Istället för ett liv: förvirring
Ibland är det bara; ord, ord, ord.
Ord utan språk.
Ord som bara finns där för att
vi ska slippa den där pinsamma
tystnaden.
Och ibland är jag livrädd att vi ska drukna i alla ord
att vi kommer att dra ner varann eftersom vi så desperat
klamrar oss fast i varandra.
Orden finns där för att vi inte ska behöva vara ensamma
men ibland skapar dom ett tomrum
som gör oss mer ensamma än någonsin.
Ibland är det som om varje samtal
var en kamp
en kamp på liv och död
en kamp om vems fackla som lyser starkast.
Jag önskar att vi kunde
försöka skapa nåt
tillsammans istället.
Någonting stort och fint
någonting som vi kan känna stolthet över
någonting som vi inte bara spyr upp dagen efter.
Men det går inte
för vi har inget golv att
stå på för
alla ideologier dog ungefär då när jag föddes.
Och på min teve är det 1968 och kårhusockupation
och allt ser så svartvitt och enkelt ut.
Dom verkade inte riktigt veta vad dom ville
men dom visste vad dom inte ville
och dom gjorde något
och ibland är det faktiskt handlingen och
inte tanken som räknas.
Nu kan vi bara le och säga
"Whatever."
eller "Det där funkar ju inte i praktiken."
Och sen kan vi fortsätta ironisera
ironin kanske borde vara död vid det här
laget men den lever kvar för att den är
ett skrik på hjälp.
Den är ett skrik på hjälp och
kanske det enda vi har att klamra oss fast vid
när golvet sviktar under våra fötter.
Vi är generationen som stannade på våra rum och såg dagarna gå.
Vi är generationen som köpte fler cd-skivor än vi hann lyssna på
och vi får vad vi förtjänar.
Eller är det bara jag?
Ord utan språk.
Ord som bara finns där för att
vi ska slippa den där pinsamma
tystnaden.
Och ibland är jag livrädd att vi ska drukna i alla ord
att vi kommer att dra ner varann eftersom vi så desperat
klamrar oss fast i varandra.
Orden finns där för att vi inte ska behöva vara ensamma
men ibland skapar dom ett tomrum
som gör oss mer ensamma än någonsin.
Ibland är det som om varje samtal
var en kamp
en kamp på liv och död
en kamp om vems fackla som lyser starkast.
Jag önskar att vi kunde
försöka skapa nåt
tillsammans istället.
Någonting stort och fint
någonting som vi kan känna stolthet över
någonting som vi inte bara spyr upp dagen efter.
Men det går inte
för vi har inget golv att
stå på för
alla ideologier dog ungefär då när jag föddes.
Och på min teve är det 1968 och kårhusockupation
och allt ser så svartvitt och enkelt ut.
Dom verkade inte riktigt veta vad dom ville
men dom visste vad dom inte ville
och dom gjorde något
och ibland är det faktiskt handlingen och
inte tanken som räknas.
Nu kan vi bara le och säga
"Whatever."
eller "Det där funkar ju inte i praktiken."
Och sen kan vi fortsätta ironisera
ironin kanske borde vara död vid det här
laget men den lever kvar för att den är
ett skrik på hjälp.
Den är ett skrik på hjälp och
kanske det enda vi har att klamra oss fast vid
när golvet sviktar under våra fötter.
Vi är generationen som stannade på våra rum och såg dagarna gå.
Vi är generationen som köpte fler cd-skivor än vi hann lyssna på
och vi får vad vi förtjänar.
Eller är det bara jag?
It's student demonstration time!
Ja, då har man gått och blivit student då. Om det är någon som inte vet det så kan jag berätta att jag numera läser Engelska A på Karlstad Universitet. Det känns inte riktigt som om jag hör hemma här. Allt är så stort och allvarligt liksom. Första dagen fick vi ett stort, jättesvårt prov för att dom skulle se hur kunskapsnivån såg ut i klassen. Jag tror snarare att avsikten var att få oss att känna oss totalt värdelösa redan från början. Vad är det för fel på att leka namnlekar och skriva roliga ord och skicka runt i klassrummet som vi gjorde hela första veckan i Motala? Det är mycket grammatik och fonetik som är riktigt tråkigt, men idag hade vi ett ämne som hette "kultur och kommunikation" och det var lite skoj i alla fall.
Universitet är till för såna som vill bli någonting. Lärare till exempel. Jag vill helst av allt slippa att bli nåt. Jag vill ju bara flumma runt och ha kul. Jag kanske borde flytta till kalifornien och börja knarka istället.
Men ja, ja. Det blir säkert bra när man lär känna lite folk och så. Det är åtminstonde en tre, fyra stycken om jag har pratat med som verkar riktigt trevliga.
Men hur mycket student jag än blir kommer jag aldrig, aldrig att ta på mig någon jävla overall. Där går fan i mig gränsen!
Got a napalm heart forever.
Universitet är till för såna som vill bli någonting. Lärare till exempel. Jag vill helst av allt slippa att bli nåt. Jag vill ju bara flumma runt och ha kul. Jag kanske borde flytta till kalifornien och börja knarka istället.
Men ja, ja. Det blir säkert bra när man lär känna lite folk och så. Det är åtminstonde en tre, fyra stycken om jag har pratat med som verkar riktigt trevliga.
Men hur mycket student jag än blir kommer jag aldrig, aldrig att ta på mig någon jävla overall. Där går fan i mig gränsen!
Got a napalm heart forever.
Tasmanien
Det är bara en månad sen jag kom hem från Australien. Bara en månad sen, jag kan inte fatta det, det känns så otroligt avlägset nu. Både i tid och rum. Och här i landet där inget händer blir det ju lätt att man längtar tillbaka och börjar romantisera det som var. Som jag alltid gör med allting. Men jag ska inte ljuga för er för ett tag var det rätt förjävligt. Jag gick t.ex. en vecka och gjorde knappt något annat än att rensa ogräs och skyffla gödsel. Jag hade ingen vän, inget att göra och just då trodde jag inte att jag skulle sakna Australien ett piss. Men det fanns stunder också då allt var underbart. Som den där kvällen på Tasmanien t.ex.
Jag hade åkt på en tredagarsutflykt i minibuss med guide för att få se så mycket som möjligt av Tasmanien. Och det var en så himla trevlig grupp, den bästa man kan tänka sig nästan. Det var en kille från Belgien som hette Tom och som jobbade på bank och det låter ju kanske inte så kul men han visade sig vara världens film- och musiknörd. Vi pratade om Scorsesee och Coppola och vilket år Dylan verkligen var som bäst. Jag sa 1966, han sa 1975. Och det var en tjej från Japan som var väldigt blyg och hela tiden sa "Ohhh!" och "Ahhh!" och jag tyckte det var lite kul så jag började säga "Ohhh!" och "Ahhh!" till henne och det tyckte hon var lite kul. Och guiden var hur skön som helst. Han hade pluggat i Finland och varit i Sverige en del och tyckte att "Jönköping" och "Växjö" typ var det roligaste som fanns. "I was in Vaexjo for two days, 'cause i have a friend who lives there and when I first saw that name spelled I thought, Oh my god, how the fuck do you prenounce that?" Jag blev faktiskt lite impad av att han kände till en del svenska band som typ kent och bob hund. Och så var det en tjej som hette Eileen och kom från Irland. Och jag kunde ha blivit kär i henne bara därför. Men sen var hon otroligt söt också. Och när hon tittade på mig så där under luggen och log lite och vände bort blicken och tittade ner i marken... Shit asså! jag kan bara inte stå emot sånt, jag faller som en jävla fura.
