit från en annan blogg men skitsamma):

- she was just standing there in the middle of the road, frozen. So I got out of the car and I walked over to her to seee if she was okay? and she leaned over and whispered in my ear?
- what did she say..?
- you know I think frank wants me to go talk to her. The last time I was him he asked me if I knew anything about time travel. And she wrote a book on it so it can?t be a coincidence right?
(pause)
- Donnie what did Roberta sparrow say to you?
- She said that every living creature dies alone
- How did that make you feel?
- It reminded me of my dog Callie. She died when I was eight and she crawled underneath the? the porch.
- To die?
- To be alone.
- Do you feel alone right now
- Ah? I don?t know. I mean I?d like to believe I?m not but I just? I?ve just never seen any proof so I just don?t debate it anymore. You know it?s like I could spend my whole life debating it over and over a thousand times so I just don?t debate it anymore? (laughs) it?s absurd.
- The search for god is absurd?
- It is if everyone dies alone.
- Does that scare you?
- I don?t want to be alone.

1. Bob Dylan (trots att jag är ganska övertygad om att jag skulle bli besviken)

2. Bright Eyes
3. Tom Waits
4. Regina Spektor
5. Jens Lekman
5. Sigur Ros 
6. Magnetic Fields
7. Anthony & The Johnsons
8.  Rolling Stones
9. Kevin Rowland
10. Brian Wilson