Den där kvällen som jag tänkte komma till så var vi på ett litet hotell långt ute i djungeln. och dom hade kareokebar. Och jag svor en gång för länge sen i Motala att jag aldrig mer skulle sjunga kareoke. Men jag var trots allt så långt hemifrån man kan komma nästan och jag har trots allt brutit löften förut. Alex, guiden, började sjunga och vann en flaska vin för att han var så modig att han vågade inleda som han sedan bjöd generöst på. Och lite senare gick jag och Alex upp tillsammans och sjöng American pie. Vi sjöng American pie på en liten kareokebar på Tasmanien av alla ställen, och nu varnar jag er för det kommer snart komma en klycha, för trots att vi aldrig hade träffats förut så dom där tio minuterna då vi stod där och det kändes som låtjäveln aldrig skulle ta slut så kändes det nästan som om vi varit vänner i hela livet. och sen, efter lite mer vin och öl, gick jag upp igen, ensam den här gången, och sjöng Imagine. Man kan vara nästan nykter och sjunga American pie, det går bra, men ska man sjunga Imagine i en kareokebar ska man vara bra jävla packad. Och det var jag nog också. Men jag minns i alla fall att Eillen log mot mig när jag sjöng "You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one".
Jag har inte berättat om henne för nån förut, jag vet inte varför. Det finns i och för sig inte så mycket att berätta heller. vi blev ganska bra vänner dom där tre dagarna men sen sågs vi aldrig mer. Men det skulle nog ändå aldrig blivit nåt, för hon var geolog och jag är totalt ointresserad av stenar. Eller, ja, jag kan ju skylla på det i alla fall.
Jag hade åkt på en tredagarsutflykt i minibuss med guide för att få se så mycket som möjligt av Tasmanien. Och det var en så himla trevlig grupp, den bästa man kan tänka sig nästan. Det var en kille från Belgien som hette Tom och som jobbade på bank och det låter ju kanske inte så kul men han visade sig vara världens film- och musiknörd. Vi pratade om Scorsesee och Coppola och vilket år Dylan verkligen var som bäst. Jag sa 1966, han sa 1975. Och det var en tjej från Japan som var väldigt blyg och hela tiden sa "Ohhh!" och "Ahhh!" och jag tyckte det var lite kul så jag började säga "Ohhh!" och "Ahhh!" till henne och det tyckte hon var lite kul. Och guiden var hur skön som helst. Han hade pluggat i Finland och varit i Sverige en del och tyckte att "Jönköping" och "Växjö" typ var det roligaste som fanns. "I was in Vaexjo for two days, 'cause i have a friend who lives there and when I first saw that name spelled I thought, Oh my god, how the fuck do you prenounce that?" Jag blev faktiskt lite impad av att han kände till en del svenska band som typ kent och bob hund. Och så var det en tjej som hette Eileen och kom från Irland. Och jag kunde ha blivit kär i henne bara därför. Men sen var hon otroligt söt också. Och när hon tittade på mig så där under luggen och log lite och vände bort blicken och tittade ner i marken... Shit asså! jag kan bara inte stå emot sånt, jag faller som en jävla fura.
Den där kvällen som jag tänkte komma till så var vi på ett litet hotell långt ute i djungeln. och dom hade kareokebar. Och jag svor en gång för länge sen i Motala att jag aldrig mer skulle sjunga kareoke. Men jag var trots allt så långt hemifrån man kan komma nästan och jag har trots allt brutit löften förut. Alex, guiden, började sjunga och vann en flaska vin för att han var så modig att han vågade inleda som han sedan bjöd generöst på. Och lite senare gick jag och Alex upp tillsammans och sjöng American pie. Vi sjöng American pie på en liten kareokebar på Tasmanien av alla ställen, och nu varnar jag er för det kommer snart komma en klycha, för trots att vi aldrig hade träffats förut så dom där tio minuterna då vi stod där och det kändes som låtjäveln aldrig skulle ta slut så kändes det nästan som om vi varit vänner i hela livet. och sen, efter lite mer vin och öl, gick jag upp igen, ensam den här gången, och sjöng Imagine. Man kan vara nästan nykter och sjunga American pie, det går bra, men ska man sjunga Imagine i en kareokebar ska man vara bra jävla packad. Och det var jag nog också. Men jag minns i alla fall att Eillen log mot mig när jag sjöng "You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one".
Jag har inte berättat om henne för nån förut, jag vet inte varför. Det finns i och för sig inte så mycket att berätta heller. vi blev ganska bra vänner dom där tre dagarna men sen sågs vi aldrig mer. Men det skulle nog ändå aldrig blivit nåt, för hon var geolog och jag är totalt ointresserad av stenar. Eller, ja, jag kan ju skylla på det i alla fall.
Linda Skugge behövs!
Jag köpte Linda Skugges "Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad" tidigare idag. Och efter att jag läst några gamla krönikor kom jag att tänka på att Linda Skugge behövs. Låt mig förklara: Om man gör världen lite vackert svart-vit, vilket kan vara väldigt bekvämt ibland, så kan man säga att det finns saker som behövs och saker som inte behövs. Exempel på saker som inte behövs: tamagotchis, kungafamiljen och The Sounds. Dom fyller liksom ingen funktion. The Sounds t.ex. är bara störiga, jobbiga och tråkiga (om dom finns fortfarande, det kanske dom inte gör när jag tänker på det). Hursomhelst, Linda Skugge kan också vara störig och jobbig, rätt ofta t.o.m. Men hon är sällan tråkig. Tvärtom är hennes krönikor oftast mycket underhållande att läsa.
Jag har alltid haft någon sorts hat-kärleksförhållande till Linda Skugge. Det mesta hon skriver tycker jag är vettigt men ibland kommer hon med någon så jävla dum åsikt så man undrar om hon verkligen menar det eller bara är ute efter att reta upp folk. Men det är kanske ändå är bra att jag stör mig lite på henne för det är trots allt hennes syfte. Och har väl så varit ända sen hon började skriva krönikor. När ingen stör sig på det hon skriver längre kan hon lika gärna lägga av. Om man läser krönikorna i den här boken kan man också tycka att hon bara skriver om samma sak hela tiden. Men det är ju också syftet, det är ju inte direkt för mig hon skriver utan för alla mansschauvinister (som i och för sig kanske inte läser hennes krönikor), nervösa tonårstjejer, gnälliga tanter m.fl. Och det enda sättet att få många av dessa att fatta nåt är genom tjat, tjat och åter tjat.
Jag kan nästan gå så långt som att säga att Linda Skugge är allt jag inte är men skulle vilja vara. Framförallt för att hon går in för en sak till 100% och framför sina argument med en glöd och ett engagemang som få andra. Jag är alldeles för okoncentrerad och flummig för att kunna gå in så helhjärtat för en sak.
Och då kan man förlåta att hon t.ex. tycker att Idol är ett "bra och lärorikt program" och att hon tycker att vi ska införa skoluniform. Jag förstår givetvis varför hon vill att vi ska ha skoluniform i Sverige men jag tycker att det är fel väg att gå. Om Sverige inför skoluniform blir vi verkligen en sovjetstat (som om vi inte redan var det) det enda rätta måste vara att öka toleransen bland ungdomar och få dom att respektera var och ens klädstil. Det är givetivis 100 gånger svårare än att införa skoluniform, men som jag ser det är det enda alternativet.
Så som sagt, Linda Skugge behövs. Bengt Ohlsson skrev förresten ett väldigt bra förord till den här boken också där han berättar om hur han började kalla sig feminist. Det påminner mig lite om hur jag för några år sen tyckte det var kul att reta upp feminister genom att säga att jag tyckte att kvinnans enda uppgift var att stå vid spisen och föda barn. Det var visserligen nästan ingen som tog mig på allvar, vilket ju var tur, men en dag kom jag i alla fall fram till att det var rätt barnsligt att hålla på så där. Och antagligen ungefär lika roligt som att gå fram till en svart person och säga att alla negrer är lata vildar eller nåt i den stilen.
Jag har alltid haft någon sorts hat-kärleksförhållande till Linda Skugge. Det mesta hon skriver tycker jag är vettigt men ibland kommer hon med någon så jävla dum åsikt så man undrar om hon verkligen menar det eller bara är ute efter att reta upp folk. Men det är kanske ändå är bra att jag stör mig lite på henne för det är trots allt hennes syfte. Och har väl så varit ända sen hon började skriva krönikor. När ingen stör sig på det hon skriver längre kan hon lika gärna lägga av. Om man läser krönikorna i den här boken kan man också tycka att hon bara skriver om samma sak hela tiden. Men det är ju också syftet, det är ju inte direkt för mig hon skriver utan för alla mansschauvinister (som i och för sig kanske inte läser hennes krönikor), nervösa tonårstjejer, gnälliga tanter m.fl. Och det enda sättet att få många av dessa att fatta nåt är genom tjat, tjat och åter tjat.
Jag kan nästan gå så långt som att säga att Linda Skugge är allt jag inte är men skulle vilja vara. Framförallt för att hon går in för en sak till 100% och framför sina argument med en glöd och ett engagemang som få andra. Jag är alldeles för okoncentrerad och flummig för att kunna gå in så helhjärtat för en sak.
Och då kan man förlåta att hon t.ex. tycker att Idol är ett "bra och lärorikt program" och att hon tycker att vi ska införa skoluniform. Jag förstår givetvis varför hon vill att vi ska ha skoluniform i Sverige men jag tycker att det är fel väg att gå. Om Sverige inför skoluniform blir vi verkligen en sovjetstat (som om vi inte redan var det) det enda rätta måste vara att öka toleransen bland ungdomar och få dom att respektera var och ens klädstil. Det är givetivis 100 gånger svårare än att införa skoluniform, men som jag ser det är det enda alternativet.
Så som sagt, Linda Skugge behövs. Bengt Ohlsson skrev förresten ett väldigt bra förord till den här boken också där han berättar om hur han började kalla sig feminist. Det påminner mig lite om hur jag för några år sen tyckte det var kul att reta upp feminister genom att säga att jag tyckte att kvinnans enda uppgift var att stå vid spisen och föda barn. Det var visserligen nästan ingen som tog mig på allvar, vilket ju var tur, men en dag kom jag i alla fall fram till att det var rätt barnsligt att hålla på så där. Och antagligen ungefär lika roligt som att gå fram till en svart person och säga att alla negrer är lata vildar eller nåt i den stilen.
Allt, allt och ingenting
Speglar mig i dataskärmen.
Glor rätt in i den
och två trötta ögon glor tillbaka på mig
två trötta ögon som
sett alldeles för mycket
av för lite
som var värt att se.
Kanske för att
det var för lite
som var för mycket.
Speglar mig i dataskärmen.
Det är som på lustiga huset
ansikten överallt
och ingenting är riktigt
på riktigt
man kan ju alltid stänga av
spara, gå tillbaks
och glöm alltihop.
Speglar mig i dataskärmen
och ser mitt ansikte
från alla olika vinklar
överallt, på en gång
och en gång
såg jag en spegelbild
jag tyckte om
och tänkte att
där är ju jag!
Just
precis
jag...
Innan jag såg igenom spegelbluffen
precis som jag såg hålet i cd-skivan.
Vi är mer lika varann än vi inser
och mer olika varann än vi kan klara av att leva med.
Det är alldeles för stort det här
jag vill göra det mindre igen
krympa det
komprimera.
men det kanske redan är gjort?
Dom påstår ju att universum expanderar
men samtidigt kommer det närmare
kryper in i vardagsrummet
upp i soffan
sätter sig i ditt knä och
flåsar dig i nacken.
Det är sannerligen ett monster.
Jag kan bara inte greppa verkligheten
det blir mer och mer att se
och mindre och mindre att röra
och jag vill helst bara
greppa tag i nåt och röra om
för att jag sen ska kunna se om
verkligheten är verklig.
Men jag sitter kvar här och
fortsätter glo in i dataskärmen
och väntar på
att den rätte ska slippa in.
När hon kommer vill jag
att hon håller händerna
hårt runt halsen på mig
så jag kan börja andas lite långsammare
och viska:
Inget händer här
men det gör ingenting
om dina händer är här.
Glor rätt in i den
och två trötta ögon glor tillbaka på mig
två trötta ögon som
sett alldeles för mycket
av för lite
som var värt att se.
Kanske för att
det var för lite
som var för mycket.
Speglar mig i dataskärmen.
Det är som på lustiga huset
ansikten överallt
och ingenting är riktigt
på riktigt
man kan ju alltid stänga av
spara, gå tillbaks
och glöm alltihop.
Speglar mig i dataskärmen
och ser mitt ansikte
från alla olika vinklar
överallt, på en gång
och en gång
såg jag en spegelbild
jag tyckte om
och tänkte att
där är ju jag!
Just
precis
jag...
Innan jag såg igenom spegelbluffen
precis som jag såg hålet i cd-skivan.
Vi är mer lika varann än vi inser
och mer olika varann än vi kan klara av att leva med.
Det är alldeles för stort det här
jag vill göra det mindre igen
krympa det
komprimera.
men det kanske redan är gjort?
Dom påstår ju att universum expanderar
men samtidigt kommer det närmare
kryper in i vardagsrummet
upp i soffan
sätter sig i ditt knä och
flåsar dig i nacken.
Det är sannerligen ett monster.
Jag kan bara inte greppa verkligheten
det blir mer och mer att se
och mindre och mindre att röra
och jag vill helst bara
greppa tag i nåt och röra om
för att jag sen ska kunna se om
verkligheten är verklig.
Men jag sitter kvar här och
fortsätter glo in i dataskärmen
och väntar på
att den rätte ska slippa in.
När hon kommer vill jag
att hon håller händerna
hårt runt halsen på mig
så jag kan börja andas lite långsammare
och viska:
Inget händer här
men det gör ingenting
om dina händer är här.
Sagan om Elvis
Jag tänker skriva om Elvis.
Inte för att jag någonsin har lyssnat på Elvis musik.
Den har alltid bara funnits där som en trögt flytande sås.
Men sagan om Elvis
är mycket vackrare än nån av hans låtar.
Sagan om Elvis
handlar om en pojke
som körde lastbil genom Amerika.
Lärde sig att älska som ett barn.
Lärde sig att gråta som en man.
Dom säger att han var vild som ung
att han stod på jukeboxen
med uppknäppt skjorta
som en ylande varg.
För att sedan gråta sig till sömns
Över ratten.
Ett litet lamm i vargakläder.
Det är berättelsen om en pojke
som hamnade i armén.
”Vi ska göra en man av dig!”
skrek dom
och tog bort hans manlighet
tog bort hans kvinnlighet
och gjorde honom till en könsneutral stridsspets
riktad mot Amerikas tonåringar.
Han tuggade tuggummi
och blåste en bubbla
stor för hela USA.
Och dom sa:
”Här har vi det bra, här ska vi bo.
För här slipper inte stora stygga kommunisten in.”
Men bubblan sprack.
För det vart krig i Vietnam.
Långhåriga typer
demonstrerade på gatorna.
Men Elvis var kvar inne i bubblan
och hans läppar klistrades igen.
Det är berättelsen om någon
som kom tillbaka.
Som blåste bort alla som tvivlat på honom
bara genom att andas.
Och när sagan närmade sig slutet
var han fet & ful.
Och folk började skratta åt honom.
Dom skrattade
för dom såg inte att
det var samme pojke som grät sig till sömns över ratten.
Innan han blev till ett väloljat skjutvapen.
Inte för att jag någonsin har lyssnat på Elvis musik.
Den har alltid bara funnits där som en trögt flytande sås.
Men sagan om Elvis
är mycket vackrare än nån av hans låtar.
Sagan om Elvis
handlar om en pojke
som körde lastbil genom Amerika.
Lärde sig att älska som ett barn.
Lärde sig att gråta som en man.
Dom säger att han var vild som ung
att han stod på jukeboxen
med uppknäppt skjorta
som en ylande varg.
För att sedan gråta sig till sömns
Över ratten.
Ett litet lamm i vargakläder.
Det är berättelsen om en pojke
som hamnade i armén.
”Vi ska göra en man av dig!”
skrek dom
och tog bort hans manlighet
tog bort hans kvinnlighet
och gjorde honom till en könsneutral stridsspets
riktad mot Amerikas tonåringar.
Han tuggade tuggummi
och blåste en bubbla
stor för hela USA.
Och dom sa:
”Här har vi det bra, här ska vi bo.
För här slipper inte stora stygga kommunisten in.”
Men bubblan sprack.
För det vart krig i Vietnam.
Långhåriga typer
demonstrerade på gatorna.
Men Elvis var kvar inne i bubblan
och hans läppar klistrades igen.
Det är berättelsen om någon
som kom tillbaka.
Som blåste bort alla som tvivlat på honom
bara genom att andas.
Och när sagan närmade sig slutet
var han fet & ful.
Och folk började skratta åt honom.
Dom skrattade
för dom såg inte att
det var samme pojke som grät sig till sömns över ratten.
Innan han blev till ett väloljat skjutvapen.
Alice Springs
på ett hotellrum i Alice Springs.
Andas.
Svettas.
Försöker se men värmen är så stark
att mina ögon klibbar igen.
Igen.
På gatan nedanför
ligger en hund på en trappa.
Han rör inte en min
när flugorna surrar i ansiktet på honom.
Precis som turisterna flockas
och festar på kadavret av en döende stad:
En spökstad
Vi är det enda som håller den vid liv.
”We’re keepin’ you alive” säger den fete amerikanen
och viftar med en sedelbunt framför aboriginen.
Håller den vid liv
bara för att kunna fortsätta frossa på den.
På nätterna
förnedrar vi oss
förför varann
förökar oss
vaknar upp och förbannar oss själva
för att vi aldrig förnekar oss.
Mitt i allt: Aboriginerna.
Så naturliga att dom liksom
smälter ihop med staden.
En gång i tiden var deras kroppar långa, ståtliga.
Nu vaggar dom fram på gatorna
med uppsvällda ansikten
och trasiga tänder.
Deras kroppar har blivit till en mjuk, klumpig deg.
Och med samma uttryckslösa ansikten som hunden
ser dom på
när ännu en snabbmatsbutik slår upp portarna.
Vi köper solglasögon för att skydda oss från deras blickar.
Men i ögonvrån undgår vi inte att se
hur dom fortsätter vagga fram.
Ett klick!
Och ett livsöde har reducerats
till ett pittoreskt fotografi.
Man kan klistra in det i ett album
visa upp det för sina vänner
och utbrista:
”Nämen oj!”
Fan jorden!
Jag älskar dig ju.
Fast jag vet att du har blivit alldeles sönderknullad den senaste tiden.
Fast jag vet att du har blivit våldtagen, besprutad och släpad i smutsen
så vill jag ändå älska dig.
Vi behöver ju inte ta i så hårt.
Vi kan lixom bara ligga stilla i gröngräset, smeka varandra och säga…
Nej vi behöver inte prata.
Det räcker så.
Alla älskar dig så hårt och du har inte hål nog åt alla. För vissa vill knulla dig bakifrån och andra i munnen och alla är dom fast övertygade om att dom som knullar på ett annat sätt
på andra sidan jorden
dom knullar fel.
Och jag förstår dom såklart. Gatudemonstranterna som tar sina stenar och kastar och säger:
NEJ till mönstersex med politisk svångrem!
och…
JA till revolutionsknull utan gränser!
Dom gör ju det för att dom älskar dig. För att dom inte tål att se hur du blir våldtagen.
Men ibland undrar jag om dom tänker på att om man staplar massor av stenar ovanpå varandra blir det till slut till en hitlermur. Och har man väl byggt sig en hitlermur så är det svårt att se världen utanför och då kan man sitta innanför muren och ha sex utan gränser tills man dör.
Kanske är det så att om man älskar någon väldigt mycket så måste man utsätta den för lite smärta.
Kanske är det så.
Men innerst inne har jag den där naiva önskan om att folk en dag ska förstå att man inte behöver misshandla den man älskar.
Och sen låta alla knulla med dig på sitt sätt.
Det skulle liksom va skönast så.
Fast jag vet att du har blivit alldeles sönderknullad den senaste tiden.
Fast jag vet att du har blivit våldtagen, besprutad och släpad i smutsen
så vill jag ändå älska dig.
Vi behöver ju inte ta i så hårt.
Vi kan lixom bara ligga stilla i gröngräset, smeka varandra och säga…
Nej vi behöver inte prata.
Det räcker så.
Alla älskar dig så hårt och du har inte hål nog åt alla. För vissa vill knulla dig bakifrån och andra i munnen och alla är dom fast övertygade om att dom som knullar på ett annat sätt
på andra sidan jorden
dom knullar fel.
Och jag förstår dom såklart. Gatudemonstranterna som tar sina stenar och kastar och säger:
NEJ till mönstersex med politisk svångrem!
och…
JA till revolutionsknull utan gränser!
Dom gör ju det för att dom älskar dig. För att dom inte tål att se hur du blir våldtagen.
Men ibland undrar jag om dom tänker på att om man staplar massor av stenar ovanpå varandra blir det till slut till en hitlermur. Och har man väl byggt sig en hitlermur så är det svårt att se världen utanför och då kan man sitta innanför muren och ha sex utan gränser tills man dör.
Kanske är det så att om man älskar någon väldigt mycket så måste man utsätta den för lite smärta.
Kanske är det så.
Men innerst inne har jag den där naiva önskan om att folk en dag ska förstå att man inte behöver misshandla den man älskar.
Och sen låta alla knulla med dig på sitt sätt.
Det skulle liksom va skönast så.
Never had no one ever
I had this very beautiful dream
last night.
It was a big party somewhere.
I think actually it was a birthday party.
Yeah, I'm quite sure it was a birthday party.
And there was people there.
And they were
laughing
singing
drinking.
I won't tell you the details.
I'll keep them to myself.
But I can tell you that it was the best birthday party I never been to.
And so I woke up
to this very bad dream
which lasted
20 years
1 month
and 11 days.
D'oh!
last night.
It was a big party somewhere.
I think actually it was a birthday party.
Yeah, I'm quite sure it was a birthday party.
And there was people there.
And they were
laughing
singing
drinking.
I won't tell you the details.
I'll keep them to myself.
But I can tell you that it was the best birthday party I never been to.
And so I woke up
to this very bad dream
which lasted
20 years
1 month
and 11 days.
D'oh!
Tom Waits - Closing Time
Ni vet det där ordspråket; ?Ibland säger en bild mer än tusen ord.? I det här fallet stämmer det verkligen. Egentligen är det totalt meningslöst att recensera den här skivan, jag la in bilden på omslaget här för ett tag sen och det räcker egentligen. För det är få skivor jag har hört där omslaget fångar känslan i musiken så exakt. Men jag ska ändå göra ett försök att recensera den. Bara för att jag helt enkelt inte kan låta bli.
Det är i själva verket inte alls Closing Time, det är mycket senare. Klockan pekar på tjugo över tre. Efter att alla gått hem och bartendern sagt till Tom för femte gången att han haft mer än tillräckligt med whisky så reste han sig upp och vinglade på ostadiga ben ut i natten. Bussarna hade slutat gå för länge sen, men kylan fick honom att nyktra till lite och han lyckades faktiskt pallra sig hem till sitt hus utan att slå i trottoaren. I ögonvrån tyckte han sig se en ensam glassgubbe som vankade gatan fram precis när han skulle kliva in i huset. Men det kunde lika gärna ha varit inbillning.
När han kom in i vardagsrummet snubblade han i mörkret på en hög med skivor som låg kvarglömda på golvet och brakade rätt in i en högtalare. Han muttrade några väl valda svordomar som knappt någon mer än han själv skulle ha kunnat förstå. Sen famlade han sig fram till lampknappen och slog sig ner vid pianot.
Han började med att spela alla de evergreens han älskade över allt annat; Cole Porters ?I?ve Got You Under My Skin?, George Gershwins ?Summertime?, Jerome Kerns ?Smoke Gets In Your Eyes?? Och när han tröttnat på dom spelade han sina egna sånger. Och fast Ol´ Tom Frost vid den här tiden bara var tjugofyra försökte han låta som om han var sextio. Precis som Dylan försökte låta som dom gamla folksångarna när han kom till New York. Han var ju en av dom, han hade bara råkat bli född i fel tid.
Och som den blödige romantikern han var kunde han inte hålla sig från att spela alla dom sånger han skrivit för att få damernas hjärtan att smälta. En sång för Rosie och en för henne som han önskar att han inte blev kär i. För han vet ju hur det kommer sluta. Men samtidigt vet han så klart också att det är redan för sent. Det var försent redan i det ögonblick han fick syn på henne. Men mest av allt älskar han ändå fortfarande Martha och en dag när han blivit riktigt gammal kanske han har hunnit samla tillräckligt med mod för att våga ringa upp henne. Han reste sig upp, gick fram till fönstret och såg upp mot grapefruktmånen som hängde och dinglade uppe på himlen. På gatan utanför stod hans gamla Buick 55 parkerad. Snart var det morgon igen och då skulle han, oavsett hur full han fortfarande var då, ta bilen och ge sig ut på motorvägen bara för att än en gång få se solen gå upp över det ändlösa landskapet.
När askkoppen blivit full och han själv var så full att han skulle däcka om han drack mer slog han upp pianolocket och hällde i den sista ölen samt några fimpar. Och fan om det inte lät mycket bättre sen!
Och så spelade han Closing Time och tänkte att, ?Fan, det här kanske man skulle ta och spela in.?
?Closing Time? måste ha betraktats som en relik redan när den kom. Och Tom Waits måste ha betraktats som en udda typ som ville låta som hans föräldrars musik gjorde. Efter den här har ju gamle Tom spelat in en massa skivor och spätt på sitt utanförskap och sin mytomspunnenhet mer och mer. Och det var väl naturligt att han skulle gå vidare och börja experimentera. Han kunde ju inte gärna ha fortsatt göra en ny ?Closing Time? år efter år. Men jag tycker ändå att ?Closing Time? i all sin blödiga nostalgi och sentimentalitet ändå är långt mycket bättre än ?Swordfishtrombones? och ?Mule Variations? som är dom andra Tom Waits-plattor jag har hört. Jag menar ta bara dom här raderna från ?Little Trip To Heaven (On The Wings of Your Love)? som är så löjligt vackra:
?Feel like I?m in heaven when I?m with you
know that I?m in heaven when you smile
And I don?t need to take no trip to outer space
All I have to do is look at your face?
Det här är en skiva att lyssna på om nätterna tillägnad alla som ändå har gett upp det där med sömn.
10 böcker alla borde läsa
1. Berättelsen om Pi - Yann Martel
Handlar om en indisk pojke som åker båt till Kanada tillsammans med sin familj. Ombord på båten finns också alla de djur som tillhör familjens zoo. På vägen till Kanada sjunker båten och endast pojken, Pi, lyckas överleva. Ombord på en flotte tillsammans med ett antal mer eller mindre farliga djur blir varje dag en kamp för överlevnad, men hoppet är ju som dom säger det sista som överger människan.
Jag ska inte avslöja för mycket men det är precis som en kritiker skrev; "En bok som får dig att börja tro på Gud. Eller i alla fall fråga dig själv varför du inte gör det."
2. The Facts Behind The Helsinki Roccamtios and Other Stories - Yann Martel
Innan Yann Martel blev världsberömd tack vare "Berättelsen om Pi" så skrev han noveller. Några av dom bästa finns samlade i den här novellsamlingen. Det är titelberättelsen som är bäst men även dom andra är bra. Yann Martels historier är ofta lätt humoristiska, men sällan ironiska, och präglas alltid av en varm humanism. Jag kan tyvärr inte svara på om den här boken finns utgiven på svenska.
3. Garp och hans värld - John Irving
Var väl rätt uppmärksammad när den släpptes i slutet av 70-talet och när filmatiseringen kom med Robin Williams i huvudrollen i början av 80-talet. Men idag tror jag inte många skulle få för sig att läsa den här så därför tycker jag den kan vara värd att uppmärksamma. För det är en väldigt läsvärd bok. Påminner på sätt och vis om Forrest Gump, bara det att personerna i "Garp och hans värld" är så mycket mer mångdimensionella och därigenom också mer verkliga. Garp är inte utvecklingsstörd heller, bara lite lätt förvirrad.
4. Applåd med en hand – Anthony Burgess
Anthony Burgess är väl mest känd som författare till ”A Clockwork Orange” (eller ”En apelsin med urverk” som den dåliga svenska titeln lyder). Han har också skrivit ett antal tegelstensromaner men just den här är en kort och väldigt underhållande roman. Ett par vinner massor av pengar genom ett frågesportsprogram. De bestämmer sig för att leva lyxliv ett tag och sedan ta livet av sig. Ett intressant uppslag och mycket välskriven.
5. Mambokings spelar och sjunger om kärlek – Oscar Hijuelos
Oscar Hijuelos hanterar pennan på samma sätt som huvudpersonerna i boken dansar mambo, lätt och elegant. Han har en fantastisk språkkänsla och beskriver New York på 50-talet så bra att man inte kan vilja annat än önska att man levde då och där. Handlar om all kärlek. Den egostiska, självupptagna kärleken. Den dyrkande, ouppnåeliga kärleken. Men framförallt handlar den kanske om vänskapen som överlever alla kärlekar.
6. Cavalier & Clays fantastiska äventyr – Michael Chabon
Cavalier & Clays äventyr är precis lika fantastiska som den serie dom bestämmer sig för att skapa. Ger en bra bild av serieboomen i USA i slutet av 30-talet och början av 40-talet.
7. Alkemisten – Paulo Coelho
”Om du verkligen vill något verkar hela universum för att det ska gå i uppfyllelse.” Bara den meningen är så jävla vacker. Det handlar om att gå vilse och komma tillbaka igen. Och att inse att det man så desperat har sökt efter finns närmare än man någonsin har vågat tro.
8. Fröken Smillas känsla för snö – Peter Höeg
Att läsa ”Fröken Smillas känsla för snö” är som att gå på en promenad i nysnön. Sakta sjunker man allt djupare och djupare in i den och hela tiden finns det något under som man inte ser, men man anar det.
9. Om en pojke – Nick Hornby
Jag gillar den här lite mer än ”High Fidelity”, hans andra storsäljare. Båda böckerna handlar om depressiva, kärlekskranka män. Men ”Om en pojke” är mer mångdimensionell. Den handlar inte bara om den hopplösa kärleken utan också om en annorlunda vänskap. ”Om en pojke” är nämligen inte bara historien om en pojke utan om två. Frågan är bara vem av dom som är mest pojke.
10. I de sista tingens land – Paul Auster
Jag har fortfarande inte läst Austers mest omskrivna romaner, den s.k. New York-trilogin. Men den här har jag läst och den är antagligen en bra fingervisning om att det finns mer att hämta hos Paul Auster. Den handlar om att hela tiden balansera på gränsen till undergång, att hela tiden tvingas balansera på den tunna tråden men utan att någonsin falla ner helt eller bli uppdragen.
Handlar om en indisk pojke som åker båt till Kanada tillsammans med sin familj. Ombord på båten finns också alla de djur som tillhör familjens zoo. På vägen till Kanada sjunker båten och endast pojken, Pi, lyckas överleva. Ombord på en flotte tillsammans med ett antal mer eller mindre farliga djur blir varje dag en kamp för överlevnad, men hoppet är ju som dom säger det sista som överger människan.
Jag ska inte avslöja för mycket men det är precis som en kritiker skrev; "En bok som får dig att börja tro på Gud. Eller i alla fall fråga dig själv varför du inte gör det."
2. The Facts Behind The Helsinki Roccamtios and Other Stories - Yann Martel
Innan Yann Martel blev världsberömd tack vare "Berättelsen om Pi" så skrev han noveller. Några av dom bästa finns samlade i den här novellsamlingen. Det är titelberättelsen som är bäst men även dom andra är bra. Yann Martels historier är ofta lätt humoristiska, men sällan ironiska, och präglas alltid av en varm humanism. Jag kan tyvärr inte svara på om den här boken finns utgiven på svenska.
3. Garp och hans värld - John Irving
Var väl rätt uppmärksammad när den släpptes i slutet av 70-talet och när filmatiseringen kom med Robin Williams i huvudrollen i början av 80-talet. Men idag tror jag inte många skulle få för sig att läsa den här så därför tycker jag den kan vara värd att uppmärksamma. För det är en väldigt läsvärd bok. Påminner på sätt och vis om Forrest Gump, bara det att personerna i "Garp och hans värld" är så mycket mer mångdimensionella och därigenom också mer verkliga. Garp är inte utvecklingsstörd heller, bara lite lätt förvirrad.
4. Applåd med en hand – Anthony Burgess
Anthony Burgess är väl mest känd som författare till ”A Clockwork Orange” (eller ”En apelsin med urverk” som den dåliga svenska titeln lyder). Han har också skrivit ett antal tegelstensromaner men just den här är en kort och väldigt underhållande roman. Ett par vinner massor av pengar genom ett frågesportsprogram. De bestämmer sig för att leva lyxliv ett tag och sedan ta livet av sig. Ett intressant uppslag och mycket välskriven.
5. Mambokings spelar och sjunger om kärlek – Oscar Hijuelos
Oscar Hijuelos hanterar pennan på samma sätt som huvudpersonerna i boken dansar mambo, lätt och elegant. Han har en fantastisk språkkänsla och beskriver New York på 50-talet så bra att man inte kan vilja annat än önska att man levde då och där. Handlar om all kärlek. Den egostiska, självupptagna kärleken. Den dyrkande, ouppnåeliga kärleken. Men framförallt handlar den kanske om vänskapen som överlever alla kärlekar.
6. Cavalier & Clays fantastiska äventyr – Michael Chabon
Cavalier & Clays äventyr är precis lika fantastiska som den serie dom bestämmer sig för att skapa. Ger en bra bild av serieboomen i USA i slutet av 30-talet och början av 40-talet.
7. Alkemisten – Paulo Coelho
”Om du verkligen vill något verkar hela universum för att det ska gå i uppfyllelse.” Bara den meningen är så jävla vacker. Det handlar om att gå vilse och komma tillbaka igen. Och att inse att det man så desperat har sökt efter finns närmare än man någonsin har vågat tro.
8. Fröken Smillas känsla för snö – Peter Höeg
Att läsa ”Fröken Smillas känsla för snö” är som att gå på en promenad i nysnön. Sakta sjunker man allt djupare och djupare in i den och hela tiden finns det något under som man inte ser, men man anar det.
9. Om en pojke – Nick Hornby
Jag gillar den här lite mer än ”High Fidelity”, hans andra storsäljare. Båda böckerna handlar om depressiva, kärlekskranka män. Men ”Om en pojke” är mer mångdimensionell. Den handlar inte bara om den hopplösa kärleken utan också om en annorlunda vänskap. ”Om en pojke” är nämligen inte bara historien om en pojke utan om två. Frågan är bara vem av dom som är mest pojke.
10. I de sista tingens land – Paul Auster
Jag har fortfarande inte läst Austers mest omskrivna romaner, den s.k. New York-trilogin. Men den här har jag läst och den är antagligen en bra fingervisning om att det finns mer att hämta hos Paul Auster. Den handlar om att hela tiden balansera på gränsen till undergång, att hela tiden tvingas balansera på den tunna tråden men utan att någonsin falla ner helt eller bli uppdragen.
I Love You Jesus Christ!
"And since this seems to confuse people i'd like to simple say that i mean what i sing although the theme of endless endless on this album is not based on any religion but more on the belief that all things seem to contain a white light within them that i see as eternal."
Jeff Mangum i popgruppen Neutral Milk Hotel har fattat. Han är ateist liksom jag men ibland känner jag precis som Jeff Mangum att jag måste försvara kristendomen. I gamla testamentet står det en hel del dumheter. Men den där biten om Jesus handlar ju mest om att vi ska försöka vara lite snällare mot varann. och vet ni vad, jag tycker det är en rätt bra idé.
Jag har inte stött på så många kristna som har försökt övertyga mig om att bli kristen. Däremot vet jag många som har blivit mobbade och utstötta på grund av sin tro. Men jag undrar om dom som hånar kristendomen någonsin har tänkt på att en del kanske behöver tro på något för att orka stiga upp på morgonen. För att uthärda alla meningslösa och gråa dagar.
Min filsofi är enkel. Jag tror att människan uppfann Gud så att Gud skulle kunna uppfinna människan. Dom stod helt enkelt inte ut med tanken på att livet kanske var helt meningslöst. Jag har full förståelse för det. Själv brukar jag söka tröst i musiken när allt känns förjävligt, det är bara ett annat sätt att be.
En del religionshatare brukar peka på allt förtryck och alla folkmord som har skett i kristendomens namn. Det är såklart sant. Men det har ju egentligen inte så mycket med själva religionen att göra. Det handlar ju bara om idioter som vill ha mer makt och som skulle ha existerat oavsett om kristendomen funnits eller ej. Men ingen vet hur många liv som kristendomen har räddat. Jesus saves heter det ju.
Jag minns en religionslektion på gymnasiet då vi diskuterade religionernas framtid i vårt sekulariserade samhälle. Josef trodde att alla religioner var på väg att dö ut eftersom vi kan förklara mer och mer saker med hjälp av vetenskapen. Men Petter sa att ju mer saker vi kan förklara med hjälp av vetenskapen desto mer tenderar människan att söka sig till religionen eftersom dom flesta inte förstår något av dom vetenskapliga förklaringarna. Vi behöver enkla förklaringar. Det ligger något i det. Petter studerar för övrigt religion på universitetet nu.
Sverige är en av världens mest sekulariserade länder. Samtidigt är vi det land som haft fred längst tid. Jag hörde en teori som säger att dom två sakerna hänger ihop. Jag är absolut ingen krigshetsare men om krig för med sig något positivt så är det att mäniskor kommer närmare varandra och att dom kan dela ett gemensamt hopp. I Sverige behöver vi ju inte tro på nåt, vi kan sitta och ironisera över problemen i tredje världen i stället.
Eller så kan man säga som Stefan Sundström:
"Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Nej, har du älskat allt du pallar varje dag?
Det blir hans fråga och vad svara du och jag?"
Någon annan dag kanske jag ska försvara buddhismen. Den har också en rätt bra grundtanke.
Jeff Mangum i popgruppen Neutral Milk Hotel har fattat. Han är ateist liksom jag men ibland känner jag precis som Jeff Mangum att jag måste försvara kristendomen. I gamla testamentet står det en hel del dumheter. Men den där biten om Jesus handlar ju mest om att vi ska försöka vara lite snällare mot varann. och vet ni vad, jag tycker det är en rätt bra idé.
Jag har inte stött på så många kristna som har försökt övertyga mig om att bli kristen. Däremot vet jag många som har blivit mobbade och utstötta på grund av sin tro. Men jag undrar om dom som hånar kristendomen någonsin har tänkt på att en del kanske behöver tro på något för att orka stiga upp på morgonen. För att uthärda alla meningslösa och gråa dagar.
Min filsofi är enkel. Jag tror att människan uppfann Gud så att Gud skulle kunna uppfinna människan. Dom stod helt enkelt inte ut med tanken på att livet kanske var helt meningslöst. Jag har full förståelse för det. Själv brukar jag söka tröst i musiken när allt känns förjävligt, det är bara ett annat sätt att be.
En del religionshatare brukar peka på allt förtryck och alla folkmord som har skett i kristendomens namn. Det är såklart sant. Men det har ju egentligen inte så mycket med själva religionen att göra. Det handlar ju bara om idioter som vill ha mer makt och som skulle ha existerat oavsett om kristendomen funnits eller ej. Men ingen vet hur många liv som kristendomen har räddat. Jesus saves heter det ju.
Jag minns en religionslektion på gymnasiet då vi diskuterade religionernas framtid i vårt sekulariserade samhälle. Josef trodde att alla religioner var på väg att dö ut eftersom vi kan förklara mer och mer saker med hjälp av vetenskapen. Men Petter sa att ju mer saker vi kan förklara med hjälp av vetenskapen desto mer tenderar människan att söka sig till religionen eftersom dom flesta inte förstår något av dom vetenskapliga förklaringarna. Vi behöver enkla förklaringar. Det ligger något i det. Petter studerar för övrigt religion på universitetet nu.
Sverige är en av världens mest sekulariserade länder. Samtidigt är vi det land som haft fred längst tid. Jag hörde en teori som säger att dom två sakerna hänger ihop. Jag är absolut ingen krigshetsare men om krig för med sig något positivt så är det att mäniskor kommer närmare varandra och att dom kan dela ett gemensamt hopp. I Sverige behöver vi ju inte tro på nåt, vi kan sitta och ironisera över problemen i tredje världen i stället.
Eller så kan man säga som Stefan Sundström:
"Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Nej, har du älskat allt du pallar varje dag?
Det blir hans fråga och vad svara du och jag?"
Någon annan dag kanske jag ska försvara buddhismen. Den har också en rätt bra grundtanke.
It's the working, the working, just the working life...
Jag har jobbat idag. Det var inget roligt. Så här ligger det till: Man stiger upp på morgonen. Man åker bil till en stor lagerlokal i Ekshärad. Sen står man där och drar bort dåliga blad på vitkålshuvuden som man sedan lägger i säckar och staplar på en rullvagn. Samtidigt som man gör detta så står man och fryser utav bara helvete. Sen äter man lunch. Sen går man ut och gör samma sak i några timmar till. Sen åker man hem.
Det värsta är faktiskt inte själva jobbet. Jag kan stå ute på en åker och göra ungefär samma sak och tycka att det är helt okej. Det värsta är det faktum att man står inne i ett stort fult lager med en massa fula maskiner runtomkring sig. Man kan försöka ignorera det genom att tänka på något annat. Det kan, i bästa fall, gå bra i några timmar. Men till slut går det inte längre. Jag mår psykiskt dåligt av fabriker och lagerlokaler. Det kan tyckas löjligt men det får mig att känna att jag har fastnat i den här jävla bruksvärlden. Allt det där som jag hela livet har velat komma bort ifrån. Jag vill inte att mitt liv ska bli som i Bruce Springsteens "The Factory".
Jag blev som "dom andra".
Det värsta är faktiskt inte själva jobbet. Jag kan stå ute på en åker och göra ungefär samma sak och tycka att det är helt okej. Det värsta är det faktum att man står inne i ett stort fult lager med en massa fula maskiner runtomkring sig. Man kan försöka ignorera det genom att tänka på något annat. Det kan, i bästa fall, gå bra i några timmar. Men till slut går det inte längre. Jag mår psykiskt dåligt av fabriker och lagerlokaler. Det kan tyckas löjligt men det får mig att känna att jag har fastnat i den här jävla bruksvärlden. Allt det där som jag hela livet har velat komma bort ifrån. Jag vill inte att mitt liv ska bli som i Bruce Springsteens "The Factory".
Jag blev som "dom andra".
Ett tidsfördriv att dö för
Köpte Fredrik Lindströms "jag är en sån som bara vill ligga med dig" igår. Den är överraskande bra. ibland blir jag lite irriterad på hans sätt att skriva men jag tror att det bara är för att det påminner så mycket om mitt eget sätt att skriva. Jag blev i alla fall inspirerad till att skriva en liten dikt.
Vi är på långsemester hemma hos livet.
"Kan jag inte få åka hem snart?
Jag har varit duktig och stått ut jättelänge nu."
Säger den gamle mannen och
rycker otåligt sköterskan i armen.
Precis som han ryckte mamma i armen
när dom var på helgbesök hos faster Märta.
Och han får samma svar, nu som då:
"Bara en liten stund till."
För ärligt talat händer det inte så mycket här.
Och när kakorna och vännerna har tagit slut
kan man lika gärna lägga ner.
Men just då
när man lessnat på alltihopa
kommer det alltid en ny skiva
eller en ny film
som man väntat jättelänge på.
Och då får man ju lov att
hålla sig vid liv en stund till.
Bara för att se hur det slutar.
Vi vill ju gärna lämna nåt spår efter oss.
kanske ett barn eller två.
Men inte skräpa ner alltför mycket.
Bara lite smulor i soffan
och på sin höjd
en spya i busken
efter kräftskivan.
När allt är över hänger vi upp handduken på kroken igen.
Och tackar artigt för oss.
"Det var trevligt att komma på besök
men jag tror inte jag skulle vilja bo här."
Vi är på långsemester hemma hos livet.
"Kan jag inte få åka hem snart?
Jag har varit duktig och stått ut jättelänge nu."
Säger den gamle mannen och
rycker otåligt sköterskan i armen.
Precis som han ryckte mamma i armen
när dom var på helgbesök hos faster Märta.
Och han får samma svar, nu som då:
"Bara en liten stund till."
För ärligt talat händer det inte så mycket här.
Och när kakorna och vännerna har tagit slut
kan man lika gärna lägga ner.
Men just då
när man lessnat på alltihopa
kommer det alltid en ny skiva
eller en ny film
som man väntat jättelänge på.
Och då får man ju lov att
hålla sig vid liv en stund till.
Bara för att se hur det slutar.
Vi vill ju gärna lämna nåt spår efter oss.
kanske ett barn eller två.
Men inte skräpa ner alltför mycket.
Bara lite smulor i soffan
och på sin höjd
en spya i busken
efter kräftskivan.
När allt är över hänger vi upp handduken på kroken igen.
Och tackar artigt för oss.
"Det var trevligt att komma på besök
men jag tror inte jag skulle vilja bo här."
Gott nytt år!
Ja, det blev ett nytt år igen. Efter ett mycket trevligt nyårsfirande i Karlskoga tog jag bussen hem idag. Det är fan inget kul att åka buss när man är bakfull, särskilt sträckan Karlskoga - Karlstad var jobbig. Men när jag kom till Karlstad började jag må bättre. På busstationen i Karlstad satt det vanliga gänget alkisar och en gubbe med stort grått skägg. Nej, jag tror inte det var jultomten men han verkade väldigt klok. Han satt och predikade om att vi måste vara snälla mot varann och ta vara på den tid vi har på jorden och andra klichéer. Men jag tyckte att det var fint just för att han satt på en busstation och pratade med alkisarna istället för att stå i en kyrka. Dessutom sa han sig vara ateist vilket gjorde honom ännu mer sympatisk i mina ögon. En av alkisarna sa att han hade suttit där i tre dar och pratat. Men jag tror inte att han var uteliggare, han tyckte nog bara om att sitta på en busstation och prata med folk. Jag önskar att jag var lite mer sån.
Kvällen var som sagt bra. Trevligt folk, lite öl och musik. Så mycket annat behövs ju egentligen inte. Dessutom bjöd den på avloppsrensning och det är ju alltid lika kul.
Just nu sitter jag och lyssnar på Jakob Hellman och hans stora hav. När jag köpte den för tre - fyra år sen aså tyckte jag bara om några av låtarna. Det framstår som obegripligt idag, varje låt är ju ett mästerverk.
"Och natten är vacker
och månen är full
och du är som natten
och jag är som månen
och jag är som du
och du är som jag.
Du är allt jag vill ha."
Poesi!
Kvällen var som sagt bra. Trevligt folk, lite öl och musik. Så mycket annat behövs ju egentligen inte. Dessutom bjöd den på avloppsrensning och det är ju alltid lika kul.
Just nu sitter jag och lyssnar på Jakob Hellman och hans stora hav. När jag köpte den för tre - fyra år sen aså tyckte jag bara om några av låtarna. Det framstår som obegripligt idag, varje låt är ju ett mästerverk.
"Och natten är vacker
och månen är full
och du är som natten
och jag är som månen
och jag är som du
och du är som jag.
Du är allt jag vill ha."
Poesi!